• DISKUTERA
•      

Veckans skivor 120725

Skivor 2012-07-25 | Uppdaterad 2012-07-25

NAS
Life Is Good
(UNIVERSAL/DEF JAM)
Betyg: 3/5

Om vi bryter ner den perfekta hiphoplåten i tre delar – beat, berättarteknik och tema – för att lättare analysera Nas som rappare blir det tydligt att han brottas med ett karriärslångt problem. Jag tror, på riktigt, att det går att räkna antalet gånger som Nas har lyckats med den teoretiska treenigheten på en hand. Det är tröttsamt att höra honom dribbla bort sin rapstil i världsklass på dåliga melodier och att se honom skriva världens bästa rimscheman om de mest banala sakerna. Jag har ganska höga krav på denna legend, som ni märker.

Life Is Good är Brooklyn-sonens tionde studioalbum. På omslaget sitter han i en vit kostym och håller sorgset i exfrun Kelis gröna bröllopsklänning, det enda objektet hon lämnade kvar i huset efter deras uppmärksammade skilsmässa. Det är ett album som i mångt och mycket handlar om separationen, fast ändå inte. Nas har svårt att hålla sig till ämnet genom ett helt spår och kryddar gärna upp historierna med stråk om hans förmögenhet, faderskap och veteranstatus.

No I.D. står, med undantag för Darkchild-producerade Reach Out, för de vassare beaten på detta släpp. Hur pajiga instrumentaler Nas än vadar i på övriga låtar så är hans flow och attityd verkligen konsekventa. I låtar som Nasty och Accident Murderers är det bara att buga inför hur bra han gör det.

Det är på intet sätt ett fulländat album. Låtkoncepten är generellt väldigt fantasilösa. Gästinhoppen osynkade, alla hooks töntiga. Jag ska dock inte ta ifrån Nas själva rappen - han är i form och dödar det verkligen på vissa låtar. Life is good även utan teoretisk jackpot verkar det som.

HATEFF MOUSAVIYAN

Micachu and the shapes

Never

(ROUGH TRADE)

Betyg: 4/5

Bandet kallar sin musik för pop och det låter pop. Men det är mycket konstigare än det man tänker på när man hör ordet pop. Det är hemmasnickrade instrument och oväntade vändningar och produktioner. Och så går det jäkligt fort. Skivan avverkas på 35 minuter och musiken är snabb och medryckande.

Låten Holiday låter som om Beach boys gjort en version av Beatles A Hard Day's Night. Fast i slow motion och under vattnet. Och så modernare och konstigare.

Never växer för varje genomlyssning. Enda invändningen är att vissa saker är över för snabbt, som urartningen i slutet av Easy. Samtidigt är det lite av charmen.

Rasmus Thedin

The Flaming lips

The Flaming Lips and Heady Fwends

Bella Union

Betyg: 3/5

Det började med titlar som Rainin' babies och Hell's Angel's Cracker Factory. Sedan blev musiken också flummig, fyra skivor släpptes som skulle spelas samtidigt och aliens och konfetti blev signifikant för deras spelningar. Förra året ballade det dock ur totalt. Bland annat släpptes en 24 timmarslåt i mänskliga kranier och bandet gjorde ett antal samarbeten. Några av dessa låtar samlas nu tillsammans med nya samarbeten, med bland andra Yoko Ono, Justin Vernon och Nick Cave. Och det låter... spretigt. Samtidigt är det inget som sticker ut. Med tanke på vilka band vi talar om är det här en riktig besvikelse.

Rasmus Thedin

TRILLER

Ryttaren

(SJELVAR)

Betyg: 3/5

Med musikaliska rötter i bland annat Västergötland, Gotland och Östeuropa är det inte helt oväntat att instrumentalkvartetten Triller spelar varierad musik som både svänger och berör, ibland samtidigt. Folkmusik från 1700-talet blandas med Evert Taube (Så länge skutan kan gå får nytt liv) och tre egna stycken, varav två är skrivna till bröllop. Allt är levande och mycket är dansant. Pontus Estling (munspel och klarinett), Sheshti Johansson (fiol), Jens Linell (slagverk) och Erik Ronström (gitarr) blir ibland rent av för spretiga. Men sätt på er danskorna och åk med. Och missa inte de lugna partierna.

OLA CLAESSON

THE GASLIGHT ANTHEM

Handwritten

(MERCURY/UNIVERSAL)

Betyg: 2/5

Brian Fallon är en effektiv låtskrivare och bilåkarrock kan vara fantastisk. Men denna gång saknar The Gaslight Anthem charmen som brukar höja dem över mängden och nästan till Foo Fighters-nivå. Låthantverket är det inget fel på, men Brendan O´Briens produktion blir i längden för odynamisk och stelbent. Trots att skivan bara är 40 minuter lång känns den som att cykla i en uppförsbacke i regn. Låt för låt är det en trea. Here comes my man skulle kunna vara signerad Tom Petty. Se även Keepsake. Det är rent av gott om oh-oh-oh-refränger som skulle kunna fylla Ullevi. Synd på så fina råvaror.

OLA CLAESSON

CRYSTAL VIPER

The curse of the crystal viper

(AFM RECORDS)

Betyg: 2/5

Polackerna i Crystal Viper träffade stundtals riktigt rätt med sitt senaste släpp, Crimen excepta, som kom tidigare i år. För att rida på framgången i dess kölvatten släpper man nu sin första platta från 2007 på nytt. De som upptäckte bandet i och med Crimen excepta kommer att känna igen sig, men det lyckade mörka och aggressiva black metal-anslaget som den till stor del vilade på hade inte bandet från början. The curse of the crystal viper bjuder istället på habil metal med stora influenser från tidiga Iron Maiden som i jämförelse med det Crystal Viper presterar idag känns aningen blekt.

KLAS LUNDGREN

LAWRENCE ARABIA

The Sparrow

(BELLA UNION)

Betyg: 2/5

James Milne går under pseudonymen Lawrence Arabia och gör tovig 60- och 70-talsinfluerad indiepop. Ibland blir han förtvivlat grå. Melodierna är simpla och kräver egentligen ingenting av sina lyssnare. Sju av nio spår på The Sparrow kämpar varken för att fånga eller hålla kvar dig, de bara lunkar runt i någon slags Beatles-utkast och hoppas att någon ska charmas av de svaga arrangemangen. Undantagen, Travelling Shoes och The Bisexual, är varmare och smartare skrivna än de andra låtarna och ger sken av hur bra Milnes amerikanska västkust-sound skulle kunna bli. Lite för blekt och utstuderat för min smak.

HATEFF MOUSAVIYAN

• DISKUTERA
•      

Disqus