• DISKUTERA
•      

Veckans skivor 2/11 2011

Skivor 2011-11-02 | Uppdaterad 2011-11-02

FAKTA

Titel: Veckans skivor 2/11 2011

LOU REED & METALLICA
Lulu
(Mercury)
4/5
EN GRINIG gammal gubbe som blivit alltmer otrevlig med åren.
Ett, för sin genre, ovanligt skitnödigt band.
Det überpretentiösa samarbetet mellan Lou Reed och Metallica dukar bordet för hånfulla kommentarer.
Från början var tanken att spela in outgivna Lou Reed-låtar. Men i stället utgick de från texter och låtskisser som Reed arbetade med för en teateruppsättning. Texterna bygger på berättelser om Lulu, en dansös som sängvägen klättrar uppför den sociala stegen, för att sedan bli prostituerad och slutligen mördas av Jack Uppskäraren, skrivna av den tyske pjäsförfattaren Frank Wedekind kring förra sekelskiftet.
Till stora delar kan albumet beskrivas som knarrig spoken word till monoton standardthrash. Det är en något märklig upplevelse att höra en snart 70-årig Reed rossla ”I’m a small town girl”. Men det bränner till rejält när Reed skriksjunger på det desperata sätt han lade sig till med redan på Growing up in public (1980).
KONCEPTALBUM är inget nytt för Reed och det finns både tematiska och vissa musikaliska likheter med hans känslofyllda Berlin (1973). Lulu saknar däremot helt Berlins låtar och dynamik. Uttrycket är något helt annat och ligger närmare The Raven (2003), albumet baserat på Edgar Allen Poe-texter. Reed sätter lyriken främst och låter musiken vara ett tungt soundtrack. Men jämfört med Metal machine music (1975) är Lulu ändå rena schlagerfestivalen.
Att förverkliga någon annans vision och dessutom spela in ett dubbelalbum på enbart tio dagar har säkert varit en utvecklande utmaning för Metallica, även om jag tror att ett fritänkande band mer vana vid improvisationer, som till exempel Sonic Youth, hade passat bättre för uppgiften. Å andra sidan ligger en del av den fascination jag känner vid lyssningen på Lulu just i att delarna skaver mot varandra.
METALLICA är inte världens mest nyanserade rockband och under dubbelalbumets 90 minuter fastnar de ofta i ett stillastående riffande. När det efter en halvtimme in i Lulu kommer ett stycke som nästan låter som en låt, Iced honey, känns det befriande. I Dragon fungerar Lulus upplägg alldeles utmärkt tack vare att Reed skapar rytmik i sin läsning med små omkväden och att Metallica använder låtens elva minuter till att långsamt bygga upp intensiteten. Däremot känns det som ett misstag att släppa igenom tagningen av Cheat on me. Låten har ett bra tryck men delar av texten tycks vara improviserad i stunden och Lou Reed och James Hetfield är enbart pinsamma.
LULU KOMMER inte att tilltala särskilt många Metallica-fans. För egen del närmar jag mig albumet ur Reed-lyssnarens perspektiv och vi har tvingats utveckla en tolerans gentemot hans ojämna produktion. Lulu är dock konsekvent med sina långa låtar, sitt mörker och sin aggressivitet. Den är en betongkoloss som imponerar med sin tyngd och orubblighet.
Omdömena om Lulu har spänt från ”vidrigt” till ”viktigt”. Själv tycker jag att Lulu som helhet är ett verk som – trots att man vid första bekantskapen kan uppleva det som enkelspårigt – har en ackumulerande effekt som gör att den som ger det tid blir belönad.
BO STRÖBERG


THE BEACH BOYS
The SMiLE sessions
(Capitol)
5/5
Tonårssymfonin till gud har landat. Som enkel, dubbel eller box med fem skivor. Där kan popnörden lyssna på en skiva enbart bestående av olika tagningar av Heroes and villains och en enbart bestående av Good vibrations. SMiLE är pop, Bach, USA, himmelsk stämsång, lekfullhet, grisljud, surrealism, avantgardism och några av de vackraste melodier som fångats på band i gränslandet mellan geni och galenskap. Gårdagens framtidspop är äntligen här. Och det säger väl något om Brian Douglas Wilson att hans musik, att trots en liten nätt försening på 45 år, är han fortfarande före sin tid.
OLA CLAESSON

BRIAN WILSON
In The Key of Disney
(Disney/EMI)
2/5
Det finns röster jag gärna återkommer till. Brian Wilson är en sådan röst. Efter de ganska hyggliga George Gershwintolkningarna förra året vandrar han vidare i den amerikanska musikkanonen nu är det dags att tolka Disneyklassiker. Tyvärr är det mest tolkningar av de senare ganska trista Disneyfilmer. Benjamin syrsas When you wish upon a star är förvisso en ganska charmig version av en äldre klassiker. The bare necessities (björnen Baloos sång) är en annan. Men det blir inte mycket mer än småcharmigt. Och nu ska visst snart 70-årige Wilson vilken dag som helst ännu en gång ska ge ut Smile. Lite förvirrad verkar han ändå vara.
ANDERS TAPOLA

COBRA STARSHIP
Night shades
(Atlantic)
2/5
Cobra Starship med Gabe Saporta i spetsen har nu släppt sitt fjärde studioalbum. Tyvärr är Night shades inte till någon hjälp för att rama in Cobra starships idé och sound. Det känns grumligt på något sätt. Oftast går lite yviga band mot klarhet ju fler album som släpps, vilket här inte tycks vara fallet. Skivan inrymmer klubbiga #1Nite (One night) och You make me feel, men även highschooltramsiga Disaster boy och hiphopinfluerade Middle finger. Större delen av Night shades är en intetsägande tillbakablick mot 80- och 90-talet. Inget man trånar efter 2011.
LOUICE PETERSSON

DIRTY PROJECTORS
Mount Wittenberg Orca
(Domino)
3/5
Om man tycker att Björk röstapar sig för mycket när hon sjunger så handlar denna skiva nästan enbart om röstapning och Björk gästar. Rösterna används som instrument och allt är ruskigt välgjort från början till slut. Det låter konstskola och musikteori; musik man blir imponerad av snarare än berörs av. Inget fel i att bli imponerad och det är svårt att inte le åt Sharing orb. Bandet har jämförts med David Byrne från Talking Heads och det är en inte allt för långsökt liknelse. Laurie Andersons sätt att arrangera finns också här. Allihopa: äääääääääääääääääääääääääh.
OLA CLAESSON

FLORENCE + THE MACHINE
Ceremonials
(Island Records)
3/5
I England var debuten Lungs ett av de mest sålda albumen under 2009 och 2010. Ljudmässigt har inte mycket hänt sedan dess. Florence Welsh dramatiska röst omges fortfarande av en ganska rättfram Kate Bush-lik poprock. De barocka harporna och bjällrorna är kvar. Så även känslan av att producenterna gör fel när de på de flesta spår låter Florence rusa in med full stormstyrka i kyrkorum. Det blir överdådigt sakralt. Trevligare är då Lykke Li-doftande spår som Heartlines och Bedroom hymns med sina slödrivna trummor och afrikanska stamsång.
HATEFF MOUSAVIYAN

JOKER
The Vision
(Playground)
2/5
När den brittiske producenten Joker fick sitt genombrott beskrevs han av kritiker som ung, begåvad och nära på revolutionerande inom instrumental grime. Det har förvisso passerat några år, men något brand-new ser jag inte i hans musik. Det är bra på sina ställen, Back in the days är ett sådant exempel. Troligen för att den påminner om när jag blev upp över öronen förälskad i Tinie Tempahs genombrott 2010. Men trots Jokers briljanta glimtar så hamnar han i skuggan av den brittiska grimeeliten Tempah och Rascal. Då har jag inte ens omnämnt skivans sämre delar, där spåren förvandlas till den sörja vi hittar i höstens vattenpölar.
LOUICE PETERSSON

JONATHAN JOHANSSON
Klagomuren
(Hybris)
4/5
Hans ljusa skånska kom som ur ena mungipan. Allt var mycket allvarligt. Högtravande, vackert, religiöst – och väldigt bra. Skivan var hans andra, skapad tillsammans med producenten och medkompositören Johan Eckeborn och hette En hand i himlen. Det var för två och ett halvt år sedan.
Klart förväntningarna inför uppföljaren trissats upp rejält. Det är nu det är dags för Jonathan Johansson att ta klivet ut till den breda allmänheten. Att brejka.
Vi känner igen soundet från förra albumet. Men något har hänt. Det finns en ljusare ton här. Vill man bli bred är det inte fel att det ibland låter som Kent eller U2, fast på skånska.
Samtidigt får det inte bli för mycket. Svärtan får inte försvinna. Kärnan ska fortfarande vara den där släpiga synthen, den monotona basen, de suggestiva texterna och de kristallklara melodierna.
Här finns några riktigt stora ögonblick. Som när Jonathan Johansson sjunger ”snart kommer tårarna, ett regn i Sahara” i körbeströdda Centrum. Och avslutningen: Över en dov bas sjunger han, med sin mörkaste röst, att han i rakbladsljuset på Seveneleven ville sjunga med sin ljusaste röst om den ömhet vi är värda. Det låter som hämtat ur Radio depts arkiv. Avskalat och effektivt.
Klagomuren är precis så lättillgänglig att den balanserar på gränsen till det banala vid några tillfällen. Men Jonathan Johansson fixar det. Nog blir det här hans breda genombrott.
HELENA SÖDERLUNDH

LISSI DANCEFLOOR DISASTER
As we plz
(Lissilissilissi)
3/5
Det finns något med Lissi dancefloor disasters ljudbild som jag älskar. Den lever verkligen upp till begreppet electropop, experimentellt och djärvt i det elektroniskt blippbloppiga med en touch av problemfri pop. Tydligast i Pop musiiic, som även till viss del påminner om hiten Oh my god (2009). As we plz har en dyster kärna fångad i ett hoppfullt format. Det känns sammanhängande, även relaterat till tidigare material. Glowing hearts däremot låter inte eget, utan mer som en combo av The Knife och Robyn. Trist.
LOUICE PETERSSON

MAGNUS UGGLA
Innan filmen tagit slut...
(EMI)
2/5
Uggla har annonserat en textmässigt mörkare platta än det han gjort sig känd för sedan 1983. Han säger sig också ha sneglat musikaliskt på sitt mästerverk Varför ska man ta livet av sig... från 1977. Bägge iakttagelserna stämmer till viss del. Texterna behandlar trovärdigt ämnen som en ung hjärna i en äldre kropp kan känna och musiken siktar på ett mer rockigt uttryck än det vi numera är vana vid. Det är ändå lite för mycket Uggla-rim som på sina ställen förtar den potentiella textsvärtan och musiken känns verkligen inte lika farlig som Dörrslusk. Ett steg i rätt riktning som ändå inte når ända fram.
KLAS LUNDGREN

MATTIAS HELLBERG
High in the lowlands
(Kning disk)
3/5
Mattias Hellberg har haft fullt upp de senaste åren. Sångare i Nationalteatern och inhoppare som gitarrist i Soundtrack of Our Lives. Men nu är han tillbaka med en soloskiva. Denna gång samarbetar han med Mattias Areskog, som dessutom skrivit de flesta låtarna. De åkte till Glimminge på det skånska höglandet och spelade in i ett gammalt missionshus. Det är ett steg tillbaka till ett återhållet melankoliskt sväng, precis som hos Hederos & Hellberg. Och det ser ut som en tanke att duon nu ska återförenas.
ANDERS TAPOLA

MEGADETH
Th1rt3en
(Roadrunner)
3/5
Th1rt3en är Megadeths trettonde platta och även den första med Dave Mustaines mest trogne vapendragare genom åren, basisten David Ellefson, sedan 2001 års The world needs a hero. Ordningen är sålunda återställd skulle man kunna säga. Trots detta har de tre föregående plattorna varit starkare affärer. Självklart finns det vinnare på Th1rt3en, precis som det gör på alla Megadeths plattor, men den hämmas av ett par utfyllnadsspår för mycket och brist på sedvanlig äventyrlighet. Kvaliteten i låtar som bland annat Sudden death, Public enemy no. 1 och titelspåret gör trots allt Megadeth lyssningsvärda.
KLAS LUNDGREN

MR IRISH BASTARD
Never mind the bastards, here is Mr Irish bollocks
(Rough trade)
4/5
Vad gäller Sex Pistols enda studioskivas klassikerstatus är det något som gått undertecknad väldigt långt över huvudet. När folk dessutom påstår att bandet uppfann punken är det svårt att hålla sig för skratt. Alltså föredrar jag den här irländska och oväntat nyanserade pubpunkversion. Samma låtar i nästan samma ordning, men i andra arrangemang. Här finns förutom de vanliga rockinstrumenten också banjo, bouzouki, dragspel och en liten blåssektion som gör stor nytta i God save the queen. Men borde inte EMI kallas Rough trade?
OLA CLAESSON

OLEG
En liten Cola tack
(Universal)
0/5
Även för att vara ett pr-trick av Universal är det här bortom all sans. En överdos av slarvig balalajka, zigensk eurotechno och en frontman så skicklig att han lyckas tonsätta doften av en svettig karls uppkräkta fyllepizza. Ja, det här är en ovanligt tacksam måltavla. Oleg är som en SFI-tappning på Markoolios värsta stunder. 27-åringens kosmiskt osammanhängande texthäfte fullkomligt ryker av smuggelsprit. Ingenting han vräker ur sig kan tolkas som annat än att skivbolaget har ingått i en djävulspakt när de gör skiva med denna obegåvade kassako. Vi lär inte bli av med honom på ett tag.
HATEFF MOUSAVIYAN

PATRICK RYDMAN
What Took You So Long
(Footprint Records)
1/5
Patrick Rydman är öppet jazzinfluerad. Han kastar försiktigt kärleksbilder mot lyssnaren utan att låta särskilt ansträngd, vilket blir lite av ett problem. Sången låter så nonchalant chosefri att berättandet tappar kraft och trovärdighet. What took you so long är en medelmäld genomarbetning, lätt misstagen för höstlig elegans. Till skillnad från Jamie Cullum och dylika saknar Rydman en värme i sina låtar, vilket till stor del beror på för blyga stråkar och ganska halvhjärtade blåspartier. Albumet är den musikaliska ekvivalenten till att aldrig bära annat än urtvättade basplagg. Irriterande anspråkslöst.
HATEFF MOUSAVIYAN

SAMLING
När mullret dövar våra öron blir vi rädda
(Sony)
4/5
A: droger är jättedumt. B: ett pårökt sound är ofta något positivt. Dra täcket över huvudet inleder skivan med en tidresa med feta polisonger, men också aktuella referenser som Dungen och Den stora vilan. Sångaren Max Groundstroem röst tar lite tid att vänja sig vid, men mindre än en lyssning. Band som låter så här färdiga och avslappnat självklara redan på sin debut växer inte på träd. Man kan reta sig på att allt låter rätt och är för smart, snyggt och genomtänkt. Men bra musik är bra musik och band ska inte låtsas ha dålig smak bara för min skull.
OLA CLAESSON

SIR REG
A sign of the times
(Heptown records)
3/5
Sextetten från Sverige med Dublinfödda Brendan Sheehy i spetsen har inte oväntat jämförts med främst Dropkick Murphys och - inte lika mycket - The Pogues. På sin andra skiva bjuder Sir Reg upp med elva nya låtar. Balansgången keltisk musik/hårdrock är svår, men oftast lyckas bandet. I pressreleasen skrivs att "de inte är rädda för att avvika från den keltiska punken". De kunde gärna få ta ett steg till i den riktningen. Bara Far away och Dublin city bryter av. Men fans av genren har inget att tvivla på. Och live kan det här definitivt vara något att skriva hem om.
OLA CLAESSON

• DISKUTERA
•      

Disqus