måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Skivor 2010-07-15 | Uppdaterad 2010-07-15
Kritikerrosade M.I.A är en musikalisk revolutionär, tycker Irena Pozar, men i det nya albumet saknas en röd tråd. Andreas Westergren har lyssnat på The Coral, ett Liverpool-band som omfamnar 60-talet. Melodierna är smittsamma men ibland irrar de bort sig i psykadelia. Chris Shiflett visar sig vara kompetent tillsammans med The dead peasants, men det är inget uppseendeväckande, enligt Anders Tapola.
M.I.A
MAYA
(Playground music/XL recordings)
3/5
2008 avbröt M.I.A plötsligt sin turné och meddelade att hon istället skulle jobba på en ny skiva. Två år senare släpps MAYA. Efter två kritikerrosade album och medverkan i soundtracket till den Oscarsbelönade filmen Slumdog Millionaire var i alla fall mina förväntningar på MAYA höga och stundvis nådde albumet inte upp till dem. Men M.I.A visar återigen prov på att hon är en musikalisk revolutionär, både när det gäller musikens budskap och teknik.
Efter den kontroversiella musikvideon till Born free, som var den första singeln från nya albumet som släpptes, visade Mathangi ”Maya” Arulpragasam, som M.I.A egentligen heter, återigen på starka åsikter och budskap. I videon utsätts rödhåriga pojkar och män för våld av tungt beväpnade amerikanska poliser, detta anspelar på dödandet av tamilerna i Sri Lanka, Mayas hemland. Videon blev väldigt snart bannad från YouTube på grund av sin brist på politisk korrekthet.
Till skillnad från M.I.As två tidigare album, Arular och Kala, är MAYA inte lika lätt att få grepp om. Den enorma mängden ljudeffekter och genrebyten gör skivan stundtals osammanhängande, men det är också det som gör den så unik. Låten Steppin' Up är ett enda stort virrvarr där motorsågar och röstförvrängningar avlöser varandra, samtidigt som det finns ett självklart beat i den som etsar sig fast. På albumet finns också poppigare låtar som XXXO och It iz what it iz, som faktiskt får en att höja på ögonbrynen på grund av deras enkelhet, men som just i det här albumet känns malplacerade, precis som reggaepoplåten It takes a muscle.
M.I.As lätt schizofrena musik är hennes styrka, men här blir det också hennes fall. Trots allt är MAYA ett album som växer på en och låtarna lösryckta visar på verklig musikalisk skicklighet och en fantastisk förmåga till variation. Tyvärr saknar albumet en röd tråd och faller därför som helhet, men är ändå värt att lyssna på tack vare sina hits.
IRENA POZAR
THE CORAL
Butterfly house
(Deltasonic)
3/5
The Coral kan sitt sextiotal. Och de omfamnar det utan en tanke på förutsägbarheten i att ett Liverpool-band gör just det. Men de har en förmåga att skapa smittsamma melodier. Och när de håller sig till fina stämningar i Simon and Garfunkle-land, som i Walking in the winter, eller låter Scott Walker rusa förbi i Sandhills eller när The Byrds allra jangligaste gitarrer drar till sig uppmärksamheten, är The Coral i sitt rätta element. Tyvärr irrar de emellanåt bort sig i tröstlöst psykedelia. Det berövar dock inte känslan att det finns något nästan rörande över Corals försök att återuppfinna hjulet.
ANDREAS WESTERGREN
CHRIS SHIFLETT & THE DEAD PEASANTS
Chris Shiflett & The Dead Peasants
(Le Coq Napoleon/RCA)
3/5
Chris Shiflett står vanligtvis på scen som gitarrist bredvid David Grohl. Tillsammans med bandet The Dead Peasants gör han här musik som är väsenskild från Foo Fighters power-rock. Det här är istället Americana, old school country och altcountry i Wilcos anda. Fast texterna är goth, förklarar Chris. Jaha, men country är väl ändå goth om något? Med ständigt brustna hjärtan och tårdroppar i whiskyn. Det är hur som helst kompetent, men på inget sätt särskilt uppseendeväckande. Snygg pedal steel och twangiga gitarrer av Chris. Men inga låtar som riktigt lyfter.
ANDERS TAPOLA
DANZIG
Deth Red Sabaoth
(AFM Records)
4/5
Efter ett par år med fokus på annat än musiken, produktion av serietidningar och film finns också på agendan, är Glenn Danzig tillbaka med en ny och riktigt stark platta där han hittat tillbaka till sin patenterade helsvarta metalblues som fungerade så bra på de fyra första plattorna. Här finns gott om pärlor där Hammer Of The Gods, Black Candy och Ju Ju Bone tillhör den absoluta gräddan. Efter några industridoftande plattor som inte varit så bra som de borde är det kul att kunna konstatera att den surmulne muskelbyggaren i svart inte kan räknas ut riktigt än. Det är så här Danzig ska låta.
KLAS LUNDGREN
RASMUS SEEBACH
Rasmus Seebach
(Universal)
3/5
Seebach löper begriplig toppliste-amok hemma i Danmark. Hans fokuserade kärlekspop är väloljad och lätt för den stora massan att ta till sig. I längden blir det dock lite väl cheesy, som i den platinumsäljande låten Engel, där han påminner om en Chris Brownsk uthyrningssångare. Rösten är oklanderlig, men låtarna känns liksom ”lite” för mycket melodifestival för att kunna accepteras av annat än oinitierade radiolyssnare. Den hyllade monsterhiten Natteravn är annars fantastiskt mycket fest. Om resten av albumet hade fortsatt i samma housedoftande stil skulle nog hela vårt grannland dansat sig redlöst varje dag.
HATEFF MOUSAVIYAN
SUZANNE VEGA
Close-up Vol 1 Love Songs
(Cooking Vinyl/BAM)
3/5
Suzanne Vega tolkar sig själv. I fyra volymer startar hon här, denna gång med sina kärlekslåtar. Ska man nu göra covers kan man förstås lika göra det med sina egna låtar. Suzanne Vega är för övrigt ganska bra på att tolka sig själv skall sägas. Hon gör det med en röst som är innerlig, intim och samtidigt ganska mjukt pockande. Med låtar som är precis lika viskande och intima som hennes röst. Och det känns som en kär vän återkommer. Sedan är det förstås synd att de flesta förknippar henne endast med låtar som Luka och Tom's Diner. För hon har faktiskt gjort så mycket väldigt mycket mer.
ANDERS TAPOLA
BLACKBERRY SMOKE
Little Piece of Dixie
(Bamajam)
3/5
Blackberry Smoke från Atlanta är 10-talets svar på Lynyrd Skynyrd. För det här är så mycket 70-talsrock från sydstaterna man kan komma i dag. Det är mycket långt hår, dito skägg och med en countryrock som egentligen inte gör någon förnärmad. Lagom gungigt, lagom svängigt och lite grann skitigt och uppkäftigt. Fast det är förstås svårt att vara rebell i den här branschen så långt efteråt. A andra sidan så bjuder Blackberry Smoke mestadels på riktigt skön bilåkar-rock som borde göra Tom Petty åtminstone lite grann avundsjuk. För det här svänger faktiskt betydligt mer än Petty's senaste Mojo.
ANDERS TAPOLA
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
