• DISKUTERA
•      

Skivor 120620

Kultur & Nöje 2012-06-20 | Uppdaterad 2012-06-20

DEXYS

One Day I'm going to Soar

(XL/Border)

5/5

1985 släppte Dexys Midnight Runners Don't stand me down. I mångas ögon ett missförstått mästerverk, men det blev ett kommersiellt fiasko. Kevin Rowland höll nämligen långa dialoger med sina bandmedlemmar, en del av dem var mest snack, men oftast var de både briljanta och ärligt passionerade rapporter om Rowlands själstillstånd.

Efter fiaskot gick bandet i graven och Kevin Rowland gick i exil. Han blev deprimerad, blev missbrukare, och till och med hemlös under en tid.

Men nu 27 år senare är de tillbaka. Eller rättare sagt: Kevin Rowland är tillbaka med stora delar av sitt gamla band och han har kastat Midnight Runners.

One day I'm going to soar är en logisk fortsättning på Don't stand me down. Tillbaka är också de långa dialogerna, här tillsammans med sångerskan Madeleine Hyland. Och Kevin Rowland är minst lika utlämnande nu som då. Flera låtar har korta titlar som Me, You, Now, Free och Lost. Titlar som vittnar om den inre kampen han fört, och fortfarande för med sig själv. Mot demonerna, mot oförmågan att verkligen kunna älska, att han ständigt ljuger, sviker och inte går att lita på. Att han kontrollerar, manipulerar och utnyttjar människor i sin närhet. Träffsäkert beskrivet i Incapable of Love.

Och ännu bättre i de tröstande orden till vännen John Joe, som precis har upplevt ett uppbrott, att han har helt rätt i att visa sina känslor. Håll inte inne med dem, isolera dig inte, det är förödande. För det räcker faktiskt att vara dig själv, det är inte slutet av världen att vara ensam. Beskrivet så här i den avslutande It's OK John Joe:

”I don't share much of myself in my life, but in my music I tend to put it all on. Och: ”I still believe in love, but I don't know what it is. I'm only learning to operate in this world, and you can to.”

För han känner sig ärligt talat ful, trött och misslyckad. Men han försöker att göra saker bättre. Försöker att finna frid. Och han beskriver denna kamp på ett mästerligt sätt.

Rent musikaliskt är det lika pampig pop, lika solindränkt soul som tidigare, precis det som Dexys Midnight Runners var banbrytande med redan på debuten Searching for the young soul rebels från 1980. Aningen mer nertonat nu kan hända. Men faktiskt ännu bättre än då. För Kevin Rowland svävar högre än någonsin. Och jag hoppas innerligt att de flesta nu äntligen ska förstå att Dexys är så oerhört mycket mer än Come on Eileen.

ANDERS TAPOLA

B.B. DRIFTWOOD

Southward Bound

(OPUS 3)

Betyg: 3/5

Utan att vara medvetna om det har säkerligen 100 % av Sveriges befolkning hört B.B. Driftwoods djupa stämma otaliga gånger. Fast då när han som Bengt Skogholt har varit rösten i otaliga filmtrailers och radioreklaminslag. Som B.B. Driftwood har han emellertid en lång musikkarriär bakom sig, och det är bluesen som är hans hemmahamn. Ändå är hans musik för obluesig för att vara blues, och för bluesig för att vara country. Snarare är det en slags stillsam roadmoviemusik där bluesen och countryn har blandats upp med en skvätt soul och några stänk gospel till en behagfullt lätt americana-mix.

MAGNUS NILSSON

RENEGADE CREATION

Bullet

(MASCOT)

Betyg: 3/5

De två gitarristerna Robben Ford och Michael Landau har som studiomusiker samarbetat med många stora och vitt skilda artister som Kiss, Miles Davis och Michael Jackson. I Renegade Creation, där Bullet är den andra plattan i ordningen, delar de på låtskrivandet och presenterar en modern rockblues med stor variation och spännvidd. Titelspåret för tankarna till något som kunde ha legat på Blue Öyster Cults Secret treaties medan Nazareth ger associationer till Neil Young av akustiskt snitt. Allt är oklanderligt framfört men också väl polerat för att riva upp några alltför djupa musikaliska spår.

KLAS LUNDGREN

SHONEN KNIFE

Pop tune

(Damnably/ Border)

3/5

I början av 1980-talet var det svårt att föreställa sig att detta gimmickband skulle finnas kvar 30 år och 18 album senare. Att Shonen Knife är tre näpna japanskor som spelar punk borde vara en ovidkommande kommentar, men det är själva grejen med dem. Med tuffa riff, oskuldfullhet och tokig engelska charmade de både Sonic Youthoch på sin tid Nirvana som tog med dem på turné.

När den enda kvarvarande originalmedlemmen Naoko Yamano nu sjunger "I need more excitement oh yeah" kan jag bara säga "jag med". Shonen Knifes Ramonespunk är avslagen. Däremot har de en säker känsla för sommarlätt 60-talspop. Och förtjänar respekt för den.

BO STRÖBERG

FIONA APPLE

The Idler Wheel Is Wiser Than The Driver Of The Screw And Whipping Cords Will Serve You More Than Ropes Will Ever Do

(Sony)

3/5

Det är sju år sedan Fiona Apples senaste album Extraordinary Machine. Hennes fjärde album bjuder som vanligt på tvära kast mellan skev pianopop, rock, jazz och singer-songwritertradition. Det är sällan förutsägbart, och experimentlustan är onekligen stor. Så stor att det ibland blir svårt att hitta melodierna. För hon kräver mycket av lyssnaren. Fascinerande är hon i alla fall, som en egensinnig korsning mellan Ani DiFranco, Regina Spector och Kate Bush.

ANDERS TAPOLA

JUSTIN BIEBER

Believe?

(ISLAND/UNIVERSAL)

Betyg: 1/5

På jacksonskt vis nekar han påstått faderskap. Han håller i hand, kramar, kysser. Äter fondue framför brasan. Ja, Justin Bieber har det gott ställt nu. Den kraftigt retuscherade pojkstämman smörar, wailar, daltar runt de poppiga r&b-beaten som om han vore sockerkicken från helvetet. Lyriken visar inte upp några direkta Rimbaud-kvaliteter, det är rakt på sak med refränger man kunde svära på att ha hört tusen gånger förut. Albumet är ytterligare gospel för alla frälsta beliebers därute, en substanslös fjortispredikan så överproducerad att man skrattar. Det är provocerande usel popmusik som får mig att tycka synd om samtiden.

HATEFF MOUSAVIYAN

ROCKSMASHING PUMPKINS

Oceania

(EMI/MARTHAS MUSIC)

Betyg: 2/5

Frontmannen Billy Corgan har, som en slags protest mot albumformatet, fått för sig att göra ett 44-låtars album med singlar istället. Hur ologiskt detta statement än må vara är de 13 spåren på Oceania här då en del av detta projekt. Smashing Pumpkins stonkar fram en homogen, tråkigt trygg låtklase full av medelålders vemod och variationslös alt-rock. Bortsett från halvfina One diamond, one heart är Oceania för mig ett humorfritt betongblock. Beröringspunkterna känns avlägset vuxna och melodierna för statiska. Bandet har fått fin kritik för släppet hemma i USA, jag är inte alls lika övertygad.

HATEFF MOUSAVIYAN

• DISKUTERA
•      

Disqus