torsdag 18 mars 2010
torsdag 18 mars 2010
Niklas Åkerfelt, Eva Millberg, Jari Nissinen, Annaleena Sipilä
Scen 2010-02-05 | Uppdaterad 2010-02-05
Sonja Ahlfors och Joanna Wingren.
Svinalängorna
Av Susanna Alakoski
Regi: Michaela Granit
Medverkande: Sonja Ahlfors, Eva Millberg, Jari Nissinen, Anna-Leena Sipilä, Thérèse Svensson, Niklas Åkerfelt
4 februari, Växjö teater
Ska man göra ett besök i helvetet kan man bli resurslös invandrare i ett land man inte förstår. Eller också kan man bli alkoholist. Eller kan man slutligen gå och se pjäsen Svingalängorna av Susanna Alakoski. Där får man veta mycket om pressen i en främmande värld där spriten är lösning för den stund den varar.
Det är ett djupt skakande drama som utspelar sig mellan tre skärmväggar med fiberväv som tar upp projektioner av olika motiv. Till det visuella hör ett minst lika häftigt akustiskt ackompanjemang, en ljudkuliss som visserligen ibland stör talet, men som blir högst effektfull i sina dramatiskt avgörande ögonblick.
Det börjar där det ska börja i Sverige med tant anställd i allmännyttigt bostadsföretag. Sedan går inte det mesta, utan allting, utför. Hela pjäsen blir en studie i spritens roll. Pappa i familjen spelas av Jari Nissinen och han gör en prestation som har sin parallell i hustruns, Annaleena Sipiläs, med yttersta trovärdighet gestaltade förfall. Mycket fylleri har man sett på scenen, men aldrig någonting som liknar detta. Suveränt spelat, totalt trovärdigt. Maskören har gjort en fantastiskt arbete, hon heter Fia Derghokasian.
Som vi läser i varje daglig tidning hamnar barnen i kläm, som det heter. Sonja Ahlfors spelar dottern Leena. Det är nog sant att både hon och kamraten, spelad av Thérèse Svensson, kommit kläm, skillnaden är bara den att Sonja Ahlfors har kapaciteten att låta sin Leena lägga själva barnalivet i föräldrarnas spritångor till beskåande på ett fat. Det hela blir en alldels ohygglig studie i missbrukets i och för sig enfaldiga väg som är kantad av svek mot de ständiga föresatserna.
Scenografin med väggarnas ljusspel, ljudet och dessa två vuxna som gradvis stiger ner i det absoluta helvetet blir till slut en upplevelse som påminner om en dröm. Regissören Michaela Granit har fått just själva tappet i verklighetskontakt att alldeles otroligt konkret. Men allt detta slutar hastigt när pappan i ett klart ögonblick, eller om det var mamman, det kvittar, konstaterar att Leena har tappat sitt leende. Barnet kan inte le längre.
Jari Nissinen gjorde en man som sjönk ihop under den "ordentliges" kritiska synpunkter när den kritiske, spelad av Niklas Åkerfelt, demonstrerade hela sin ofelbarthet. I det läget finns det bara en flyktväg. Vad den heter hade vi lärt vid det laget. Och hustrun, Annaleena Sipilä, förklarade att hon super för att hennes man super. Och dottern, Sonja Ahlfors, är för livet vänd från sina föräldrar.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (27 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
