Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Skivor 2012-01-18 | Uppdaterad 2012-01-18
First Aid Kit förtjänar ett verkligt genombrott, skriver Anders Tapola om duons andra album. Vi recenserar även Louise Hoffstens och Nada Surfs nya skivor.
Titel: Veckans skivor 18 januari 2012
FIRST AID KIT
The Lion's Roar
(Wichita/Border)
4/5
Systrarna Klara och Johanna Söderberg debuterade 2008 med EP:n Drunken Trees. Två år senare kom första fullängdaren The Big Black and The Blue. Den skivan var i mitt tycke det mest spännande som kom kom ut det året. Fullständigt magiska röster kombinerade med uråldrig melankolisk folkmusik och country, som hämtat från Appalachernas dimhöljda bergstoppar. Skirt och skäggigt på samma gång. Som ett svenskt svar på systrarna Roches från New Jersey.
Nu kommer uppföljaren. Det som brukar kallas för det svåra andra albumet. Systrarna har bytt hemmastudion i Enskede och producenten pappa Benkt (en gång gitarrist i Lolita Pop) mot Omaha, Nebraska och producenten Mike Mogis från systrarnas idoler Bright Eyes. Conor Oberst och Nate Walcott från samma grupp har också bidragit med gästspel.
Mogis har fattat att inte konstla till det. Det är fortfarande de två rösterna i fokus, bara mer förädlat.Och möjligen ännu mer Americana- och countrytoner. Och så det där unika svenska vemodet som är systrarnas signum. Där melodierna är skimrande vackra, och ibland även muntra, är texterna ofta desto svartare. Det är den kontrasten jag uppskattar.
För systrarna Söderberg är också utomdordentliga historieberättare med en faiblesse för riktigt sorgliga historier. Emmylou är ett bra exempel, en luftigt lätt och vacker melodi med en av de sorgligaste texter man kan tänka. Eller Blue om ond bråd död, längtan och sorg.
Allt avslutas med mexikanska silvertrumpeter och struttiga mariachitoner i King of The World och Conor Oberst fyller på i hyllningskören.
Bitterljuvt är ett ord som systrarna Söderberg tycker om. Jag förstår dem precis.
First Aid Kit förtjänar ett verkligt genombrott med The Lion's Roar.
ANDERS TAPOLA
LOUISE HOFFSTEN
Looking for Mr. God
(Metronome/Warner)
3/5
Det kan inte vara kul att vara svensk bluesdrottning - lite som att vara Mississippis samedrottning. Men är det någon som ska ha titeln så är det Hoffsten. Att skivan släpps i samband med medverkan i Stjärnorna på slottet är förvisso obluesigt men smart. Produktionen blir ibland lite för mycket bredbent radiorock, men många av arrangemangen har en charmig lekfullhet. Till skillnad från andra i liknande tradition förstår också Hoffsten att man inte behöver skrika för att visa inlevelse och känsla. För sjunga kan hon, även om hon kryper ännu närmare på svenska.
OLA CLAESSON
CURIOUS CHAMBER PLAYERS
Curious chamber players
(dB productions/Naxos)
3/5
Konstmusik är för den klassiska musiken vad dödsmetallen är för hårdrocken. Denna konstellation debuterar med en skiva som möjligtvis får folk att tänka "det där är inte musik" och "det där är inte ett instrument". En lampa kanske inte är ett instrument men det betyder inte att det inte går att spela på den. Ljud finns överallt. Musiken är en udda och spännande upplevelse, det är inte något man hör på P4 mellan hockeyreferaten. Oavsett hur många gånger man väljer att lyssna är det en bitvis lekfull resa så länge det pågår, men inget för mörkrädda.
OLA CLAESSON
RUSTY ANDERSON
Until we meet again
(Hypertension)
3/5
Om ni tycker namnet låter bekant kan det bero på att han ingått i Paul McCartneys band de senaste tio åren. När han är solo hamnar han närmare Mott The Hoople och Cheap Trick. För alla er som undrar varför det inte görs sjuttiotalsrock längre är det här något att lägga polisongerna på. Det är rejäla gitarrer (ibland med lite väl stora biceps), välarrangerat med snygga stråkar och körer efter mer är mer-modell men också avskalade stunder som påminner om Tom Petty. Inga poäng för originalitet, men ibland är det väldigt gott med en rejäl köttbit och bearnaisesås.
OLA CLAESSON
CRIPPLED BLACK PHOENIX
(Mankind) the crafty ape
(Mascot label groups/Coo green recordings)
3/5
Om man blandar svenska doom metal-pionjärerna Candlemass med Pink Floyd cirka Wish you were here och Animals kan man nästan tänka sig hur den här temaskivan i tre kapitel om korruption, orättvisa och förhoppningen om att allt inte är förlorat låter. Här finns blås, stråkar och syntar. Självklart är det en dubbel-CD. Och ännu mer självklart är den inspelat i en kyrka (i Lincolnshire Woods). Det låter stort, ljust och varmt trots att texterna bitvis är mörka. Maffigt och utmanande.
OLA CLAESSON
NADA SURF
The stars are indifferent to astronomy
(City Slang)
2/5
New Yorktrion är här med sitt första nya och egna material sedan coverföregångaren If I had Hi-Fi (2010). En extra portion positivism sägs ha gett The stars are indifferent to astronomy dess lättsamma ton. Det är förmodligen samma ton som får plattans 10 spår att flyta samman ganska rejält. Det är få variationer, Matthew Caws röst är tunn och pojkig, helhetsintrycket för tankarna till high school. Men det är ändå ganska bekymmersfri highschoolrock, det är inte direkt dåligt men å andra sidan inte heller intressant. Bandet får dock plus för deras sammanhållna texter om livsepoker, ungdomslivet, och framtidsförhoppnigar.
LOUICE PETERSSON
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
