• SKRIV UT
• TIPSA
•       Textstorlek

skivrecensioner 100210

Skivor 2010-02-10 | Uppdaterad 2010-02-10

SADE
Soldier of love
(RCA/Sony Music)
5/5
Den kom som ett utdraget, återhållsamt blixtnedslag. Singeln Soldier of love med sina marschtrumvirvlar, sin dova, monotona ton, och så den inledande frasen "I lost the use of my heart, but I'm still alive". Den kom i slutet av 2009 som det glädjande beskedet att Sade var tillbaka. Nu inleds tiotalet med den engelska sångerskans – och hennes trogna bands – första skiva på tio år.
Decenniet kunde inte ha börjat bättre.
I Sades musik finns något säreget och speciellt. Här finns tidlösheten, det perfekt sammansatta, utan stora åthävor. Här ryms tröst och sorg på samma gång. Det är mörkt och helande, det är sensuellt och sofistikerat, men inte alls så där svalt som många kanske föreställer sig Sade sedan 80-talets Smooth operator och andra urbana saxofonhits. Det finns så mycket värme här. Till stor del handlar det om Sades röst, som fortfarande inte låter som någon annan. Len, mörk, avslappnad, smekande men stark. Men också om inställningen till musik. Sade och hennes band verkar resonera som så: Vi gör musik när vi har något att säga, när vi har något att ge er.
Den här gången har de byggt vidare på succén med Lovers rock från 2000 och den fantastiska hymnen By your side. Den som gav så stor framgång i USA. Det är samma anslag. Som om musiken tar dig i famnen och säger "livet är inte alltid så lätt, men jag finns här för dig" och får lyssnaren att känna sig som ett litet, tryggt barn.
Samtidigt låter det typiskt engelskt, i triphopinfluenserna, i den tillbakalutade soulen, i det att här inte finns något wailande, i de små gesterna. Här finns inget storvulet. Varje ton står för sig själv.
Soldier of love är något så ovanligt som en skiva som ger oss tillbaka tron på albumet som format. En skiva som växer, som efter ett antal lyssningar plötsligt framkallar rysningar. Jag är övertygad om att den håller hela tiotalet, om Helen Folasade Adu nu tänker vara tyst resten av det här årtiondet också.
HELENA SÖDERLUNDH

BASIA BULAT
Heart of My Own ?
?(Rough Trade/Border)
4/5
?2007 debuterade kanadensiska singer/songwritern Basia Bulat med Oh My Darling. När det är dags för det andra albumet blommar det ut på allvar. Basia pendlar mellan det lågmälda och det kraftfulla, och hennes röst har precis den styrka som krävs för det som behövs för tillfället. Ett litet pikant vibrato, precis som hos Buffy Saint-Marie, gör att det är svårt att värja sig. Stråkar, piano, blås, allehanda stränginstrument som autoharpa och banjo tillsammans med pampiga körer ramar in många av låtarna. Men framför allt är det ett kraftfullt trumbeat som gör skillnaden jämfört med ordinarie singer/songwriters.
ANDERS TAPOLA

BJÖRN SKIFS
Da capo
(Capitol Records)
4/5
Björn Skifs är en entertainer ut i fingerspetsarna. Därför blir Da capo en härlig sammanfattning av den hitparad som han levererat under fem decennier i branschen. Här serveras nya versioner av klassiker som Det blir alltid värre framåt natten och Vi bygger oss en bro. Och om ni tar chansen att se Björn Skifs högklassiga show på Cirkus kan ni med ännu större behållning lyssna på In dreams, en låt som formligen sprudlar av magi och som Björn sjunger med en fantastisk inlevelse. Dessutom serverar Björn en discoversion av Härligt, härligt men farligt, farligt där Magnus Bengtssons gitarrspel ger låten ytterligare en dimension.
BERNE PERSSON

