• SKRIV UT
• TIPSA
•       Textstorlek

Nya skivor 17/3

Skivor 2010-03-17 | Uppdaterad 2010-03-17

FAKTA

Titel: Nya skivor 17/3

AIRBOURNE
No Guts. No Glory.
(Roadrunner)
3/5
No Guts. No Glory., är australiensiska Airbournes andra platta. Det handlar inte på något vis om nyskapande musik utan snarare om världens bästa AC/DC-tribute som istället för att spela covers framför eget material. Detta görs verkligen med den äran och bortser man från AC/DC:s senaste platta Black Ice, som var riktigt bra, så gör Airbourne den bästa AC/DC-rocken sedan 1981 års For Those About To Rock. Det går inte att snacka bort låtar som No Way But The Hard Way, Back On The Bottle och den perfekta partylåten Blonde, Bad And Beautiful, även om gruppen inte tar ett enda poäng för originalitet.
KLAS LUNDGREN

ARCHIE BRONSON OUTFIT
Coconut
(Domino/Border)
2/5
Domino är vanligtvis en pålitlig label. Men Archie Bronson Outfit platsar inte i så fint sällskap. På sina två tidigare album har bandet vacklat mellan punk-blues och garagerock och på sin höjd känts lovande men fortfarande identitetslösa.
På Coconut ömsar de skinn och försöker skapa nervigt deppig musik i samma stil som de fantasirika Domino-kollegorna Clinic. Stundtals är de en bit på väg men tar i för mycket. Den industridisco med goth-vibbar som de varvar med - och som för tankarna till PiL – är inledningsvis intressant men även här pyser luften ur låtarna efter ett tag.
En irriterade skiva.
BO STRÖBERG

CHUMBAWAMBA
ABCDEGFG
(Westpark music/Bonnier Amigo)
3/5
Brittiska Chumbawamba har sedan starten 1984 gjort anarkistisk popmusik om snatteri, strejker, Live Aid, fascism och censur – bland annat. Sjuttonde albumet, ABCDEFG, är en konceptskiva där ämnet musik dissekeras med både humor och ironi. Bland annat sätts luppen på Metallicas James Hetfield i Torturing James Hetfield, där han torteras med Chumbawamba-musik.
Att punk är en attityd mer än en musikstil har aldrig varit tydligare. Chumbawamba gör vän folkpop med stämsång och fiol. Men någon hit i klass med deras genombrott Tubthumping från 1997 blir det aldrig.
HELENA SÖDERLUNDH

CLAES LÖVGRENS
Vi lever nu
(Mariann)
2/5
Ambitionerna är höga men tyvärr får man direkt känslan av att Claes Lövgrens på sin fjärde skiva aldrig riktigt kommer loss.
Den känslan blir ännu mer markant när man lyssnar på 60-talsklassikern Amarillo, låten som gav Howard Greenfield och Neil Sedaka en världshit.
Men visst har skivan också ett par riktiga pärlor.
Det gäller både Claes Lövgrens duett med Åsa Sjöberg i Änglarna minns, en riktigt vacker ballad av Mats Larsson och Åsa Karlström, liksom den tolfte och sista låten, Blue eyes crying in the rain, skriven av Fred Rose.
Men sammantaget funkar det inte. Med litet mer klös i arrangemangen skulle orkestern ha fått ytterligare en gran.
BERNE PERSSON

COCO MONTOYA
?I Want it All Back
(Ruf/BAM)
2/5
?Han har spelat med både Albert Collins och John Mayalls Bluesbreakers. Det här är Cocos sjunde soloalbum, producerat av Keb Mo. Som gitarrist är han alldeles utmärkt, som sångare habil, men inte mer. Vad som retar mig är det slipade finliret. Inledande Hey Senorita låter som något Carlos Santana kunde spelat in, för säg 30 år sedan. Det är snyggt, slickt och elegant – och berör inte särskilt mycket alls. Det är inte förrän på slutet, som i Fannie May som det blir nerv i bluesen. Men det är en alldeles för seg transportsträcka dit.
ANDERS TAPOLA ?

DATE
Här och nu
(Mariann)
3/5
Date är ett av de mest framgångsrika dansbanden under 2000-talet. De har tävlat i Melodifestivalen tre gånger och nådde finalen i Dansbandskampen 2009. Här och nu är deras första album på sex år och sammantaget gör Date en godkänd comeback på skivmarknaden.
De har valt att satsa på säkra kort. Samtliga tolv låtar har legat högt på listorna och då är det alltid spännande att lyssna på en ny version.
Här har Date lyckats mycket bra med Tomas Ledins Helt galen i dig, Mauro Scoccos klassiker Till dom ensamma och Magnus Ugglas Astrologen. Men även Uno Svenningssons Vågorna funkar som dansbandsversion, i varje fall när den framförs av Date.
BERNE PERSSON

DRIVE-BY TRUCKERS
The Big To-Do
(Pias recordings/Border)
4/5
Jämfört med Drive-by truckers senaste album, fjolårets Murdering Oscar - som i och för sig gavs ut under Patterson Hoods namn – är såväl tempo som humör en gnutta högre här. För den som gillar alt-country som det kallas idag – eller college rock som REM och Replacements kallades för i mitten 1980-talet – är Drive-by truckers en mysig varm filt. Trygg och pålitlig. Men välbekant är inget negativt i det här sammanhanget. Tvärtom gör avvikelserna – som Shonna Tuckers två låtar och en Mike Cooley-boogie - och den timslånga speltiden att det här hade blivit ett bättre album om man gallrat mer.
BO STRÖBERG

FEAR FACTORY
Mechanize
(AFM)
3/5
Fear Factory gick i bräschen för den maskinella hårdrocken i början på 90-talet och fick sitt stora genombrott 1995 med Demanufacture. Gruppens två mest tongivande medlemmar, sångaren Burton C Bell och gitarristen Dino Cazares, drog inte jämt och gick skilda vägar efter 2001 års Digimortal. Nu är gammalt groll glömt och man vill ta tillbaka förlorad mark med Mechanize, en platta som tål jämförelse med tidigare succéer även om det som var nytt då inte känns lika fräscht längre. Det traditionella manglandet på Mechanize är okej, men den avslutande och lugnare Final Exit är den stora behållningen.
KLAS LUNDGREN

THE GROTESQUERY
Tales Of The Coffin Born
(Cyclone Empire)
4/5
The Grotesquery är ett projekt som de båda Bone Gnawer-medlemmarna sångaren Kam Lee och gitarristen Rogga Johansson har satt ihop. Tales Of The Coffin Born är ett konceptalbum där skräckhistorien för en gångs skull verkligen är läskig och berättar vad som kan hända när man läser den av skräckförfattaren H P Lovecraft påhittade, ockulta boken Necronomicon och råkar tappa fattningen och slå ihjäl sin havande fru. Varje låt föregås av ett talat intro som gör allt begripligt och detta grepp fungerar riktigt bra tillsammans med den fläskiga dödsmetallen där varje låt innehåller riktigt bärande riff.
KLAS LUNDGREN

INVASIONEN
Hela världen brinner
(Columbia/SME)
1/5
Sveriges hardcorepappa Dennis Lyxzén har mängder av sidoprojekt på gång. Ett av de större, som är mer ett stort projekt än något vid sidan av, är Invasionen. Bandet han startade i slutet av 1990-talet tillsammans med bland annat Lisa Miskovsky. Då hette de Lost Patrol, nu heter de Invasionen, och gör upprorspop på svenska. Lisa Misovsky är inte med längre och i ärlighetens namn funkar Invasionen sådär. Jag kan tänka mig att bandet live är mycket härligt och svängigt men i hörlurar blir det råkigt och platt. Allra märkligast är plattans andra spår: Kom igen nu Lyxzén som mer känns som en monolog som borde ske hos en legitimerad psykolog än som spår på en platta. Invasionen känns som ett blekt Imperiet, neggigt och bittert, i princip utan glöd.
TUVA KLINTHÄLL

MOTORPSYCHO
Heavy metal fruit
(Rune grammofon)
3/5
Under sina 20 år och på ett dussin album har Trondheimsbandet Motorpsyche gjort utflykter i olika genrer - progg, psykedelia, vintagehårdrock, indierock/pop. Det har blivit tyngre med åren och jämfört med förra albumet, Little Lucid Moments från 2008, är Heavy Metal Fruit mörkare. När progressiv metal möter jazz, som i inledande Starhammer, blir det spännande och jammen svänger bra. De första minuterna av WBAT för rent av tanken till Miles Davis Bitches Brew. Även 20-minutaren Gullible's Travails där Wishbone Ash möter King Crimson är mäktig. Synd att det allt för ofta drar iväg i mesig Yes-prog.
BO STRÖBERG

THIS IS HEAD
0001
(Enkel/Adrian)
4/5
Att inte tänka. I de flesta sammanhang är det väl inte att rekommendera. Men ibland är det precis det som krävs. Debuterande malmökvartetten This is head har fattat det. Åtminstone låter det så. Som att de har ställt sig en tät ring i sin murriga replokal på Möllevången, slutit ögonen, borrat ner sina barfotafötter i den orientaliska mattan, frikopplat hjärnan och bara förlitat sig på känslan.
Att det ska frammana bilder av en öken där en man eller kvinna kommer ridande, inlindad i sjalar som vinden tar tag och drar i, som sångaren och gitarristen Henric Claesson själv beskrev musiken i en intervju.
Och det finns något mystiskt, svårfångat inbäddat i deras hypnotiskt dansanta arenarock. Som om ett ungt U2 har gått i närkamp med postpunk, Peter Gabriel, krautrock och, inte minst, den moderna discon i svenska Studio och Fontän och brittiska A Mountain of ones skola. Monotont, böljande. Olycksbådande.
På pappret kan det låta utstuderat trendmedvetet, men det finns inga som helst spår av det i de fyras skägg, noppiga koftor och suggestiva sväng. När det är som bäst - och det är det ganska ofta – glömmer man faktiskt bort att det är fyra män som spelar instrument. Då handlar det mer om ett tillstånd att förlora sig i. Ändå är det inte alls otillgängligt. 0002 och 0009 är svårt medryckande.
Och ja, titlarna är sådär. Från 0002 till 0013. Inget ska uppenbarligen ta udden av varje enskild lyssnares tolkningsföreträde.
Som en parentes är basisten Tom Malmros medlem i det vi gärna kallar ett Växjöband, Surrounded. Och Björn Wiking, sång och klaviatur, har läst på Växjö universitet. Jag mötte Lassie, jag vet. Men vadå, det är inte ofta vi har lokala kopplingar på årets hittills, tveklöst, bästa svenska platta.
ANDREAS WESTERGREN

THOMAS WHITE
The Maximalist
(Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)
2/5
Thomas White hade tidigare, fast då kallade han sig Tom, Electric Soft Parade och har varit med i Brakes. Hans egna grejer - detta är hans andra soloalbum – är ännu mer post-moderna i sitt rotlösa genrehoppande. Tycker man att musik ska ha en egen personlighet har man inget att hämta här. Möjligen bidrar det faktum att låtarna är inspelade över en femårsperiod till det splittrade intrycket. Det är kvasi-psychedelisk pop, melodiös neo-progg, electro, hårdrocksriff och hans moster. The Last Blast, är däremot en ettrig och catchy sak, och värd att ladda ned. Men resten kan du skippa.
BO STRÖBERG

TOBIAS FRÖBERG
The big up
(Playground)
4/5
Tobias Fröberg har gjort sig känd som en popvirutos men det var med punkbandet Dead dildos han inledde sin karriär, de hade hitlåtar som Kuken kokar, låtar som funkade på Gotland en sommar. Men nu har Tobias Fröberg blivit etablerad musiker och släpper sitt fjärde soloalbum. Det är en lång kärlekshommage till hans fru.
The big up är fylld av kärlek i alla dess former. Och det handlar inte bara om lycklig kärlek utan om vardag och tristess. Tobias Fröbergs popmusik är storslagen, svulstig och fylld av orglar och stråkar.
Mot slutet exploderar allt i plattans sista låtar, Precious och Baby baby baby!
TUVA KLINTHÄLL

• SKRIV UT
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: