• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Veckans skivor 15 feb 2012

Skivor 2012-02-15 | Uppdaterad 2012-02-24

THÅSTRÖM
Beväpna dig med vingar
(Razzia/Sony)
Betyg: 4/5

"Som när Whitney sjunger Dolly".
En av raderna i låten Samarkanda blir mer aktuell än Thåström räknat med.
Samarkanda är som en syster till Kort biografi med litet testamente, den viktigaste låten från förra skivan Kärlek är för dom där Thåström radar upp avgörande händelser i sitt liv. Samma idé i Samarkanda, bara att det nu handlar om kulturella impulser som förändrat livet. Staplade på varandra. Han sjunger om Erich Maria Remarque, Aleksandr Blok, John Cale, Nina Simone och så alltså Whitney Houston. Och många fler.
Det låter kanske lite enahanda.
Men det finns något i Joakim Thåströms sätt att berätta, hans uppriktiga allvar, som gör att det är omöjligt att inte lyssna.
Och lyssnar gör vi. Vi är många som sett fram emot Beväpna dig med vingar, albumet vars titel inspirerats av den danske poeten Michael Strunge. Vi är många som följt Thåström och som håller hans konsert i somras på Way out west som en av hans allra bästa. Där lyckades han balansera precis mellan det nattsvarta och det glimrande vackra, mellan historia och nutid, mellan Kort biografi med litet testamente och Die Mauer.
Så Thåströms stjärna står högt 2012. Han rider fortfarande på sin framgångsvåg som inleddes med Skebokvarnsv. 209 (2005) och fortsatte med Kärlek är för dom (2009). Beväpna dig med vingar plöjer vidare i samma musikaliska fåra. Det är i stort sett samma musiker som spelar vidare i samma fabrik, där maskinerna monterats ner och bara stålskal står kvar. Det gnisslar och klonkar. Och det har inte blivit ljusare i den där fabriken. Bara dovare, svartare, tyngre.
Om Thåström fortsätter den här vägen kommer det att bli för tungt. För monotont, för befriat från melodier, för komplicerat. I alla fall om han ska kunna vara den unika kombinationen av folklig och svår som han faktiskt är i dag.
Men Thåström är inte där än. Här finns precis den där balansen han uppvisade på Way out west. Kärlekshymner som Smaken av dig och Samarkanda sida vid sida med filmiska och i stort sett instrumentala Brunkebergstorg. Och så sänker han garden helt i avslutande pianoballaden Sluta när jag vill. Vackert.

HELENA SÖDERLUNDH

BOB HUND
Låter som miljarder
(Sousafon/ Border)
Betyg: 3/5

På comebackalbumet 2009 sjöng Thomas Öberg om "dansmusik som inte går att dansa till". Här bjuder bob hund upp med en dansant Harduingetmankandansatill? – en antidiscolåt i discotakt. Titellåten Låter som miljarder har en barnkör som släpper in välbehövlig luft i ljudbilden. Det är i låtar som dessa – då bob hunds patenterade knixighet balanseras med greppbara melodier – som det blir allra bäst.
På de sina två senaste plattor har bob hund gett utlopp för sin lite experimentella och Residents-aktiga sida – plonkigt och crazy. Här är materialet överlag mer melodibaserat.
Thomas Öbergs dadaistiska texter är genomgående suveräna men musikaliskt är Låter som miljarder, jämfört med de djärvare och mer förnyelsebenägna föregångarna, en reträtt till den egna trygghetszonen. Det är egentligen bara de redan två nämnda spåren, plus Osmium & Iridium, som höjer sig över den standardiserade bob hund-låten. Än en gång får vi vänta på den där fulländade bob hund-skivan som förmår att förhäxa lika mycket som en bob hund-konsert.

BO STRÖBERG

AMANDA MAIR
Amanda Mari
(LABRADOR)
Betyg: 3/5

17-åriga Amanda Mair lanseras som Sveriges nya pophopp. Det landar någonstans mellan Frida Hyvönen, Lykke Li och Kate Bush. Jag stör mig på hur uppenbart det är att texterna har skrivits åt och inte av henne, men annars finns inte jättemycket att klaga på. Sången sviktar aldrig. Timingen gentemot melodierna är av klass. Balladerna är albumets stora behållning. Just i de lugna, pianokompade partierna kommer hennes vokala styrkor till sin rätt. Det är skolavslutningsframträdande med plusmeny av en debutant att vaka över i framtiden.

HATEFF MOUSAVIYAN

DR DOG
Be the void
(Anti-/Playground)
Betyg: 3/5

Så här hade Kings of Leon kunnat låta om de valt att utforska lite i?stället för att satsa allt på de stora arenorna. Om de hade vågat lite. Med rötterna stadigt i 1960-talspopen är Pennsylvania-luffarna i Dr Dog som barn i en leksaksaffär. De stoppar ner blues, bluegrass, samba, soul, hård rock och glamrock i varukorgen. Och så samlas de på bakgården, häller ut sina leksaker och spelar som om det inte fanns någon morgondag. Charmigt, svängigt, musikaliskt, nyfiket. Utan att för den skull lämna några bestående avtryck. När man trycker på stopp är det borta.

ANDREAS WESTERGREN

GOTYE
Making mirrors
(Island/Universal)
Betyg: 3/5

Med singeln Somebody that I used to know har Wally De Backer aka Gotye fått sitt stora genombrott. En exotisk, långsamt marscherande låt som doftar en ung Sting. Vilket är positivt, förstås. Det där exotiska – ska vi kalla det tropicopop? – löper som en tunn, tunn röd tråd genom flera av låtarna på Making mirrors. Därtill klär han på sina sånger fler kostymer än vad garderoben tillåter. Det är allt från kall electro i Easy way out till kritvit Motown-stomp i I feel better.
Spretigt? Ja. Men samtidigt kompromissar Gotye inte med en efterhängsen popmelodi. Här nynnar man med från första lyssningen. På gott och ont.

ANDREAS WESTERGREN

LENA PHILIPSSON
Världen snurrar
(Stranded/Universal)
Betyg: 3/5

I höstas pratade Lena PH i tidningen Filter om vikten av rätt rådgivare. Att omge sig med folk som vet vad som ”gäller”. En ängslig attityd – eller insiktsfull om man så vill. På Världen snurrar är det kreddigare än vanligt. Här finns låtskrivare som Markus Krunegård och Björn Olsson, men framför allt är det Christian Falk som mixat Lena Philipssons småländska över klubbiga beats. Det blir dansant och småtrevligt. Men de två covers som är med från Så mycket bättre känns redan trötta. Då hade det varit roligare med en till Idiot, Nästa säsong eller Blir galen.

HELENA SÖDERLUNDH

CLAES VIRDEBORN
Olinjerat
(Virdeborn manus)
Betyg: 3/5

Att skriva ledigt underfundiga vardagsbetraktelser på svenska utan att det känns ansträngt är inte så enkelt som det verkar (ingen nämnd och ingen glömd). Extra kul då att lyssna på Virdeborns associationer och vändningar. Rent musikaliskt blir det i enstaka fall lite intetsägande kaféprogram över det hela, även om Hur ska jag kunna sakna dig? (när du aldrig ger dig av) förtjänar diplom både för musik, text och titel. De bästa låtarna är de lite mer avskalade med doft av country. Sång till 10-talet ger mersmak och förhoppning om en väg som borde tas oftare.

OLA CLAESSON

EMELI SANDÉ
Our Version Of Events
(EMI)
Betyg: 2/5

Nej, Emeli Sandé lyckas inte särskilja sig ifrån valfri talangjaktsvinnare i USA eller England. En varm, typisk stämma med Beyoncé-komplex arbetar sin väg runt nätt akustik och lite för överproducerad soulpop över 14 spår. Det är intetsägande, opersonligt – en produkt av den nya brittiska topplistevågen med Adele i spetsen. Emeli Sandé tycks även söka sig mot klyschorna i textväg. Hon ska flytta berg hit, vara någons flod dit. Det är svårt att ta henne på fullt allvar efter att hon har avverkat så pass mycket simplistisk radiolyrik utan andepaus i ett och samma stråk. Platt fall.

HATEFF MOUSAVIYAN

PUNCH BROTHERS
Who’s feeling young now?
(Nonesuch)
Betyg: 3/5

Musiken kallas progressiv bluegrass, men det betyder inte att alla låtar innehåller tio minuter långa gitarrsolon, femton taktbyten och handlar om trollkarlar som styr världen. Snarare är det bluegrass som närmar sig pop, jazz och klassisk musik. Tyvärr känns det ofta som om amerikanerna drar i handbromsen just när de börjar få upp tempot ordentligt. Är de möjligtvis rädda för att skrämma bort popfansen om mandolinen spelar för snabbt? Å andra sidan skapar det en väldigt kittlande känsla. De tolkar också svenska folkmusikgruppen Väsen. Onekligen lite oväntat.

OLA CLAESSON

TIRED TAPE MACHINE
Between raindrops
(Feeder)
Betyg: 4/5

Nej, det är inte musik från en film, men det är filmmusik. Ibland låter det som en biltur genom oändlig skog långt efter solen gått ner, ibland som en promenad på en sandstrand på årets finaste dag, ibland som om något mystiskt håller på att hända i skuggorna i en hamn i Shanghai och ibland som om Radiohead spelat in något som var lite för konstigt för att släppas. Ibland som David Bowie i Berlin. Ibland frijazz. Nästan allt här är skrivet, producerat, inspelat och framfört av Petter Lindhagen. Det är inte en slump att musik från Lindhagens debut Somewhere safe använts i filmer.

OLA CLAESSON

THE DOORS
L.A. Woman (40th anniversary edition)
(Rhino)
Betyg: 4/5

L.A. Woman var den sjätte och sista plattan som The Doors gjorde med Jim Morrison innan hans hjärta slutade slå. Inför det nu aktuella 40-årsjubileet hittades tidigare outgivna She smells so nice och denna låt utgör fokus för denna återutgivning tillsammans med alternativa tagningar på nästan alla originalspår. Det är i bägge fallen mer intressant än oumbärligt. L.A. Woman innehåller en del fantastiskt material som titelspåret, Love her madly och Riders on the storm. Originalplattan är således en självklar rekommendation. Det finns dock ingen anledning att jaga extramaterialet på denna utgåva.

KLAS LUNDGREN

LINNEA OLSSON
Ah!
(Götterfunk productions)
Betyg: 4/5

Det är då som det stora vemodet rullar in. Få instrument kombinerar vemod, oändliga skogar, sjöar, sorg och värme som cellon. Olssons lågmälda debut, nästan bara bestående av cello och sång, kryper långt under huden. Rösten är en förförisk och lätt hes viskning. Hon har turnerat med favoriter som Ane Brun, Frida Hyvönen och Nina Kinert. Musiken här har samma ombonade värme med ett rejält spår av melankoli. Det är pop med ton av folkmusik och klassiskt. Det är smällkall vinter och midsommarnatt samtidigt. Det är, kort sagt, väldigt bra och med ett eget uttryck. När Goodbye klingar ut väntar man nästa hello.

OLA CLAESSON

PAUL McCARTNEY
Kisses on the bottom
(Hear music/Universal)
Betyg: 4/5

Ringos basist har tidigare gjort två skivor med rock’n’roll-låtar från femtiotalet. Nästa steg är till den jazz från trettio- och fyrtiotalet hans pappa Jim spelade för honom innan Elvis vände upp och ner på allt. Arrangemangen är snyggt tillbakalutade med stort hjärta. Det svänger otvunget. De nyskrivna My valentine och Only our hearts passar in perfekt, men då skrev McCartney å andra sidan When I’m 64 redan som tonåring och kan bevisligen genren. Albumtiteln är förresten en textrad från inledningen I’m gonna sit right down and write myself a letter.

OLA CLAESSON

TRIO GORDON & ANDREAS W ANDERSSON
Trio Gordon & Andreas W Andersson
(Havtorn)
Betyg: 4/5

Solen går alltid i moln låter som musik från hårdaste filmen Steve McQueen inte gjorde. Musiken är jazz, instrumental pop och kortare passager som närmast har en klassisk ton. Tonläget är avslappnat, men ibland släcks lampan i taket. Andersson med saxofon gästar fyra spår. Musiken kan inte kallas glad, men det finns spelglädje i koncentrationen. Hål i hatten blir mer och mer intensiv ju längre den varar. Kostymen sitter bra är underbart berusad sista-dansen-tryckare på ett sunkigt stadshotell i en film där man vill att de ska få varandra.

OLA CLAESSON

ANDERS JORMIN
Ad Lucem
(ECM)
Betyg: 4/5

Även om Anders Jormins ton och stil är alltid lätt igenkännliga, är de vägar han söker sig fram på ständigt nya och ofta obrutna av andra musiker. Ad Lucem är ett tydligt exempel på detta, eftersom skivan består av en svit sånger, de flesta med texter på latin, framförda av Mariam Wallentin och Erika Angell som med sin intrikata stämsång ger musiken en helt egen och lätt mystisk klang. Detta tillsammans med Jon Fälts dynamiska trumspel och Fredrik Ljungkvist expressiva blås över Jormins fylliga bas, skapar en musikalisk helhet som är helt uppslukande i sin pendling mellan utlevande frihet och fasta former.

MAGNUS NILSSON

VAN HALEN
A different kind of truth
(Universal)
Betyg: 4/5

A different kind of truth är den första platta Van Halen gjort med originalsångaren David Lee Roth sedan 1984. Denna gång är syntharna bortplockade och det låter förvånansvärt mycket som bandets allra första och bästa år. Mycket av materialet består också av ej använda låtar från den tiden. Något andrahandsmaterial handlar det emellertid inte om utan detta är en helgjuten platta som står stolt jämte de gamla klassikerna. Frågan är om inte detta är det vassaste de någonsin presterat om man inte räknar debutplattan. En högst oväntad formtopp av ett band som räknats ut helt många gånger om.

KLAS LUNDGREN

TIMBUKTU
Pusselbitar
(EMI)
Betyg: 3/5

Med i Timbuktus livspussel ryms både gamla som nya hits, tillsammans utgör dessa någon slags best-of-sörja. Vi har allt från gamlingen MVH från 2000 till nykomlingen Flickan och kråkan från i fjol. Flera spår är det lätt att vara utan, andra har en given plats, som Strö lite socker på mig, Ta det lugnt och Flunitrazepam. Dock kul med Linnrosproducerade Fallskärm. De kontrastfyllda texterna sitter som en smäck till den hoppfyllda ljudbilden. Som en frisk fläkt för alla som tröttnat på Timbuks Så mycket bättre-covers. Det hade varit en god idé att halvera Pusselbitars innehåll, ty best-of-epitetet enbart räcker till hälften av låtarna.

LOUICE PETERSSON

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus