söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Scen 2010-01-25 | Uppdaterad 2010-01-25
Om kärlek
Av Lars Norén
Regi: Sara Giese
I rollerna: Mattias Silvell, Tanja Lorentzon, Christopher Wagelin, Malin Arvidsson och Magnus Roosmann.
Scenografi: Jan Lundberg
Kostym: Camilla Thulin
Dramaten, 23 januari
En av årets på papperet mest emotsedda föreställningar ägde rum i helgen på nationalscenen i Stockholm. Världspremiären av Lars Noréns pjäs, Om kärlek, i regi av Sara Giese – som tidigare haft framgång med Fem gånger Gud i Växjö och Bitterfittan i Uppsala – borde borga för ett intressant möte. Målarsalen, belägen bredvid Dramatens stora scen, har under nya teaterchefen Marie-Louise Ekman, blivit scenen för nyskriven dramatik. Nyligen med världspremiären av Jon Fosses Flicka i gul regnjacka, kongenialt regisserad av Gunnel Lindblom. Efter norsk dramatiks stora är det så dags för svensk teaters enfant terrible.
Om kärlek är en av Lars Noréns enklaste texter hittills, ett uppenbart försök från dramatikerns sida att skala av från tidigare, ibland glänsande övningar; att döma av den beryktade dagboken också självbiografiskt inspirerad. Två par i yngre medelåldern. Båda krisar, det ena som följd av varaktig barnlöshet; det andra med barnet som enda förevändning att härda ut. Överläggningar om adoption övergår efter hand, som desillusionerna i livscykeln trappas upp, i beslut om abort eller inte.
Sara Giese korsklipper minimalistiskt mellan två symmetriskt inramade tablåer mot en fond av furumöbler och mattvita väggar. Som två av karaktärerna dessutom har en otrohetsaffär sinsemellan blir övergångarna ännu effektivare. Onöjd i sin tillvaro och utrustad med Under det rosa täcket – 90-talets frigörelsebibel – försöker Malin Arvidssons flyende karaktär ta sig ur en relation som gått i stå. Bortförklarar sin dubbla frånvaro och sin ovilja till umgänge: Vi kan ligga om du vill. Christopher Wagelins bedrövade make tycker det är hemskt om det bara är för hans skull, och upptäcker snart en annan mans spermafläckar på toalettringen.
Dramats filmiska förtjänster fördjupas genom omtagningar, återblickar och ständiga förskjutningar i tid och rum. Den traditionella framåtrörelsen är ersatt med en effektfullt schematiserad gestaltning om det svåra livsvalet och de godtyckliga omständigheterna – inte minst minnet – som en våt ångestfilt ovanpå.
För att vara ett Noréndrama är de yttre markörerna ovanligt få. Den borgerligt tristessdrabbade som slits mellan konsumtionsiver och ett illa inkännande omvärldspatos har här bytts ut mot mer anonyma karaktärer som inte nödvändigtvis definieras av det som utspelar sig på scen. Deras självupptagenhet kräver ingen redovisning, eftersom den sker utifrån en front som inte ens i förställd form tillåter andra verkligheter än den egna.
Magnus Roosmans åskådare följer dramat från första bänkrad och griper bara undantagsvis in, oftast helt ordlöst, men ändå förmanande. Som veckotidningsreportern i Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap, fast mer subtilt bjuder han in omvärlden bakom kulisserna till en samvaro i upplösning och bildar en brygga av identifikation mot den riktiga publiken. Hans gäckande småleende gör oss lika mycket till voyeurer som potentiella offer i dramat. Lars Norén avstår, till skillnad från sin föregångare, från att briljera. Mellan raderna, i tystnader, uppstår ett slags antiteater, välspelad och en präktig triumf i Sara Gieses skarphörda gestaltning.
Slutligen är det bara kyrkklockorna som klämtar för dessa själar som helst vill slippa att välja. Samtidigt som livet håller på att rinna ifrån dem – enligt den välkända koralen – blott en dag, ett ögonblick i sänder.
Jon Asp
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (53 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
