måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Skivor 2010-07-07 | Uppdaterad 2010-07-07
Eric Gadds nya platta bjuder på sommarlätta, discodoftande soulsånger. Men Helena Söderlundh tycker det är tråkigt att han inte fortsatte på den bana han inledde med sin förra skiva på svenska. De nya låtarna är inte så starka. Även popprinsessan Kylie Minogue släpper nytt album, hennes första sedan 2001. Cecilia Alstermark tycker att låtarna bara är ok, vissa inte ens det, och kan knappt se någon potentiell hit på hela skivan. Bo Ströberg tycker att popbandet The young veins debutskiva är stilistisk oantastlig, men för opersonlig.
ERIC GADD
Rise up
Roxy recordings
3/5
Rise up spelades in under hösten 2009, men släpps inte förrän nu. Perfekt tajming för det här knippet sommarlätta, luftiga, discodoftande soulsångerna – het juli och lata dagar är den bästa scenen för Rise up!. För Eric Gadd har släppt på både svårmod och kontrollbehov den här gången. I stället för att göra allt själv kallade han in producenten Martin Terefe för att på ett mer avslappnat sätt än vanligt göra sitt elfte studioalbum. Eric Gadd ville jobba intuitivt och följa sitt flow, köra på bandkänsla och inspiration. Resultatet är i mycket en skön tillbakagång till soundet på On display från 1993, första riktigt lyckade funksoulen på engelska för Eric Gadd.
Det är samma tillbakalutade discokänsla som då, samma funkiga driv och självklarhet i låtarna. Eric Gadd vet fortfarande hur man skriver en radiovänlig refräng och har fortfarande samma fascination för den vita, falsettfyllda, funkiga soulen. Men, det finns flera anledningar till att det inte känns lika bra som då. Dels är låtarna inte lika starka. Här finns ingen Wish I och ingen God save me. Dels är det ändå 17 år sedan och det känns inte så framåtsyftande att göra ungefär samma grej, fast inte riktigt lika bra, igen.
Discosoul behöver inte ha mycket djup för att vara bra. Här har Eric Gadd släppt de filosofiska grubblerierna och släppt in festen i stället. Gott så. Men ändå kan jag tycka att det är lite tråkigt att han inte fortsätter på den bana han inledde på förra albumet, Stockholm står kvar men jag ligger från 2008 – på svenska och också mycket närmare i sitt tilltal.
Men trots allt är Rise up! ett säkert kort för de som aldrig slutat älska en stilsäker artist som gör svängig, stilren soulfunk som ingen annan i Sverige. Som gör sensuella ballader och heta discotunes utan att det känns löjligt. Rise up! är också lagom avslappnad – det där intuitiva funkade bra – och det finns också några pärlor till låtar, som Walking on water och Rise up!. Det blir några nya låtar att stoppa in i de Gaddkonserter som brukar vara svettiga och sympatiska på samma gång.
HELENA SÖDERLUNDH
THE YOUNG VEINS
Take a vacation
(Warner/Ada)
När Ross Ryan och Jon Walker lämnade Panic at the disco, lämnade de också gruppens lite översmarta sound bakom sig och klär nu sin popmusik i en mer tidsenlig 60-talsdräkt.
Musikaliskt är det en naturlig fortsättning på den färd de påbörjade i förra bandet. Med Young Veins landar de i renodlad merseybeat och Beatles/Kinks, i tiden innan popmusiker lät skäggen växa.
Även i retro är det en skillnad mellan att imitera och att göra en gammal stil till sin egen. Albumet är enhetligt och stilistiskt oantastligt – men helt opersonligt.
BO STRÖBERG
WORMROT
Abuse
(Earache)
2/5
Trion Wormrot kommer från Singapore och spelar frenetisk grindcore utan några som helst kompromisser. På Abuse finns inte en enda insmickrande melodi i sikte, men väl 23 låtar på 22 hårdpackade minuter av extrem attack. Det är för all del framfört med, som det verkar, full övertygelse. ****…I’m Drunk har förvisso en snygg gitarrslinga i slutet som särskiljer den från mycket av det andra materialet på ett positivt sätt, vilket också kan sägas om Murder med sitt nästan hårdrocksriffande slut. Ändå lämnar inte någon enskild låt tillräckligt bestående intryck för att inbjuda till vidare lyssnande.
KLAS LUNDGREN
THE ROOTS
How I Got Over
(Def Jam)
4/5
De världsvana veteranerna i outtröttliga The Roots levererar ännu. Ser man till hur klassiker som Guns Are Drawn låter har beaten mjuknat rejält med åren, vilket märktes ännu tydligare på förra plattan Rising Down. Detta är absolut inget negativt, något som låten Dear God 2.0 tillsammans med indiegenierna i Monsters Of Folk är starkt bevis på. Motownkänslan i refränger och hooks ger ytterligare en dimension till albumet, tillsammans med subtila gitarrslingor och det alltid lika konsekventa textskrivandet. Svängiga titelspåret How I Got Over är tempomässigt det enda riktiga undantaget, vilket är lite synd då det genomtänkta lugnet stundom får skivan att kännas tematiskt sömnig.
HATEFF MOUSAVIYAN
KYLIE MINOGUE
Aphrodite
(Parlophone/EMI)
2/5
Australiens stolthet Kylie Minogue kommer nu med sitt elfte album – en rad söta discolåtar som är väldigt, väldigt Kylie. Men de når inte alls samma höjder som Fever från 2001 som var fylld med hitar, som funkar än i dag. Man blir snabbt uttråkad. Jag förväntar mig inte djup eller budskap men en enda låt som sätter sig i huvudet ska man kunna begära av Kylie. Closer och Can't beat the feeling är "bara" helt okej och resten låter ungefär likadant, fast mindre bra. Den här skivan är kanske ett sätt att hävda att hon fortfarande är popens gudinna men skivans gudatema övertygar mig inte alls om det.
CECILIA ALSTERMARK
JANNEZ
Se på oss nu
(Lionheart)
3/5
Tredjeplatsen i Dansbandskampen 2008 gav Jannez en rejäl skjuts uppåt.
Fjolårsalbumet Guenerina, som var Jämtlandsbandets första sedan 2001, blev en stor framgång.
Och efter att ha avlyssnat Se på oss nu är jag övertygad om att även uppföljaren går hem bland publiken.
Inledningslåten, den snabba Love me like a fool, som bandets producent Thomas Törnholm har skrivit tillsammans med Fredrik Boström och Danne Attlerud, sätter ribban.
Två andra profillåtar är Jonas Hamsås och Jonas Fjellströms Du finns i varje andetag samt Leif "Mulle" Melanders och Peter Nords Längtar tillbaks igen medan nostalgikerna med välbehag kan lyssna på Mike Oldfields Moonlight shadow.
BERNE PERSSON
INDICA
A Way Away
(Warner Music)
3/5
De fem tjejerna i Indica har rönt stora framgångar i hemlandet Finland med sin romantiska pop med mystiska förtecken. Gruppen har fått följa med landsmännen i Nightwish på två turnéer och dess bandledare Tuomas Holopainen har tagit bandet till sig så mycket att han nu också producerar den nya given A Way Away som är det första de släpper på engelska. Musiken är ganska nära det Nightwish producerar fast mer pop och mindre hårdrock. Plattan innehåller en handfull väldigt direkta låtar med stor hitpotential som Precious Dark och In Passing men också några som hamnar i mindre lyckade musikalmarker.
KLAS LUNDGREN
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