DAG FÖR DAG
Boo
(Haldern Pop/Bonnier Amigo)
4/5
Bakom det dåliga bandnamnet Dag för dag döljer sig den amerikanska syskonduon Jacob och Sarah Snavely, sedan tre år tillbaka bosatta i Sverige. Bakom den fina skivtiteln Boo döljer sig musik med en ovanlig originalitet.
Det är i post-punken man får leta referenser – mellan Joy Division och Siouxsie & The Banshees – men Dag för dag har hittat ett eget uttryck, med mer passion och mindre manér. Enkla låtar med två eller tre ackord, repetitiva gitarrfigurer, kontrasterande växelsång. Den långsamma melankolin dominerar men här finns även välbehövliga vredesutbrott.
BO STRÖBERG

DOMMIN
Love Is Gone
(Roadrunner)
3/5
Dommin kommer från Los Angeles och har tagit sitt namn från sångaren och gruppens huvudsaklige låtskrivare Kristoffer Dommin. Gruppen lär hitta många fans hos de som lyssnar på finska H.I.M. Det handlar även här om vacker man med mörka tankar och stor längtan efter äkta kärlek i en hård och kall värld. My Heart, Your Hands och New är lika bra som något H.I.M. någonsin gjort och Dark Holiday charmar med en nästan perfekt Jim Morrison-liknande insats i versen. Hela plattan håller inte riktigt lika hög klass men det skulle förvåna mycket om Dommin inte hittar en stor och trogen publik ganska snart.
KLAS LUNDGREN

KD LANG
Recollection
(Nonesuch/Warner)
4/5
Efter 25 år släpper KD Lang en samlingsskiva med sina fetaste hitlåtar. Och det har blivit ett gäng genom åren. Recollection är hennes sextonde platta och här har hon samlat en mängd av sina bästa pop, rock och countrylåtar. Och Recollection är som samlingsplattor brukar vara, vi får mängder av KD:s hitlåtar genom åren, Constant craving, I dream of spring och inte minst hennes fina version av världens mest uttjatade låt, Hallelujah. Det här är kanske inte en skiva som kommer att göra avtryck i historien, men för den som vill ha en snabb kurs i KD:s bästa låtar är det en utmärkt skiva Och visar återigen vilken enorm låtskatt hon sitter på.
TUVA KLINTHÄLL

MACKAPER
When all is sad and dawn
(Airwaves/Playground)
4/5
Mackaper, ännu en utlöpare från The Concretes, är en duo bestående av Markus Hulten och Per Nyström. Instrumentalmusik på hammondorgeln och rytmbox dominerar men då och då smygs det försiktigt in en gitarr, en bas, trummor, en trumpet eller ett dissonant stråkljud. Soundet är lo fi, så som det lät innan termen var uppfunnen, typ på Young Marble Giants tid. Tanken även till kraut som La Düsseldorf. Men överlag är musiken rotad i den svenska proggmyllans folktoner med Bo Hansson som uppenbar referent. Mackapers musik är filmisk men har samtidigt en organisk spänst som gör att den aldrig försvinner i bakgrunden.
BO STRÖBERG

MAGNUS NYSTRÖMS TRIO
Bad Habits
(Imogena)
4/5
Trions Good Habits från 2007 har äntligen fått sin uppföljare. Denna gång handlar det inte om goda vanor som att borsta tänder och gå tidigt i säng. Istället är det mindre uppbyggliga låtar som Gambling, Stealing och Animal Teasing som Nyström och hans band levererar. Men de dåliga vanorna till trots är detta en alldeles enastående bra skiva, där Nyströms eftertänksamt underfundiga gitarrspel får blomma ut i full kraft. Influenserna är många, inte minst Mahavishnu Orchestra, men mixen är trions egen. Det är starkt och tung, det är stillsamt och skirt och det är musik som hela tiden bjuder på oväntade vändningar.
MAGNUS NILSSON

MASSIVE ATTACK
Heligoland
(Virgin)
3/5
När Massive Attack släpper sin femte platta är det en överdrift att säga att förväntningarna är skyhöga. På 1990-talet var grunge hett, alla skulle ha för stora kläder, det var it-bubblor och rejvkommissioner och alla lyssnade på Beck, Jamiroquai och Massive Attack. Då var Massive Attack bandet som alla hajpade. Det var hett och creddigt och vem har inte spenderat 380 000 dagar framför MTV och den omåttligt populära Massive-låten Teardrop. Men detta var drygt tio år sedan och sedan dess har Massive Attack levt en ganska tynande tillvaro. Det femte albumet har skjutits upp flera gånger och när det äntligen är här är det en väldigt hård och kratuig platta som bandet levererar. Det är dystopiskt och mörkt men tyvärr ganska ojämnt. I vissa delar känns det väldigt trist och daterat, som i Babel som är drygt fem minuters gnällande. Men sedan blir det fantastiskt energiskt igen i låtar som Pray for rain och Psyche.
Men helt igenom håller det inte och frågan är om Massive Attack ensamma kommer att lyckas att återigen göra triphop till något som inte känns som förra seklets nyheter.
TUVA KLINTHÄLL

NEVERSTORE
Age Of Hysteria
(Epic)
2/5
Skövde-bandet Neverstore släpper med Age Of Hysteria sitt tredje album med trallvänlig punk. När den görs på rätt vis hamnar man i närheten av det som gör Green Day bra och då kan det bli lyssningsvärt som den inledande och taktfasta Class Of 2000. Neverstore drar dock tyvärr för det mesta mer åt Brainpool-hållet, man gör till och med en cover på deras Every Day, och det blir således lite väl sockrat och mesigt. Det saknas tuggmotstånd och tillräckligt variation på materialet. Neverstore är ett band som passar bättre att höra en singel av på radio eller TV snarare än att lyssna på ett helt album.
KLAS LUNDGREN

OCEAN COLOUR SCENE
Saturday
(Cooking vinyl/Bonnier Amigo)
2/5
Debutsingeln Sway från 1990 - med funky drummer, wah wah-gitarr och Beatles-bas - är den fulländade baggy-låten. Men det debutalbum Ocean Colour Scenes därefter klämde ur sig var urtrist. Decennium efter decennium har de hånats av kritikerna men vägrat lägga av. Eller att byta namn, som vissa skivbolag krävt. Från att ha varit ett sekunda Stone Roses under Madchester-eran blev de plötsligt rockigare, ett sekunda Oasis. Saturday är en bra sammanfattning av Ocean Colour Scene – ett band som spelar habil traditionell rockmusik och helt saknar en egen identitet.
BO STRÖBERG

OK GO
Of the blue colour of the sky
(Capitol/EMI)
4/5
Videon där de dansade på löpmaskiner (Here it goes again) var fantastisk. Men OK Go’s energiska powerpop har varit dussinvaror. Med sitt nya album överraska de så till den grad att jag har svårt att tro på vad jag hör. Håller det här verkligen eller är det bara en illusorisk yta?
Nu är det plötsligt science fiction-soul och futuristisk funk som gäller. Dave Fridmann har förvandlat OK Go till något som hamnar mellan Prince och Tv on the radio. Även om OK Go inte övertygar med samma tyngd allvar som de sistnämnda är nyorienteringen mer än en maskerad.
BO STRÖBERG

PRYLF
Kind of green
(Boogiepost recordings)
3/5
Friskt vågat är hälften vunnet. När unga kvintetten Prylf släpper sitt debutalbum sker det med en krumelur. Några gamla evergreens stuvas om ordentligt och blir (i bästa fall) till något mer än vad de var tidigare. Prylf, med intensiva sångerskan Linnea Henriksson i spetsen, slår nästan knut på sig själva i sina nytändningsförsök. Sättningen med gitarr, vibrafon, bas och trummor ger lite annorlunda uttryck och det finns plats för stråkarrangemang. Stökigheten associerar lika mycket till improvisationsjazz som rock i Captain Beefhearts anda. Humoristisk musik på ett stormpiskat hav.
PO ÅSTRAND

ROB ZOMBIE
Hellbilly Deluxe 2
(Roadrunner)
3/5
Den numera framgångsrike filmregissören Rob Zombie, han har på senare tid gjort de nya versionerna av Halloween I och II, har åter funnit tid att göra musik. Zombie vet vad han håller på med, men det blir ofta lite mer yta än innehåll. Det är snygga riff och referenser, men Zombies sång håller inte fullt ut för att lyfta låtarna helt. Nio minuter långa The Man Who Laughs har i alla fall riktigt snygga stråkar och ett härligt vodoo-inspirerat trumsolo och Werewolf Women Of The SS låter som något som skulle passa i en Tarantino-film. Hellbilly Deluxe 2 är en trivsam om än ej helt nödvändig platta.
KLAS LUNDGREN

ROYAL REPUBLIC
We Are The Royal
?(Bonnier Amigo)
4/5
Ok, rock' n' roll är oftast bäst när den är enkel och rakt på. Royal Republic från Malmö har definitivt fattat detta och tar över stafettpinnen från The Hives. De blandar in lite punkattityd från The Stooges, hårdhet från Danko Jones och hårdrockstricks från Metallica. Resultatet är riktigt kul. Det är idel knappa treminuters ösiga garageruffiga låtar med så mycket manglande gitarriff, men samtidigt med en hel del finess, att det är svårt att stå emot. Den perfekta skivan för förfesten innan det definitva röjarpartyt.
Och jag är övertygad om att det låter ännu svettigare på scen. Men det kan du själv avgöra på lördag då de spelar på Kafé De Luxe.
ANDERS TAPOLA?

SKAKURA S'AIDA
Brown Sugar
(Ruf Records)
2/5
Hade Konsum givit ut den här plattan hade det varit med ett omslag där texten ”Blues” hade stått mot en enkel vitt botten. För blåvit, stabil och bredbent blues, som lutar mer åt Texas än Chicago, det är precis vad Shakura S’Aida och hennes band levererar. Det låter som det skall och som det brukar, men en egen touche eller knorr, det har det inte. Möjligen skulle förutsättningar för något unikt kunna finnas i den kvinnliga gitarristen Donna Grantis spel, men det är precis lika testosteronstinnt och sömnigt frasupprepande som alla hennes tusentals manliga bluesgitarristkollegors.
MAGNUS NILSSON

TORGNY MELINS
Dansbandsnatt
(Sony Music)
3/5
Det är svårt att inte ryckas med av Torgny Melins. Storheterna från Säffle spelar den raka, genuina dansbandsmusik som så många gillar. Det visade om inte annat bandets framfart i Dansbandskampen. Men att lyssna till Dansbandsnatt är i mångt och mycket en nostalgiupplevelse. Den profilen stärks ytterligare av att orkestern har engagerat Barbro "Lill-Babs" Svensson att sjunga duett i Stikkan Andersons svenska version av Gummiboll. Och det gör "Lill-Babs" riktigt bra! En annan duktig sångerska - Melissa Williams - bidrar till att Orups och Lena Philipsons Fem minuter i himmelen också blir skön att lyssna till.
BERNE PERSSON

YEASAYER
Odd blood
(Mute/Playground)
4/5
På uppföljaren till utmärkta debuten All hour cymbals har Brooklyn-trion Yeasayer kopplat ett fast grepp om 80-talet. Bland syntar och elektronik löper de amok med sin patenterade förkärlek för rytmer storslagna som Kilimanjaro. Deras vildsinta infall får det visserligen att spreta betänkligt, men med hjälp av en lysande känsla för popmelodier och Chris Keatings glimrande vibrato leder de oss alltid rätt på den svängigaste av stigar. Singlarna Ambling Alp och O.N.E. visar också att experimentlusta och kommersialism kan vara de bästa av vänner.
ANDREAS WESTERGREN

• SKRIV UT
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: