• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Nya skivor 30/6

Skivor 2010-06-30 | Uppdaterad 2010-07-15

FAKTA

Titel: Nya skivor 30/6

KENT
En plats i solen
(Sony music)
3/5
Idag skulle kents nya platta släppas men tydligen har de inte kunnat vänta med att få ut den, kanske för att den har sin plats i solen, för den har visst redan synts i affärer.
Med en djup men avslutad kentkärlek i bagaget hade jag inga särskilda förväntningar på nya skivan då jag tyckt att de spelat ut sin roll efter Vapen och ammunition. Kanske gav jag aldrig de senare skivorna någon ärlig chans. Därför blir jag glatt överraskad när jag nu möter en gammal kärlek som får mig att falla tillbaka, fast inte förbehållslöst.
”Vem bryr sig om ditt 90-tal” frågar Kent i en låt och jag bryr mig i alla fall om deras 90-tal och den tidens mer alternativa kent som numera gått igenom tidens kommersialisering där allt känns genomtänkt, anpassat, professionellt. På gott och ont. De banala orden talar inte till mig som förr men samtidigt är det lättuggat och svårt att inte gilla.
Det är inte gammal kentig melankoli utan just lättare och poppigare. Glasäpplen är en given sommarhit och jag rycks med i de dansanta spåren ända fram till Team building som för en stund får mig att undra om det är ett bidrag till någon fotbollsdänga. Så heter också nästa låt Gamla Ullevi, där jag dock låter mig dras in i trallvänliga ”jag tänker på dig, jag tänker på dig”. Formuleringar som ”ångesten kom i kapp” får mig att minnas vad jag till sist fick nog av och jag finner det både sorgligt och charmigt att den pubertala stämpeln består. Sorgligt för att det inte känns ärligt längre och inte heller passar i de här nya, glättigare melodierna.
Jag måste ge dem att det här är finfint genomarbetat och duktigt gjort, men att de ändå fortfarande står kvar i 90-talets existentiella besvikelser och kryddar med synth för att det ska låta nytt.
Det är så uträknat att detta kommer nu för det här är en skiva som stavas SOMMAR. ”Du vet ingenting om mig, jag vet ingenting om dig”, sjunger Kent och anar nog inte hur rätt de har. Jo, man är lite lättfotad såhär års men jag betvivlar att det här är den sorts förälskelse som klarar en vinter.
CECILIA ALSTERMARK

WINDSOR FOR THE DERBY
Against love
(Secretly Canadian/ Border)
4/5
Det finns en vintagekänsla i Windsors post-rock som gör att man hellre tänker på föregångare som Yo La Tengo än de nutida utforskarna av långsam formatupplöst rockmusik.
Med sina lite skeva låtar har Windsors dessutom mer gemensamt med den ursprungliga post-punken än 00-talets revivalvåg.
Against love – det sjunde albumet sedan starten 1994 från detta långlivade band i marginalen – har ett allvar som hos Radio Dept, ibland varvat med ett förstrött plinkande som hos Felt.
Det är mulet och melankoliskt även om solen undantagsvis letar sig fram, som i fina folk-klingande Our love's a calamity.
BO STRÖBERG

SEBASTIEN TELLIER
Sexuality remix
(Record makers)
3/5
Fransmannen Sebastien Tellier slog igenom för drygt tio år sedan. Första plattan kom 2001 och sedan dess har hans karriär varit ganska spikrak. För två år sedan kom Sexuality som var hans stora genombrott. Och alla skivbolag vill väl dra vinning av bra plattor, därför kommer här en skiva med remixer av låtar från Sexuality.
På den här mix-plattan har han med sig en mängd kända house-och electroartister som Kavinsky, Boys Noize och Hypnolove.
Det är ingen remix-platta som kommer att var ihågkommen för evigt men för sommaren 2010 funkar den fina fisken.
TUVA KLINTHÄLL

OZZY OSBOURNE
Scream
(Sony Music)
3/5
Ozzy Osbourne ger med Scream ut sin tionde soloplatta sedan debuten med Blizzard Of Ozz 1980. Precis som med föregångaren Black Rain har han använt sig av Kevin Churko både som producent och låtskrivarpartner. Detta borgar för stabila och rätt trögflytande Ozzy-låtar som är bra utan att överraska. Zakk Wylde, som stått vid Ozzys sida sedan 1988, har lämnat ett par ganska stora skor som nytillskottet Gus G inte riktigt lyckas fylla även om han inte heller gör bort sig. Scream är en bra platta även om man också tvingas konstatera att Ozzy inte gjort något oumbärligt sedan 1991 års No More Tears.
KLAS LUNDGREN

NADA SURF
If I Had a Hi-Fi
(Mardev Records)
1/5
Okej, säger man Nada Surf så tänker man på monsterhit Popular från 1996. Och cover-plattan If I had a Hi-fi låter allt annat än Popular. Där snackade vi skramlig punkpop. Här tolkar Nada Surf egna favoriters hitlåtar, det är Coralie Clement och Depeche Mode bland annat. Det är nästan lika svårt att göra bra covers som att göra bra egna originallåtar och tyvärr blir inte det här så bra. Depeche-låten Enjoy the silence är ganska spännande men det stannar ungefär där. Den här skivan faller ganska platt.
TUVA KLINTHÄLL

KULA SHAKER
Pilgrim's progress
(ADA nordic/Warner)
3/5
Vem saknade Kula Shaker när de stängde butiken 1999?
Inte jag i alla fall.
Men jag måste tillstå att deras andra album sedan återföreningen sju år senare överträffar mina förväntningar.
Den The Coral-lika singeln Peter Pan RIP är fin. Så även Modern Blues som låter som en Dylan-låt i britpopversion (de har tidigare gjort Ballad of a Thin Man).
Kula Shakers grej är kitschiga inslag av indisk instrumentering. Bäst är de när de undviker detta. De är också lite som Charlatans, önskar att de var Primal Scream. Men bäst är Kula Shaker när de taggar ned och blir folky som i Ophelia, Only Love, Cavalry och Ruby.
BO STRÖBERG

JANELLE MONÁE
The Archandroid
(Atlantic/Warner music)
4/5
Det är svårt att sätta en etikett på denna coola kvinna som rör sig över gränser och blandar soul, funk, pop, rock. Efter att ha blivit betagen av den fullkomligt galna Come alive är det svårt att inte bli lite besviken på de övriga låtarna som är något helt annat. Vissa låtar kommer som en överraskning medan andra går in och ur varandra obemärkt. Att kunna mixa så är väl imponerande men samtidigt lite störande eftersom risken är att man bara gillar enstaka låtar på skivan. Men det är en snyggt gjord skiva som i sin helhet låter mycket bra, även om vissa låtar inte talar till mig alls.
CECILIA ALSTERMARK

HERBIE HANCOCK
The Imagine Project
(Sony Music)
2/5
En platta där Herbie Hancock slår sig ihop med Manu Katché, Pink, India Arie, Marcus Miller, Toumani Diabaté, Tinariwen och Wayne Shorter (för att nämna några av drygt hundra medverkande musiker) för att tolka låtar av bl.a. Bob Dylan, John Lennon, Bob Marley och Peter Gabriel låter som att den våtaste av alla drömmar skulle ha slagit in. I verkligheten är det emellertid en ren besvikelse. Hancocks låtversioner är påfallande bleka och ointressanta, och det mesta är präglat av vad som verkar vara den enda bärande idén bakom projektet: extra allt över allt. Enstaka ögonblick är i och för sig OK, men en hel del är faktiskt rent dåligt.
MAGNUS NILSSON

BLACK SABBATH
Heaven And Hell – Deluxe Edition
(Universal)
5/5
Black Sabbath hade tappat fart i slutet på 70-talet med plattorna Technical Ecstasy och Never Say Die! Ozzy Osbourne sparkades strax därefter och detta kunde ha betytt spiken i kistan för gruppen. Istället rekryterades den förre Rainbow-vokalisten Ronnie James Dio som tillförde massor av energi och stort engagemang. Denna Black Sabbath-upplagas första verk, som nu ges ut i lyxutförande med faktiskt ganska dåligt extra livematerial, kom att bli klassikern Heaven And Hell (1980). Som producent valdes Martin Birch, två år senare skulle han göra Iron Maidens The Number Of The Beast, och han gav stenkrossarriffen en nästan poppolerad yta, vilket resulterade i en nästintill perfekt avvägning mellan tyngd och kommersiell tillgänglighet. Snabba Neon Knights, lugna Children Of The Sea och det monumentala titelspåret är odiskutabla klassiker. Wishing Well, Die Young och Walk Away är både välkomponerad pop och tuff metal på samma gång, medan Lady Evil är det enda spår som inte övertygar fullt ut. Avslutande Lonely Is The Word är något av det mest vackra och majestätiska Black Sabbath någonsin gjort och Dios väldiga stämma tillsammans med Tony Iommis ensamma, sparsmakade och sökande toner måste bara höras. Heaven And Hell är oumbärlig och en av de bästa hårdrocksskivor som någonsin spelats in.
KLAS LUNDGREN

1349
Demonoir
(Indie Recordings)
2/5
Demonoir är femte fullängdaren från det norska black metal-gänget i 1349. Det finns en hel del experimentlusta och man försöker skapa extra stämning genom att mellan varje låt lägga in instrumentala passager. Det är i och för sig inte fel tänkt men då måste de vara intressantare. Något som ändå fungerar ljuddetaljerna som de riktiga låtarna broderas ut med, exempelvis den ensliga pianoslingan i Atomic Chapel. Det är ingen tvekan om att det är black metal det handlar om, men ofta är 1349 alltför återhållsamma och nästan tama trots att trummisen Frost briljerar med sedvanlig attack och precision.
KLAS LUNDGREN

CEO
White magic
(Sincerely yours)
Betyg: 4/5
Bara åtta låtar lång. Och det är inte långa låtar. Ändå lyckas The Tough alliance Eric Berglund – som nu solodebuterar som ceo – få plats med så mycket känslor att Maradona framstår som återhållsam.
Ceo tar med oss på en resa rakt ut i tropikerna, tillbaka till de vindpinande klipporna i Göteborgs skärgård för att romdrucken virvla ut i klubbnatten. Hela tiden med en desperat röst som blottlägger popmelodier som sätter sig som taggtråd på sommarbara ben.
Det är väldigt vackert. Det gör väldigt ont. Som i avslutande Den blomstertid nu kommer. Det är en nostalgiskt vässad kniv stucken mitt i veka livet.
ANDREAS WESTERGREN

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: