• SKRIV UT
• TIPSA
•       Textstorlek

Veckans skivor: 18/5 2011

Skivor 2011-05-18 | Uppdaterad 2011-05-18

FAKTA

Titel: Veckans skivor: 18/5 2011

KATE BUSH
Director's Cut
(Fish People/EMI)
3/5
OBS! Innehåller inte nya låtar! Hon har gått tillbaka till The Sensual World (från 1989, bidrar med fyra låtar) och The Red Shoes (1993, sju låtar) och gjort om dem. Det är förmodligen de av hennes skivor som åldrats sämst. Vissa ljud/intrument är intakta, vissa är nya. Det är intressant att höra vad som är kvar respektive nytt, även om förändringarna är relativt små. Hon har också gjort små men avgörande förändringar i vissa texter. Enligt egen utsago var hon inte riktigt nöjd första gången.
Flower On The Mountain, vars titel jag inte känner igen, är en omarbetad version av låten The Sensual World och baseras på Molly Blooms inre monolog i James Joyce Odysseus. Det där sista fick jag läsa mig till. The Red Shoes innehåller svårdefinierade röstövning. Före Kate Bush lät ingen som Kate Bush och än idag finns det bara en Kate Bush, trots alla efterföljare. Vad ska man referera till? Ibland låter det som om Yoko Ono varit röstcoach, men om man skriver det skrämmer man iväg folk. Avskalade This Woman's Work och Moments Of Pleasure framkallar gåshud.
Det finns ändå ingen anledning att byta ut originalen. Skivan är inte dålig, tvärtom, det är bättre än jag vågat hoppas. Har man inte de gamla versionerna tatuerade i minnet kan man höja betyget ett snäpp och lyssna utan reservationer. Samtidigt pratas det om ny skiva (kanske, eventuellt, möjligtvis). Det skulle vara hennes första nya material sedan 2005 års finfina Aerial. Under tiden kanske nytillkomna hinner upptäcka vad som är grejen med Kate Bush. Hoppas det.
OLA CLAESSON

22 PISTEPIRKKO
Lime Green Delorean
(Bon Voyage/Playground)
4/5
Bröderna Asko och PK Keränen samt Espe Haverinen från Utarjärvi tillbaka. Lime Green Delorean är trions trettonde platta. De har gått från vinglig garagerock till naivistiskt pop, skramlig blues, psykedelia och mer maskinell elektronica under sina dryga 30 år. Det är mindre experimenterande denna gången. Istället rakare pop, som tar överraskande vändningar när man minst av allt anar det. Och PK Keränens mycket speciella röst låter dessutom bättre än någonsin. Dessa elva låtar är som en backkatalog över bandets historia. Tidlöst och klassiskt. Men som vanligt avigt och väldigt eget.
ANDERS TAPOLA

BACKDRAFT
This Heaven Goes To Eleven
(GMR Music)
4/5
Att de band som förvaltar 70-talets hårdrockssound har ett rejält uppsving nu råder det inget tvivel om. Göteborgs Graveyard har släppt ett framgångsrikt och hyllat album som gräver en hel del i det tidigaste Led Zeppelin. Stockholms Backdraft, som är framme vid sin tredje platta, gör detsamma fast hämtar mer av sin näring från band som Deep Purple och Lynyrd Skynyrd. Det är klassisk hårdrock med en rejäl dos sydstatssväng i gitarrattackerna. Det riktigt starka låtmaterialet med riviga Idiot, grymt svängiga No Love och ösiga The King Of Diesel är alla fullgoda skäl att låna Backdraft ett öra.
KLAS LUNDGREN

BOOKER T JONES
The Road From Memphis
(Anti Records/Cosmos)
4/5
Booker T & The MGs var skivbolaget Stax hjärta (googla, fördjupning får inte plats). Nu bjuder Jones in bandet The Roots, med viktlöst svängande trummisen ?uestlove, och spelar musik med så löst häng att det är omöjligt att inte gunga med. Booker Ts varmt pipande orgel står i centrum, men skivan är ett kärleksfullt lagarbete. Down In Memphis får mig att undra varför han inte sjunger oftare, en instrumentalversion av Gnarls Barkleys Crazy får mig att le och, tja, jag skulle kunna fortsätta rabbla titlar. Skönare än glass en lördag med klarblå himmel.
OLA CLAESSON

DANGER MOUSE & DANIELE LUPPI
Rome
(Capitol/EMI)
3/5
Alltid lika fantastiska producenten Danger Mouse har slagit sig ihop med kompositören Daniele Luppi för att göra ett tributalbum till klassisk italiensk filmmusik. Främst är Rome en femtonspårig hyllning till soundtrackguden Ennio Morricone - man använder till och med delar av hans närmsta orkestermedlemmar för att fånga känslan. Ljudbilden är proffsigt stämningsfull och de vokala tillförandena som Norah Jones och Jack White står för är också av klass. Jag hade inte haft något emot lite mer storslagna arrangemang och längre låtar, albumets 35 minuter är för få och försiktiga.
HATEFF MOUSAVIYAN

GANG GANG DANCE
Eye Contact
(4AD)
4/5
Det brukar heta att Gang Gang Dance är ett av hipster-Brooklyns mest innovativa band. Deras, på pappret, extremt vilsna blandning av typ allt träffar anmärkningsvärt ofta rätt. Så även här. Eye Contact är som en tonsatt ihopsmältning av alla skärmsläckare i Windows 98. Det förvånar i sitt förvirrande. Där slagverk och electro borde skära sig, där sång och beat fyllejoggar ifrån varandra, där melodier tröttar ut och nya tilltar är Gang Gang Dance som bäst. Hur utstuderat ologiska de än är har jag svårt att inte imponeras över hur snyggt de lindansar över helvetets mest förbjudna genreblandningar.
HATEFF MOUSAVIYAN

HAMMERFALL
Infected
(Nuclear Blast)
3/5
Infected markerar en form av nystart för Hammerfall. Borta är både bandets omslagsmaskot, heavy metal-krigaren Hector, och producenten Charlie Bauerfeind som varit med sedan 2002. Fansen behöver ändå inte bli alltför rädda av detta då gruppen fortfarande spelar trygg kvalitetsmetall utan alltför stora utsvävningar även om det kanske är snäppet mörkare och mer moget denna gång. Det är som vanligt lite väl mycket av metallmall A1, men One More Time sticker ut rejält med sitt snygga rappa körarrangemang och Dia De Los Muertos har en refräng som är svår att värja sig mot. Infected är klart godkänd.
KLAS LUNDGREN

HAVOK
Time Is Up
(Candlelight Records)
4/5
Time Is Up är inte precis något nytt under solen. Havok, som kommer från Denver och släppte sin första platta 2009, uppfinner inte hjulet på nytt. Det man bjuder på är en riktigt fräsch nutidsvariant av den musik som utvecklades av Bay Area Thrash-gängen i början på 80-talet. Fatal Intervention har samma kantiga energi som fanns på Exodus Bonded By Blood, Killing Tendencies charmar med sina Testament-vibbar och D.O.A. kryddas med ett Tom Arayanskt Angel Of Death-vrål. Det hela är övertygande, kärleksfullt och många gånger lika bra och engagerande som de klassiska thrash-plattorna från förr.
KLAS LUNDGREN

KETIL BJÖRNSTAD
Early Piano Music
(Hubro)
3/5
CD 1 innehåller Prelude 1 till 19 (inspelad 84-85), CD 2 innehåller den mer koncentrerade Pianology 1 till 8 (-87). Hänger ni med? Det är Björnstad och ett piano. Inte nödvändigtvis den sortens musik som går ut på att visa hur snabbt det går att spela, ofta snarare tvärtom - tänk Erik Satie. Söker du ett alternativ till att SMSa, svara på mail, planera morgondagen, ringa samtal, klippa gräset, tvätta bilen, tänka på kalorier och dricka Red Bull samtidigt? Denna återutgåva bjuder musik om man vill sitta och titta en stund, allra helst med lite regn mot fönstret.
OLA CLAESSON

LJUSÅR
Gentlemen Remix
(Playground)
3/5
De här fyra remixerna på låten Gentlemen är en teaser inför höstens kommande debutalbum. Stockholmsstrion Ljusår sjunger en electroserenad av det ljumnare slaget, tillägnad storstadens alla drömmar och besvikelser. Juuso Pikanens dubsteppiga, aningen snabbare remix på låten är den vassaste mycket på grund av att där finns en attityd i uttrycket som övriga tre saknar. Låten i sig är en blek tappning på något som Kamera hade kunnat skapa. Sångaren gör den Adolphson & Falk-liknande texten full rättvisa, synd bara att instrumentalen inte greppar känslan särskilt väl. Kan nog bli ett intressant höstsläpp.
HATEFF MOUSAVIYAN

LONELY DRIFTER KAREN
Spring To Fall
(Crammed Discs)
4/5
Det var en gång en österrikare, en spanjor och en italienare som gick in i en studio och gjorde ett trevligt infallsrikt andra album. Det är varierat och man behöver inte vara orolig för att ha tråkigt. Show Your Colours har ni kanske hört i en reklamfilm. Lekfullhet (Russian Bells) blandas med avighet (Something´s Scorching) blandas med stillsamhet (Side By Side). Refrängen i Wonderous Ways ger Burt Bacharach-svindel. Tanja Frinta har en behaglig röst med ett Billie Holiday-vibrato som används smakfullt. Man vaggas långsamt in i musiken. Veckans smygare.
OLA CLAESSON

MOBY
Dangerous
(EMI)
3/5
Få har väl mottagit så mycket kritikerschizofrent ris och ros under sin karriär som Moby. Idag är han 46 och egentligen ganska tråkig. Det är svårt att försöka vara så svår, men saken med Moby är att han lyckas ganska jävla bra med just det. Vid det här laget är han så pass ikonisk att han ofta kommer undan tack vare ren image folk tycker om musiken för att de vill kunna tycka om honom. Tredjespåret Sevastopol rättfärdigar dock varenda superlativ han har benämnts vid. Men som vanligt är Mobys toppar skyhöga, medelkvalitén strax över uthärdlig och åsikterna om hans musik förmodligen fortsatt lika delade.
HATEFF MOUSAVIYAN

PARADISE OSKAR
Sunday songs
(Warner)
2/5
20 år, med gitarr och en behaglig sing- and songwriterröst, det är Paradise Oskar. Axel Ehnströms (som han egentligen heter) karriär har, förutom denna debutplatta, lett honom ner i Eurovision Song Contests mörka och hungriga gap. Kanske har hans låtar lite för mycket integritet och djup för att placera sig på topp 10 i finalen. Det är ju positivt. Starkast är den miljömedvetna låten Da da dum samt Stupid little fool, som ger lite Jack Johnsonvibbar. Texterna är enkelt formulerade utan att det blir Per Gesslebarnsligt. Ingen är dock fullfjädrad vid 20 års ålder, jag hör mycket potential men också mycket utvecklingsmöjligheter.
LOUICE PETERSSON

RED FANG
Murder The Mountains
(Relapse)
3/5
Portlands Red Fang lägger inga fingrar emellan på sin andra platta Murder The Mountains. Det är bastanta tongångar som för tankarna till stenkrossare som Melvins. Öppningsspåret Malverde visar att bandet också tillgodogjort sig Soundgardens tyngre stunder. Lägger man Queens Of The Stone Age till detta så har man fångat upp mycket av de tongångar som står att finna här. Red Fang har den rätta tyngden och ett skönt dammigt ökenrockssound och även om de lider en del av att nämnda original självklart är svåra att övertrumfa så är detta ändå en brummande mangling som är väl värd att låna ett öra.
KLAS LUNDGREN

ROYAL BANGS
Flux Outside
(Glassnote)
3/5
"Alternativt indierockband"? Då tror vi att vi vet hur det låter, men riktigt så enkelt är det inte. Om ni gillar lite för små skinnjackor och producenten Dave Fridmanns atmosfäriska arbete med Mercury Rev kan detta vara något. Det är mer varierat än man kan tro. De har en dos lekfullhet och på vissa håll blir det kanske för ofokuserat. Fireball och Back Then It Was Different ser till att skivan kommer igång, Bad News, Strange Luck är en lite långsammare atmosfärisk sak med ett upptempoparti i mitten. Silver Steps är rak pop. Inte alls oävet, men låten låt saknas.
OLA CLAESSON

STEVIE NICKS
In your dreams
(Reprise/Warner)
3/5
Det är tio år sedan Stevie Nicks släppte ett soloalbum. In your dreams är hennes sjunde i ordningen. Hennes lite hesa stämma är fortfarande skön att lyssna till. Dave Stewart från Eurythmics har producerat, vilket resulterat i att ljudbilden är lite kliniskt stel. Som gjord för reklamradiokanaler. Fast Fleetwood Mac verkar inspirera många just nu, så 80-talsljudet passar ändå ganska bra till denna soliga Kalifornienpop. Några styltiga bluestunga nummer drar ner betyget. Annars helt klart godkänd retromusik för en mogen publik.
ANDERS TAPOLA

THE HECTOR
Crème de misérable
Grammofonbolaget De luxe
3/5
När Kafé de luxe-kocken Gustav Hector samlar sina musiker från Växjö- och Malmöband som Pueblo, Madmans moustache och Hurry and the no-knows blir det storslagen domedagspop. Gustav Hector skriver låtarna, spelar gitarr och sjunger – stort och starkt. Det är tidlös musik som pendlar mellan depprock, Smiths-pop och Dungeninfluerad psykedelia. Ibland känns arrangemangen alltför mäktiga. En luftig passage här och där hade inte skadat. Men grunden, en innerlig melankoli med känsla för popmelodier och stor musikalitet, blir intrycket som hänger kvar när lp-skivan (ja, den ges ut på vinyl!) slutat snurra.
HELENA SÖDERLUNDH

THORLEIFS
Golden Sax Love Songs
(Warner Music International)
4/5
Det är underbart att höra Thorleifs på en renodlad instrumentalskiva. Och när Norrhultsorkestern nu satsar på att profilera sina härliga saxofoner har man inte lämnat något åt slumpen. De tolv noggrant utvalda låtarna är alla internationellt gångbara och i Thorleifs tappning får de ytterligare en dimension. Evergreens som Andante, Andante, Dont't cry for me Argentina och Titanicfilmens My heart will go on är klassiker som man inte tröttnar på. Grekiske smörsångaren Demis Roussos storsäljare Forever and ever gör sig också instrumentalt liksom Be my baby, där 60-talets Motown-ljud känns mycket närvarande.
BERNE PERSSON

TYLER, THE CREATOR
Goblin
(XL Recordings)
2/5
Tyler är ärlig, sanslöst vulgär, idiot, geni, egensinnig, hatisk, producent, irriterande, provokativ, fyndig, rampljustrött, intressant, förstörd, snorunge. De motsägelsefulla adjektiven skulle kunna fortsätta i all framtid. Tjugoåringen ifrån Los Angeles är molekylärt trippelbottnad. Han är hiphoppens Gainsbourg på ghettodroger och frukostflingor korsad med Pharrell Williams pubertala själsplågor. Musiken då? Den är verkligen inget vidare. Tyler knullar delfiner, är en enhörning, skiter i skolan och har paternalt trassel över mörka, hemmaproddade beats. Det smutsigaste hypesökandet genom tiderna.
HATEFF MOUSAVIYAN

• SKRIV UT
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: