• SKRIV UT
• TIPSA
•       Textstorlek

Veckans skivor 24/2 2010

Skivor 2010-02-24 | Uppdaterad 2010-02-26

SHOUT OUT LOUDS
Work
(Rutan tuta/Sony)
3/5
En vår för sju år sedan köpte jag en hajpad pappsingel med Stockholmsbandet Shout Out Louds. 100° hette den och gav upprättelse åt oss som inte riktigt kunnat glömma vare sig The Cure och tidig 90-talsindiepop. Adam Olenius sjöng som Robert Smith men det lät inte mossigt.
Resten är historia. Bandets debutskiva Howl howl gaff gaff öppnade så småningom portarna till stora vida världen. Besök hos pratshowslegender som David Letterman och Jay Leno, turnéer runt jorden och en hyllad uppföljare i Our ill wills 2007.
Ambitionen inför det tredje albumet var att fortfarande göra rökare till låtar, men att väga varje ton på guldvåg. Att inte späcka alla hål med ljud. Adam Olenius hade lyssnat på John Cale och velat skala ner. Producenten Phil Ek (Built to Spill, Band of Horses, Fleet Foxes) gjorde verklighet av bandets intentioner under några intensiva inspelningsveckor i augusti på plats i Woodinville utanför Seattle.
Jag vill så gärna smälla till med fyra granar på Work. De första fyra låtarna är glimrande bra. Ett pockande piano och en driven trumrytm inleder första låten, 1999. Så kommer en förlösande refräng som förkunnar att "this is who I ever was and always been", en sån där revanschlåt om att acceptera sig själv som man är och gå tillbaka till ideal man stoppat undan. Singeln Fall hard är inte något annat än En Riktig Hitlåt. Att göra riktigt kraftfulla rocklåtar med så här luftiga och lätta medel är imponerande. Att våga låta låtarna själva leda vägen. Dessutom är verserna så där förväntansfulla som bra verser är. Play the game är mer nedtonad men perfekt avvägd och så kommer som spår nummer fyra Walls, som tävlar med Fall hard i att vara skivans starkaste låt.
Tyvärr uppfattar jag inte resten av skivan som lika stark. Det är inte alls samma driv. Det är som att kraften tog slut efter den fantastiska inledningen. Visst är det ibland både drömskt och vackert, men inte lika intressant. Synd på den där fjärde granen som jag nog får avstå från att plantera här på sidan.
HELENA SÖDERLUNDH

ARSIS
Starve For The Devil
(Nuclear Blast)
3/5
Från Boston härstammande Arsis är ett gäng synnerligen begåvade musiker som framför riktigt teknisk death metal. Gitarristen och sångaren James Malone lär även vara en duktig och skolad violinist. Detta intresse även för den klassiska musiken kan vara en förklaring till att tankarna går till Yngwie Malmsteen i den inledande Forced To Rock. Resten av plattan är att betrakta som mer traditionell melodiös death metal. Starve For The Devil är en stabil affär som inte på något vis kan betraktas som dålig. Däremot är man tvungen att skriva bättre och mer varierade låtar om det ska bli mer än helt OK.
KLAS LUNDGREN

EFTERKLANG
Performing parades
Magic Chairs
(Rumraket/Playground)
4/5
4/5
Efterklang, Danmarks internationellt mest respekterade band, närmade sig konstmusiken på Parades, 2007. Styckena hade symfonisk karaktär med teman snarare än refränger. Det var alltså inget långt steg när man lät framföra albumet i sin helhet tillsammans med danska Radiounderholdningsorkestret. Resultatet är synnerligen lyckat. Verket får ett helt annat allvar och känslomättnad i sin nya orkestrering. Det har gjorts en del försök i historien att kombinera rocksättning med symfoniorkester. Jon Lord och hans Deep Purple gjorde 1969 Concerto for Group and Orchestra och senare uppföljaren Gemini Suite i eget namn. Här är integrationen skarvlös på ett helt annat sätt.
Efterklangs nya reguljära album innebär ett helt annat vägval, som jag personligen välkomnar. Det förr helt otänkbara mötet mellan indiepop och progressiv rock, två antiteser i musikalisk approach, känns varken udda eller fräscht längre. Tvärtom tappar man oftast bort både den lekfulla indiecharmen och det maffiga i proggens storvulenhet. Men Efterklang lyckas ganska bra med att kombinera de två. Det experimentella och arty finns kvar i arrangemang och klangblandning även om Magic Chairs är det låtmässigt mest konventionella Efterklang producerat. Men det är just avsaknaden av melodier och igenkännbara strukturer som gjort Efterklangs musik så vag och svår att ta till sig. Den som gillat deras impressionistiska landskapsmåleri tycker kanske att Efterklang mist sin särart, men jag tycker de styrt upp det bra.
BO STRÖBERG

ERIK LINDEBORG TRIO
Time
4/5
(Stockholm Jazz Records)
Erik Lindeborg är en pianist med ett yvigt uttryck och en förkärlek för breda ackord och intrikata melodier. Men här, på hans andra CD i eget namn, blandas det bombastiska upp med mer skira och lyriska tongångar, allt väl sammansatt till en mycket övertygande helhet. De stora skillnaderna i uttryck kommer sig måhända av att musiken är en egenkomponerad och astronomiskt inspirerad svit i tolv delar, som alla går åt olika håll. Samtidigt är den också en tydlig spegling av förra seklets alla pianogiganter, som går igen på mer än ett sätt i Lindeborgs solon och kompositioner.
MAGNUS NILSSON

GROOVE ARMADA
Black light
(Cooking vinyl/BAM)
4/5
Den engelska synthduon Groove Armada släpper ny skiva och Black light är en explosion i tunga beats och snabb electronica.
Senaste skivan kom 2005 och Black light är en trogen uppföljare. Det här är en platta som tar dig till dystopiska tider, det blir en electronisk kakafoni i vissa stunder och det är då och då svårt att veta om det är 2010 eller 1980. Black light är en mycket intensiv skiva utan självklara hits, så är du inget inbitet electronicafan behöver den här skivan några lyssningar innan allt faller på plats.
Men det är en platta som är väl värd sina lyssningar. Lyssna särskilt på I won't kneel, och Fall Silent.
TUVA KLINTHÄLL

KARNIVOOL
Sound Awake
(Columbia)
3/5
Australiensiska Karnivool har hållit på sedan 1997 och släpper med Sound Awake sitt andra album. Musiken är av det riktigt progressiva och svårsmälta slaget och kräver många genomlyssningar innan de vassaste kanterna slipats ned. Det blir således bättre efter hand, men om man saknar riktigt bärande melodier, vilket Karnivool gör, så måste detta kompenseras av något annat, exempelvis en hypnotisk eller transcendental känsla, något som till exempel Tool lyckas ännu bättre med. Trots detta andas Sound Awake kvalitet även om lyssnaren tvingas investera väl mycket tid innan det ger någon egentlig avkastning.
KLAS LUNDGREN

THE KISSAWAY TRAIL
Sleep Mountain
Bella Union
3
Det är bara att inse att det musikaliska initiativet i Skandinavien ligger i Danmark. Med Efterklang, Slaraffenland, Under Byen och Mew är det påtagligt att det experimentella och lite symfoniska är den danska grejen just nu. Även The Kissaway Trail kan sorteras in i samma bag och uppvisar tydliga likheter med Aracade Fire. Det är stora gester och episka grepp men under allt prål finns popmelodierna och man handskas med dem lite på samma sätt som Grandaddy lärde indievärlden. Sleep Mountain är en strålande skiva men känns som genremusik. The Kissaway Trails fångar en zeitgeist, bearbetar influenser, men uttrycker inget eget. Det är jag säker på att de kan göra.

THE MEN
Four good men and true
(Heptown records/Sound pollution)
4/5
I denna genreupplösningarnas era är det gött med band som kan sin rockhistoria – och vårdar den. När The Men släpper sitt tredje album är det med ett skönt 60-talssound och egna låtar i klassisk mod-stil. Med Sinners hade sångaren Sven Köhler 1980-talets svenska garagevågs bästa liveband. Men låtmässigt handskades de med arvet på ett i mitt tycke för konventionellt sätt. Tillsammans med Ola Främby (The Girls) blir resultatet betydligt fantasifullare.
Four good men and true kryllar dessutom av fräcka detaljer som "bep bep"-kör, flummig flöjt och förstås Niklas Kilenstams (fd Thee Expression) Keith Moon-fills.
BO STRÖBERG

QIYANS KRETS – OSCAR FREDRIKS KAMMARKÖR
Echoes of Qiyan
(Eld records)
3/5
När de sefardiska judarna drevs ut ur Spanien 1492 tog de med sig sin musik som därmed spreds till övriga Europa och Nordafrika. Den musiken har sedan dess fått många olika tolkningar och här är det tre instrumentalister/sångare och 27 körmedlemmar från Göteborg som ger sina versioner. På dubbel-CD:n finns också medeltida musik från Frankrike, Italien och Norge. Med 22 låtar av ganska olika karaktär ger skivan en bred bild av hur det kunde låta förr och då inte bara vid hoven. Detta är folkligt på gott och ont – tolkningar som är anpassade efter dagens populära musikmått.
PO ÅSTRAND

QUASI
American gong
(Domino/Playground)
4/5
Under de tretton år som förflutit sedan debuten har duon Sam Coomes (sång/gitarr) och Janet Weiss (trummor) släppt ett antal skivor som konsekvent rört sig mellan indierock och countrypunk. Men med Joanna Bolme på bas är de lite tyngre än tidigare. Hon tycks även ha tagit med sig en känsla för kaos från det andra bandet hon spelar i, Stephen Malkmus and the Jicks. Bolagskamraterna Sleater-Kinney, som Weiss tidigare spelat i, och Dinosaur Jr, särskilt deras jammiga sida, är andra namn som tjänar som riktmärken. Röjiga Bye Bye Blackbird är en blinkning titelmässigt åt Beatles men musikaliskt handlar det snarare om Pixies.
BO STRÖBERG

TOMAS ANDERSSON WIJ
Spår
(Ebeneser/Bonnier Amigo)
3/5
Musiker har oftast inga perspektiv på sin egen musik. När de säger att deras nya platta är något helt annat än vad de tidigare gjort, upplever man som lyssnare bara en liten förskjutning åt något håll. Det gäller Tomas Andersson Wijs Spår. En mer spartansk inspelning gör ljudbilden naknare, ruffigare i all sin sköra framtoning. Med vad TAW än säger så känns hans melodier, där Frälsningsarmén möter Bob Dylan på en vårgrusig gata i Stockholm, igen. Den stora skillnaden är texterna. I stället för att blicka bakåt är han väldigt mycket nu. Men hans nu slår lite för sällan till med den känslomässiga kraft som vi vant oss vid att en av Sveriges bästa låtskrivare brukar göra.
ANDREAS WESTERGREN

SOPHIE ZELMANI
I'm the rain
(Epic/Sony)
4/5
Sophie Zelmani sjunger viskande mjukt som vanligt. Lars Halapi spelar gitarr och producerar som vanligt. För åttonde gången. Men nej, det är inte precis som vanligt. Halapi spelar flamencogitarr och Rickard Nilsson på piano tillför ny virvlande monotoni till låtarna. Zelmani sjunger om hur åren förråder oss – de gör oss bara äldre och inte ett dugg klokare – och om längtan efter förlåtelse. Ganska tungt, med andra ord, från Sveriges hemligaste singer/songwriter. Förstås klätt i mjuka vackra låtar som nog ändå erbjuder tröst.
HELENA SÖDERLUNDH

ZILLIACUS PERSSON RAITINEN
Divertimento
(Caprice/Naxos)
4/5
Mozart har skrivit flera divertimenton men bara ett för stråktrio. Det blev klart 1788 och räknas numera som ett av hans tyngsta kammarmusikverk. Ursprungligen betyder divertimento underhållning eller förströelse men Mozarts stycke är mer än så. Det är ett djupt gående verk med allvarlig inriktning och det går att lyssna på många gånger utan att man tröttas. När Cecilia Zilliacus, violin, Johanna Persson, viola och Kati Raitinen, cello tar sig an denna komposition är det erfarenheten som talar, en stråktrio som behärskar genren till fullo. Extra plus för en informativ booklet.
PO ÅSTRAND

• SKRIV UT
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: