Skivor 2010-07-21 | Uppdaterad 2010-07-27
Mark Linkous sista album är magnifikt tycker Anders Tapola som lyssnat på den bortgångne Sparklehorse-mannens sista projekt. Och noisebandet Healths musik funkar bra i remixad version, tycker Andreas Westergren.
BOB STEVENS
Bolero
(Winberg Media)
3/5
Drygt 50 år efter att orkestern bildades är Bob Stevens, trots två längre uppehåll, i allra högsta grad med i dansbandssvängen. Och även om besättningen har skiftat genom åren spelar Bob Stevens låtar som går hem hos den mogna publiken. På den nya cd:n har Calle Stenson, Mats Kärrlid, Micke Langen och Mats Olsson fräschat upp orkesterns största hit under 1970-talet, No more boleros, och gjort den riktigt hörvärd.
Ett par andra goa klassiker är Tom Jones-hiten Delilah och Östen Warnerbring-klassikern Mest av allt som blir riktigt bra även i en något snabbare version. Dessutom är Agnetha Mårtensson en mycket kompetent låtskrivare. Det visar hon i Nyckeln till ditt hjärta som är en härlig ingång på skivan.
BERNE PERSSON
DANGER MOUSE AND SPARKLEHORSE
Dark Night of The Soul
(Parlophone/EMI)
4/5
Mark Linkous (aka Sparklehorse) gick bort i våras. Så gjorde även Vic Chesnutt som också är med i detta märkligt mörka musikprojekt. Båda tog de sina liv.
För att ta det från början: Producenten och musikern Brian Burton (Danger Mouse), Mark Linkous och David Lynch arbetade med ett konstprojekt under 2008 bestående av både bilder och musik.
Musiken läckte dock ut (troligen med trions tysta godkännande) förra våren och de hamnade i dispyt med skivbolaget EMI. I april 2009 gavs så en lyxförpackad 100-sidig bok ut med David Lynchs bilder, som skulle illustrera musiken till Dark Night of The Soul. Med fanns också en tom cd-rom, med uppmaningen att använda den precis som man ville. Möjligen underförstått att ladda ner musikfilerna.
Och nu har alltså till sist skivan släppts drygt ett år efteråt. Det är ett alldeles magnifikt album. Brian Burton är kanske mest känd för att ha gjort The Grey Album som kombinerade Jay Z:s Black Album med Beatles The White Album och att han var med och formade Gnarls Barkley. Men det är definitivt Mark Linkous mörka och spöklika ande och estetik svävar över låtarna och produktionen på Dark Night of The Soul. Ja, och att David Lynch är samma andas barn gör det inte mindre spöklikt och drömskt.
De gästande artisterna är många, förutom ovannämnde Vic Chesnutt, kan nämnas: Gruff Rhyse, Black Francis, Julian Casablanca, Flaming Lips, Iggy Pop, Suzanne Vega och Nina Persson.
Det enda som stör är faktiskt Iggy Pops Pain. Den låter exakt så.
Men det kanske behövs en skriande mardröm i en för övrigt mycket mörk psykedelisk historia? Precis som i Twin Peaks.
ANDERS TAPOLA
FRAZEY FORD
Obadiah
(Nettwek/Playground)
4/5
Den kanadensiska trion The Be Good Tanyas med sin hypnotiskt vackra folkpop lyssnade jag mycket på för ungefär tio år sedan med. Nu gör en av medlemmarna, Frazey Ford, solodebut. Det här är om möjligt ännu varmare, intimare fast mer mjukt soulstänkt. Frazey har en sensuellt personlig röst som talar direkt till hjärtat. Den varma Wurlitzer-orgeln som puttrar i bakgrunden i flera låtar får mig osökt att tänka på Nick Lowes senaste soloskivor. En alldeles lysande solodebut av Frazey Ford, som dessutom gör en hisnande vacker cover av en av mina absoluta Dylan-favoriter: One more cup of coffee.
ANDERS TAPOLA
HEALTH
Disco 2
(City slang/Cooperative music)
3/5
Störiga noicerock-bandet Health ger ut sin andra skiva. Precis som efter debuten är det många som väljer att remixa låtarna. Och precis som efter debuten väljer Health att ge ut dessa remixar på en egen skiva. Klart att det blir ett hopkok av de märkligaste ingredienser. Men det funkar. Främst för att de flesta närmar sig originalen på ett liknande sätt: Med ett-glas-i-solnedgången-innan-klubbnatten-stämningar. Oavsett om det rör sig om drömsk balearica som i CFCF:s Before tigers, tillbakalutad, dansant psyk-pop som när Javelins tar sig an In heat eller spacedisco i Blondes version av Nice girls.
ANDREAS WESTERGREN
MOJOBONE
Cowboy Mode
(Hippodome Music)
3/5
Per Wiberg har haft projektet Mojobone samtidigt och lite vid sidan av de andra band som han varit en del av, bl a Spiritual Beggars och Opeth, sedan 1996. Nu har schemat återigen medgivit skapande åt Mojobone, vilket resulterat i bandets tredje platta Cowboy Mode. Denna bjuder på tung bluesorienterad och väl inrökt rock av stabilt märke. Ofta kan denna typ av musik bli lite väl homogen och enbart grooveinriktad, men Mojobone bjuder på en hel del nyanser. End of music har en psykedelisk saxofon och spröda Shadow king smyckas av den skönsjungande Anna Sofi Dahlberg som gagnar helhetsupplevelsen.
KLAS LUNDGREN
SOILWORK
The Panic Broadcast
(Nuclear Blast)
3/5
Helsingborgs Soilwork har inte mycket kvar av sina death metal-rötter och nya och åttonde plattan The Panic Broadcast handlar mer om ganska traditionell, om än oftast väldigt intensiv, metal. Detta fungerar riktigt bra i den inledande blästringen Late for the kill, Early for the slaughter. I andra låtar som Two lives worth of reckoning och Night comes clean satsar man alltför mycket på att skapa lättnynnade refränger, vilket förtar en hel del av slitstyrkan i annars rätt bra låtar. Överlag är dock The panic broadcast en väl sammansatt och tekniskt kompetent metal-platta med några riktiga pärlor.
KLAS LUNDGREN
TIRED PONY
The Place We Ran From
(Fiction/BAM)
3/5
Gary Lightbody i Snow Patrol goes Americana. Det låter kanske märkligt. Men det låter riktigt bra. Tillsammans med bland andra Peter Buck från R.E.M., Richard Colburn från Belle & Sebastian och Scott McCaughey från Minus 5 associerar man möjligen till en ny supergrupp. Fast det är helt utan några svulstigheter vanligtvis förknippade med sådana. Ödsligt jordnära och vemodig countryrock som ibland påminner en del om Calexico, eller varför inte Wilco? Överraskande bra är det hur som helst.
ANDERS TAPOLA



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA