Scen 2010-02-26 | Uppdaterad 2010-02-26
Att se En stjärt på himlen med Cecilia Frode var trevligt, roligt, men aldrig euforiskt.
Cecilia Frode är en riktig artist, slår det mig, någonstans mitt i En stjärt på himlen. Inte bara (eller bara och bara) skådespelare, utan en artist, en konstnär. Hon är känd och populär från film, tv och teaterscener, men behärskar fler uttrycksformer och turnerar nu land och rike runt med sin andra egenproducerade föreställning. Idé, manus och regi – Cecilia Frode. Hon själv har huvudrollen och intar scenen med självklarhet och rutinerad lätthet.
Till skillnad från Ängelen har hon nu med sig tre musiker och med det har större fokus hamnat just på sång- och musikinslagen.
Att sammanfoga en tragi-komisk besserwissrig monolog på sjungande västerviksmål med sångnummer i stiliga kostymer är inte självklart. Cecilia Frodes sammanhängade kitt är humorn, för hon sjunger på allvar. Men kroppen. Den kan vara clownig och komisk, plötsligt, enkelt. Små gester och rörelser blir stor humor.
Jag tycker nästan Frode är som bäst just i det fysiska. När hon driver med det förväntade och med roller genom att göra lite lite fel. Hon visar hur lite som skiljer ”sexigt” från ”töntigt”. Det är skickligt.
Annars blir det ju just väldigt mycket ord i en monolog, ofrånkomligen. Cecilia Frodes karaktär är en ganska sorglig kvinna som man ändå inte tycker speciellt synd om. Hon fiskar inga sympatier. Men hon vet det mesta. Hon är ensam, eller ”tar ansvar för sig själv”.
Det handlar om mänskliga- relationer, om tillkorta-kommanden, småaktigheter, pinsamheter. Cecilia Frode visar upp fula sanningar vi helst inte låtsas om, men hon gör det så där lite gulligt så man inte förrän efteråt kommer på att hon inte bara är snäll och oskyldig utan också vågar vara befriande grov i en föreställning som ibland lider av just lite för mycket trevlighet. Inte så trevligt, men i sammanhanget väldigt roligt var exempelvis: att vara tjock är som att ha bajs i ansiktet.
Det blir en hel del rappa oneliners, många iakttagelser och fyndigheter. Men de höga förväntningarna som den lysande föreställningen Ängelen byggt upp, kunde inte stjärten på himlen leva upp till. Det var inte samma tajthet, och den rena lyckan som då infann sig, bara över att få uppleva Frodes fenomenala föreställning, uteblev. Att se En stjärt på himlen var trevligt, roligt, men aldrig euforiskt.
Camilla Carnmo
camilla.carnmo@smp.se



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA