tisdag 16 mars 2010
tisdag 16 mars 2010
Scen 2010-01-01 | Uppdaterad 2010-01-31
Marcus Birro får ett helt Palladium att bubbla av skratt och att känna igen sig i hans beskrivningar av det lätta och det svåra i livet. Han får oss att känna igen oss i en längtan efter att verkligen höra till och samtidigt känna en stark längtan efter att kunna distansera sig från vanliga människor.
Marcus Birro guidar oss varsamt i ett liv som börjar i en liten etta i Göteborg och slutar i en sekelskiftesvåning i Norrköping.
Foto: Stefan Nilsson
Live med Marcus Birro
Palladium, 30/1
Publik: fullsatt
Längd: En dryg timme
Lördag kväll i januari och det är alldeles fullsatt när Marcus Birro kommer till Växjö med sin föreställning Live. En föreställning som han har uppträtt med de senaste åren, lite nu och då. En gång hade den kanske ett manus men det har försvunnit eller i alla fall förändrats rejält någonstans längs vägen och Live blir därför en fin mix av spontanitet och samtidigt en väl uttänkt agenda.
Marcus Birro har en omedelbar och direkt fram-toning som gör att jag inte kan värja mig. Live är fylld av igenkänning, lite sorgsenhet och ganska mycket glädje. Väldigt enkelt men väl genomtänkt guidar han oss genom sitt liv, ett liv som tar sin början i ett trasigt Göteborg där han gick runt i regnrock och hög hatt och föraktade vanliga människor.
Även om han pratar om sorgliga tider, tider när han drack Baileys till frukost och stirrade ut genom lägenhetens titthål iklädd endast nedpissade kalsonger gör han det på ett varmt och väldigt roligt sätt. Han lyckas se det komiska i misären samtidigt som han värnar om den Marcus han var då.
Detta gör
att Live aldrig känns ansträngd, påhittad eller svår att ta till sig. Han tar sig an svårigheterna och katastroferna med en ton som känns alldeles rätt. Marcus Birro lyckas visa att livet är ganska vackert trots att det är fyllt av problem längs vägen.
I sin ståupp spränger han in små citat från egna dikter och han hoppar i tiden och blandar nytt med gammalt, den röda linjen är då och då svår att se men den finns där. För efter en timme har han varsamt tagit med oss på en fantastiskt fin resa. Hans resa som lika gärna kan vara publikens.
En resa som börjar i ett förakt mot vanliga människor och som slutar i en märklig känsla av att själv kanske vara en. Vanliga människor storhandlar på lördagar, vanliga människor källsorterar noggrant äpplets alla delar och vanliga människor har en fjärrkontroll till sin garagedörr, trots att de fortfarande inte har köpt en bil.
”Vanliga människor åker och handlar pellets, och helt ärligt vet jag fortfarande inte riktigt vad pellets är.”
Det är den här Marcus Birro jag tycker allra bäst om. Den som står barfota på scen i en kostym som han oavbrutet pillar på, då och då döljer han ansiktet i händerna för att i nästa sekund skratta högt och nästan maniskt.
Dagen efter sitter jag själv och skrattar högt åt föreställningen. Just den där känslan av att inte vara ensam lyckas Marcus förmedla. Den som gör allting lite lättare att hantera och uthärda.
Tuva Klinthäll
tuva.klinthall@smp.se
Telefon: 0470-77 05 26
Vad underbart att se en annan medmänniska stå barfota direkt på jorden utan att vara ute och sväva i det blå även under de maniska skoven..
Det var nog det tråkigaste jag varit på.
Trodde aldrig att det skulle ta slut
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (28 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
