• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Veckans skivor 100414

Skivor 2010-04-15 | Uppdaterad 2010-04-15

FAKTA

Titel: Veckans skivor 100414

THE AMAZING
Wait for a light to come
(Fashionpolice/BAM)
4/5
Christoffer Gunrup väser mjukt som en saxofon som precis får luft för att bilda ton. Han röst är lik Nick Drakes och även musikaliskt finns det frändskap. Det är luftigt, melankoliskt, rotat i folklore. Medlemmarna från Dungen, The Work och Anna Järvinens band tar inget långt kliv bort med The Amazing. Däremot förfinar de uttrycken. Och så har vi ju gitarristen Reine Fiske, en centralgestalt inom ny-proggen.
Detta 6-låtars minialbum har en bra spännvidd. Flummigt manglande Defekt, med sina tre gitarrer, för tanken till hur Love lät på Four Sail medan skönt böljande Head Beaches påminner om Pink Floyds Us and them.
BO STRÖBERG

ANNA BERGENDAHL
Yours Sincerely
(Lionheart)
4/5
I Melodifestivalen tog svenska folket Anna Bergendahl till sitt hjärta när hon sjöng vinnarlåten This is my life.
Och efter att ha lyssnat på Annas debutalbum Yours Sincerely inser man att den här 18-åriga tjejen är en begåvning utöver det vanliga. Dels sjunger hon bra och dessutom skriver hon häftiga låtar som innebär att det är en ren njutning att lyssna på skivan.
Det börjar bra med Rolling Dice och fortsätter med den häftiga My love där man också får lyssna till Per Grebackens sköna klarinett.
Duetten med Brandur Enni i You make me happy är också en höjdare.
Och med distans till den svenska finalen kan jag mycket väl tänka mig att Anna och This is my life går hem även bland den europeiska publiken. Den känns jättebra!
BERNE PERSSON

BILLIE THE VISION AND THE DANCERS
From Burning Hell To Smile And Laughter
(Love will pay the bills records/ Border)
4/5
Billie the vision and the dancers är ett väldigt speciellt band. Det är enkla och banala poplåtar som ändå inte går att sluta att lyssna på. Nu släpper de sitt femte album och det går i samma naiva gladpopanda.
Bandets kärna och ledfigur är sångaren Lars Lindquist. Och han är kittet som håller ihop Billie the vision and the dancers. Det är lättsmälta låtar med ofta långa och snåriga titlar. Allra bäst blir det i lite lugnare låtar som You'd better watch out. Det är sorgligt och roligt på samma gång. Kärlek, utanförskap och ensamhet, det är samma universella teman som återigen dissekeras. Men det är charmigt och i vissa delar omotståndligt.
TUVA KLINTHÄLL

CARRIE RODRIGUEZ
Love and Circumstance
(Ninth Street Opus)
4/5
Coverskivor verkar stå som spön i backen nu. Sällan särskilt upphetsande. Men Carrie Rodriguez, som en gång backade upp Chip Taylor, gör här på sitt andra soloalbum alldeles strålande tolkningar av låtskrivare som Lucinda Williams, Nick Love, John Hiatt, M. Ward. Townes van Zandt och Hank Williams. Hennes band är fantastiskt tajt och här förstärkt med bland andra Bill Frisell och Buddy Miller.
Carries röst är ljuv som honung, fiolen hennes vapendragare, och hon lyckas nästan göra sångerna till sina egna. Och även om man hört en del av låtarna förut, så får de en helt ny dimension i Carries tappning.
ANDERS TAPOLA

DIANE BIRCH
Bible belt
(S-Curve/ EMI)
3/5
I hellugg och svart hatt tittar 27-åriga debutanten Diane Birch på oss från skivomslaget. Som om hon vore från 1960-talet. Nu andas hennes souliga pianopop också en hel del retro. Framför allt låter sångerna mycket Carole King i sina charmigt direkta poprefränger. Birchs bakgrund som dotter till en kringresande predikant går också att spåra i psalmerna och gospeln som puttrar under ytan. Hade fler av låtarna låtit lika självklara som Fire escape, Fools, Photograph och Nothing but a miracle hade jag varit knockad, men skivan är för ojämn för det.
HELENA SÖDERLUNDH

THE DILLINGER ESCAPE PLAN
Option Paralysis
(Season Of Mist)
4/5
The Dillinger Escape Plan stryker inte precis sina lyssnare medhårs. Det är många taktbyten, stenhårda riff, emo-skrikig sång blandat med mjukare delar som kräver ett antal genomlyssningar innan de känns helt naturliga. Widower är ett imponerande stycke musik som börjar i en kontemplativ och jazzig stil, med mycket hjälp av gästande Mike Garsons regndroppsliknande pianotoner, som avslutas i en mullrande stor arenarocksrefräng. Det blir sällan bättre än så. Några låtar, exempelvis Room Full Of Eyes, går lite väl mycket på omelodiös hardcorestyrka, men i stort sett är detta en mycket stark platta.
KLAS LUNDGREN

EP's TRAILER PARK
Scissors And Knives
(Brus och Knaster)
4/5
EP's trailer park kommer med sin tredje platta Scissors and knives och det är vackert och sorgligt precis som vanligt.
Trasiga poplåtar med texter om svunna tider, svunna kärlekar och generellt allt som är svunnet går rätt in i hjärtat. Eric Palmqvist som är bandets fundament plockar influenser från alla håll och ger oss america-pop som är svår att motstå. Särskilt fint blir det i Hockeyskates and butterflies. Lyriken är så ärlig och svart så det nästan blir lite väl tilltaget i bland. Men på det hela taget är Scissors and knives en fantastiskt fin liten vårplatta. Och gästspel från vänner som Christian Kjellvander och Anna-Maria Espinosa gör inte saken sämre.
TUVA KLINTHÄLL

GUSTAV LUNDGREN QUARTET
8 Venues & 8 Venues “Standards”
(Lundgren Music/Plugged)
5/5
Äntligen har Gustav Lundgren släppt en ny platta! Den här gången är det livematerial som samlats på en ”fysisk” CD med originalkompositioner, och en skiva med standards, som bara distribueras digitalt. Båda skivorna är emellertid strålande bra, och gitarrfantomen Lundgren, som är något så unikt som en musiker med en helt personlig stämma, överglänser oavbrutet både sig själv och flertalet av sina instrumentkollegor. Med sig har han också Johan Hörlén, som spelar med stor frenesi och innerlighet. På det hela taget kör hela bandet så det ryker, och det är snudd på att brandvarnaren löser ut när de ger järnet.
MAGNUS NILSSON

IMMOLATION
Majesty And Decay
(Nuclear Blast)
4/5
Immolation från New York har varit med sedan 1986 och deras debut släpptes fem år senare. Majesty And Decay är gruppens åttonde utgåva och på den levererar man riktigt tung och välproducerad dödsmetall av amerikanskt snitt där grunden snarare utgörs av band som Death och Morbid Angel än dagens ofta melodiösare dödsvarianter. Plattans namn är rätt talande för hur det låter. En låt som A Glorious Epoch är både triumfatorisk och undergångsmättad på samma gång medan In Human Form imponerar med många olika musikaliska partier och mängder av små detaljer. Dödsmetall kan inte bli mycket bättre än så här.
KLAS LUNDGREN

JEFF HEALEY
Last Call
(Story Plain/Playground)
4/5
Den kanadensiske blinde rock- och bluesgitarristen Jeff Healey gick bort 2008. Han var också en stor jazzälskare och hade ett eget radioprogram där han bara spelade jazz. Nu släpps postumt 14 jazzinspelningar som pendlar mellan allt från swing till blårökig crooner-jazz från den klassiska eran runt 1920- och 30-talet. Jeff Healeys varma röst är som gjort för detta, och hans gitarrspel är alldeles fantastiskt. Här är han uppbackad av Ross Wooldridge på piano och klarinett samt Drew Jurecka på fiol. Trumpetspelet står faktiskt Jeff Healey själv för. Det är riktigt snygga arrangemang och en för mig helt ny sida av Healey.
ANDERS TAPOLA

HELEN SJÖHOLM OCH THE AMERICAN THEATRE ORCHESTRA AND CHOIR
Kristina at Carnegie Hall
(Universal)
4/5
I dag släpps Kristina från Duvemåla åter på skiva, på engelska, i form av den konsertversion av musikalen som gavs i Carnegie Hall i New York i september. Att skivan släpps samma dag som konserten ges på Royal Albert Hall i London med samma ensemble är förstås ingen slump. Syftet är att sprida musiken utanför Sveriges gränser.
Kristina från Duvemåla är Björn Ulvaeus och Benny Anderssons praktverk. Med Utvandrarna som grund odödliggjorde de än en gång Kristina och Karl-Oskars väg från Småland till Amerika. Vid premiären i Malmö 1995 sågs Helen Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback i huvudrollerna. I Carnegie Hall fanns Helen Sjöholm kvar som Kristina, övriga solistnummer framfördes av amerikanska sångare.
Och jag gillar Russel Watsons Karl Oskar. Han tar vara på de tillfällen när hans kraftfulla röst verkligen bär huvudrollen. Keven Odekirk som Robert får också klart godkänt, även om en lite större känslighet önskats i Gold can turns to sand (Gulden blev till sand). Men som alltid är det runt Helen Sjöholms klara röst allt kretsar. När applåderna som smart sparats på skivan aldrig vill ta slut efter höjdpunkten You have to be there (Du måste finnas) är det så att man får gåshud lika mycket av rösten som av bifallet.
Visserligen finns transportsträckor som bättre passar på scen, men som helhet är det en strålande produktion, denna skiva.
KRISTINA BINGSTRÖM

MELOSCOPE
Through the Looking Glass
(Kopasetic)
4/5
Att ett band som består av Cennet Jönsson, Joakim Milder, Christian Spering och Peter Danemo inte kan skapa annat än underbar musik säger sig självt. Betygsättning av Meloscopes skivor måste därför göras enligt en måttstock som inte jämför dem med andra band, för då skulle det bli högsta betyg på stört. Istället får man sätta det nya de gör i relation till vad de gjort innan, och då kan man konstatera att det här är bättre än förra plattan, men inte riktigt lika bra som deras första CD. Som vanligt är det dock tätt och lysande spel i den esoteriska skolan, med de oklara gränser mellan det skrivna och det improviserande som är gruppens signum.
MAGNUS NILSSON

MGMT
Congratulations
(Columbia/Sony)
2/5
När det hetaste bandet, MGMT, från planetens hetaste popställe, Brooklyn, följer upp haussade debuten Oracular Spectacular handlar förändringarna om förskjutningar - mindre electronica mer psykedelia - och enbart ytliga sådana.
Även om de bytt producent, från Dave Fridmann till Spaceman3:s Sonic Boom, är likheterna med Flaming Lips fortfarande uppenbara. MGMT är samma slags post-moderna popband där inget är autentiskt och allt är en lek. MGMT öppnar pophistoriens skafferi och blandar. 12-minuterslåten Siberian Breaks är typisk sådan pyttipanna.
Det är lätt att förstå hajpen, It's Working och Flash Delirium är bländande delikatesser av samma sort som på den singelsspäckade förgångaren. Men de är just bländverk.
Song for Dan Treacy, en hyllning till ledaren för TV Personalities – som i sin tur hade en låt som hette I know where Syd Barrett lives – är charmig tweepop. Men också avslöjande.
Referensen är cool – precis som att ha en låt som heter Brian Eno. Men där Barrett och Eno använde äkta råvaror består MGMT musik av enbart konstgjorda smaktillsatser. Helt utan idolernas unika visioner.
BO STRÖBERG

ORGANIC VIBES
Glue
(Tomas Trulsson)
3/5
Hammondorgeln är med rätta ett av musikhistoriens mest förkättrade instrument, och det är väl i princip bara inom en liten avartsgren av jazzen (och i Deep Purple) som detta monster har kunnat försvara sin existens. En av dem som står upp för den gamla Hammond B3:an är dock Joacim Eriksson, som med sitt band får det att låta nästan som det brukar om den här sortens jazz. Ibland saknas ändå det där riktigt råa svänget som plägar höra genren till, och i ärlighetens namn kanske inte alla musiker i bandet håller samma nivå som Eriksson, vilket drar ner helhetsintrycket en aning.
MAGNUS NILSSON

OV HELL
The Underworld Regime
(Indie Recordings)
4/5
King Ov Hell fick ge sig efter två år av juridiska stridigheter om rättigheten till bandnamnet Gorgoroth som han förlorade till sin förre bandkollega Infernus. Han har dock inte legat på latsidan under tiden utan skrivit musik som nu ges nu ut under namnet Ov Hell. Till sin hjälp har han bland andra Dimmu Borgir-sångaren Shagrath och den grymt duktige Satyricon-batteristen Frost. Det handlar om snygg och välproducerad norsk black metal. Devil’s Harlot och Invoker imponerar med sin frenesi, men allra bäst låter det när Shagrath sjunger på norska i de två avslutande låtarna Krigsatte Faner och Hill Norge.
KLAS LUNDGREN

SARAH RIEDEL
Memories of a lost lane
(Parallell)
3/5
Genomarbetad. Så får man beteckna Sarah Riedels debutskiva med eget material. Arrangemangen innefattar stråkkvartett och jazztrio och det låter både försiktigt och påstridigt. Sarah Riedel sjunger på samma flickaktiga sätt som Ellekari Larsson i The Tiny. Låtarna är ofta både fantasifulla och varierade men som lyssnare får man ändå den välbekanta känslan av att det här har man hört förut. Inget ont i det kanske men Sarah Riedel kör fast ibland, musiken blir trög och ansträngd. Och då blir deja-vu-känslan påfrestande. Sarahs pappa heter Georg men han tycks inte vara inblandad i den här produktionen.
PO ÅSTRAND

WE HAVE BAND
WHB
(Naive/Playground)
2/5
Tänk om låtar bara bestod av intron. Ni vet, en sådan där inledning som lovar massor, men som man innerst inne vet att låten i sin helhet aldrig kommer att leva upp till. Hela We have bands debutplatta består av sådana. Deras elektroniska punkfunk startas ofta med ett mörkt dansant beat. Suggestivt, spännande, medryckande. Men så fort fort London-trion försöker snitsla ut en melodi, skapa en catchy refräng eller greppar micken blir det snabbt lika utspätt som pappas vodka när det är dags för gymnasiedisko.
ANDREAS WESTERGREN

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: