• SKRIV UT
• TIPSA
•       Textstorlek

Veckans skivor 3 mars 2010

Skivor 2010-03-05 | Uppdaterad 2010-03-05

EMBEE
The mellow turning moment
(Bad taste/Border)
2/5
Looptroops dj släpper sin andra platta, The mellow turning moment. Embee har i princip helt lämnat den hårda hiphopen bakom sig och i stället gjort en enormt poppig platta. Gäster och vokalister på plattan är pophopp som Annika Norlin och Maia Hirasawa. Och även Nikola Sarcevic, som tidigare var med i Millencolin. Han för en egen ganska tynande tillvaro som soloartist och i stället dyker han alltid upp i de mest oväntade sammanhang. Nåväl, The mellow turning moment är verkligen en platta i mellanläget. Det finns några sköna refränger men mest är det ganska torrt, trist och intetsägande. Ungefär som att lyssna på en skvalkanal en hel dag.
TUVA KLINTHÄLL

MÅRTEN FALK & EL ESCORIAL
The spanish renaissance world of Miguel de Fuenllana
(dB productions)
4/5
Mårten Falk har här bytt ut sin gitarr mot dess föregångare, vihuelan. Tillsammans med Anna Petrini, blockflöjter, Louise Agnani, viola da gamba och sopranen Ingrid Falk framför han musik av huvudsakligen Miguel de Fuenllana som 1554 gav ut sångsamlingen Orphénica lyra. Många av styckena är Fuenllanas arrangemang av äldre musik men några är också skrivna av honom. Det här är vidunderligt vacker musik som ofta framfördes i de spanska överklasshemmen på den tiden. Nu ger den uttryck för ett lugn som det skulle behövas mer av i vår krävande vardag.
PO ÅSTRAND

FRIGHTENED RABBITS
The Winter of Mixed Drinks
?(Fat Cat)
3/5
?Ja, Skottland levererar spännande band på löpande band. Till Glasvegas och We Were Promised Jetpacks kan tillfogas Frightened Rabbit från Selkirk. Det här är kvartettens tredje album. Sångaren Scott Hutchinson har en mycket speciell röst och det är stora känslor och mycket atmosfär. Vilket också betyder att det i längden blir lite väl mycket bombastisk arenarock i Coldplays och Snow Patrols anda. Siktet verkar möjligen inställt på USA, men här finns fortfarande en lekfullhet och betydligt mer subtila poplåtar än hos de tidigare nämnda. Och det låter mycket skotskt.
ANDERS TAPOLA

?JOHN HIATT
Open Road
(New West/Playground)
3/5
?John Hiatt besökte nyligen Sverige tillsammans med Lyle Lovett (även han aktuell med ny platta). Då var det ett helt akustiskt framträdande, som fick lysande recensioner. På Open road är Hiatt uppbackad av en trio i studion. Kanske inte något stordåd från Indianapolis-sonen, men han har alltid en förmåga att fängsla. Det är faktiskt hans tjugonde album i ordningen, och countryn, rocken, soulen och bluesen blandas lika utsökt som vanligt. Och hans lite knarriga och mycket varma röst är alltid en lika välkommen vän.
ANDERS TAPOLA

KLAS LINDQUIST NONET
You need it
(Imogena)
2/5
En nonett kan under gynnsamma omständigheter bjuda på alldeles extraordinära musikaliska upplevelser, då det är ett format som ger stora möjligheter till harmoniskt och rytmiskt komplexa arrangemang, samtidigt som det hyser kraften hos ett rejält storbandsblås. Men här har man valt att lägga sig någonstans mittemellan subtilitet och force, vilket gör att det varken blir hackat eller malet. Och med tanke på de namnkunniga medlemmarna är resultatet förvånansvärt blodlöst. Lägg till det en platt ljudbild, som i stället för att fånga liveatmosfären bara är spretig, och det hela blir rätt blekt.
MAGNUS NILSSON

MOTO BOY
Lost in the call
(Songs I wish I had written)
3/5
På bloggen PSL finns ett filmklipp där Oskar Humlebo, aka Moto Boy, sjunger sin The heart is a rebel till plockande elektrisk gitarr i Katarina kyrka. Det är väldigt bra. Vackert. Det Moto Boy verkar sträva mot är just något vackert, något berörande, något romantiskt och storslaget, något väldigt Rufus Wainwrightskt. Han prickar in några riktiga lyckträffar här på sitt andra album, men det blir också lite för mycket av reverb och falsett och hummanden. När Moto Boy är som bäst är det hjärtskärande bra, men uttrycket är lite för statiskt än så länge.
HELENA SÖDERLUNDH

PETER MORÈN
I spåren av tåren
(Morén pop/Bonnier Amigo)
3/5
Att Peter Morén är produktiv är dagens underdrift. De senaste två åren har han varit inblandad i fler plattor än en artist normalt är på ett decennium. På hans andra soloalbum är det dock första gången han väljer att sjunga på modersmålet. I spåren av tåren är som ett gulnat vykort av ett Sverige som inte längre finns. Peter Morén sjunger om stadshotell, Dan Andersson-land, bruk i ruiner och söndagsstek. Och han kommer undan med det med hjälp av ett avväpnande leende. Och för att han smittsamt melodiöst hanterar den 60-talssoul, lennonska rock, Peter Le Marc och retroschlager som rinner genom hans popomlopp.
ANDREAS WESTERGREN

OVERKILL
Ironbound
(Nuclear Blast)
3/5
Hårdrock
Overkill har varit med sedan tidigt 1980-tal och thrashens begynnelse och trots att man aldrig fått något större genombrott som exempelvis Slayer eller Megadeth har man hela tiden kämpat på och släpper nu med Ironbound faktiskt sin femtonde fullängdare. Ljudet är föredömligt framskruvat av svenske stjärnproducenten Peter Tägtgren i hans studio Abyss och ingen nostalgiker av klassisk thrash lär bli besviken på detta. Låtmaterialet håller god kvalitet, dock utan tillräckligt många toppar för att det ska bli riktigt roligt. Inledande The green and black och titelspåret får ändå med beröm godkänt.
KLAS LUNDGREN

PLAYTONES
Rock 'n' Roll Dance Party
(Kavalkad)
2/5
När Playtones, Blekingebandet som vann årets dansbandskamp följer upp sin formidabla triumf med en skiva känns det som om bandet gör sig betydligt bättre i tv. För även om det svänger bra kring flera låtar på Rock'n Roll Dance Party är det på något vis outgrundligt att man då tar med fjolårets vinnande låt i Eurovision Song Contest, norrmannen Alexander Rybaks Fairy Tale. I Playtones version funkar den inte alls.
Däremot sitter både Två Solröda Segel och avslutningslåten Excuse Me, skriven av Stefan Jonasson och Tobias Einestad, mycket bra. Och visst - för dem som gillar 50-talsmusik är Playtones ett bra skivval. Sådana dansband växer ju inte på träd i Sverige.
BERNE PERSSON

PORTICO QUARTET
Isla
(Real World/Playground)
4/5
Det är få band förunnat att ha ett eget och direkt igenkännbart sound. Engelska Portico Quartet har inte bara det, utan också modet att gå vid sidan om de musikaliska allfarvägarna, vilket ger ett resultat utöver det vanliga. En viktig del i soundet och uppbyggnaden av kompositionerna har Nick Mulveys hang drums, ett ganska nyuppfunnet instrument som ser ut som en samling klotgrillar och som låter ungefär som steel pans. Musikaliskt fungerar de som rytm-, harmoni- och melodiinstrument på en och samma gång, och när de pushar Jack Wyllies känslodrivna saxofonspel blir det hela häpnadsväckande bra.
MAGNUS NILSSON

DIVERSE ARTISTER
A real cool time revisited
(Amigo)
4/5
Perspektiven blir ofrånkomligen kalejdoskopiska när man år 2010 lyssnar på band från 1980-talet som försökte låta som på 1960-talet.
Jag minns hur det lät när det begav sig. Men hur låter det i dag, med öron genom vilka ytterligare 25 års popmusik strömmat?
På denna 2-cd - en uppföljning till antologin A real cool time från 1985 – finns 40 låtar från lika många band i den kortvariga men intensiva svenska garagerockvågen 1982-1989.
Men allt började med Nuggets.
Lenny Kayes betydelse för rockhistorien är inte som gitarrist med Patti Smith utan för att han 1972 sammanställde ett samlingsalbum med gamla amerikanska garagerocksinglar. Det var förbisedda och bortglömda 1960-talsband som 13th floor elevators, Standells, Seeds och Chocolate Watchband. Flera liknande samlingsskivor följde, t ex Pebbles, som öppnade dörren till en rik och outforskad del av rockhistorien. Dessa garageband hade varit inspirerade av de brittiska beatgrupperna, framförallt de skramligare som Rolling Stones, Troggs och Pretty Things. Men så skramlande man till det lite mer. Det var punkens ursprungskälla.
I den revival som uppstod tjugo år senare var Sverige bland de världsledande. Flera svenska garageband gav ut skivor i andra länder och turnerade i Sydeuropa.
Som företeelse var den svenska garagerocksvågen tydligt avgränsad både musikaliskt och tidsmässigt. Gränsfall finns förstås. Wilmer X, Union Carbide Productions, Sator, Problem och The Leather nun, som har varsitt spår på denna samling, skulle jag inte räkna dit. Däremot tycker jag att både Fire Engines och Älmhults Daffodils gott platsar, liksom Undertakers som gav ut en mini-lp på Midnight records.
I övrigt är urvalet utmärkt och speglar de olika stilvarianter som fanns inom svensk garagerock.
Först och bäst - och faktiskt de enda som förblivit aktiva - var Nomads.
De inleder även denna samling. De har - som alter egot Screaming Dizbüsters - ytterligare en låt med. Två spår har även Creeps - om man räknar in Jelinek och Ingemanssons tidigare band Back Door Men.
Dr Yogami, Crimson shadow, Wylde Mammoths och Stomachmouths var superretro och gjorde karikatyrartad 60-talsrock, medan Watermelon Men, Wayward souls och Playmates låg närmare den amerikanska countryinfluerade vågen som kallades paisley underground med Green on red och Long ryders.
Själv tillhör jag den mellangeneration som var för ung för att ha vuxit upp med originalen men gammal nog för att ha fördjupat mig i historien. Garagerocken var något för mig, jag läste fanzinet Straights from the grooveyard och gav varje ny singel på Tracks on wax en chans.
Men jag tyckte redan då att kvaliteten på de svenska garagerockbanden var ojämn. Det omdömet bekräftas nu. Samtidigt är det mycket som fortfarande håller. Nomads förstås och Dolkows. Highspeed V:s psykotiska rockabilly och Cornflake Zoos skeva psych är härlig men bäst står sig de band som själva drivs av – inte bara försöker återskapa – samma energi som den ursprungliga garagerocken: Voodoo Dolls, Bottleups, Bangsters, Slammers, Slobsters.
Och det gäller även de nya band som för traditionen vidare i dag.
BO STRÖBERG

TOM MCRAE
The Alphabet of hurricanes
(Cooking vinyl
3/5
Tom McRae är singer/songwritern från Essex som inne på sitt femte album fortfarande gör musik i Bob Dylans, Tom Waits och Vic Chesnutts fotspår. Men framför allt tänker jag på honom som en engelsk Stefan Andersson. De sjunger lika ljust, de gör musik med samma ibland överarbetade allvarsamhet. McRae har säkert ingen aning om vem Stefan Andersson är, men bli inte förvånad om McRaes nästa skiva är från ett engelskt medeltidsfästningsfängelse. Bäst blir det när McRae gör vals med balkantouch i bombastiska Won't lie.
HELENA SÖDERLUNDH

WHITE WIZZARD
Over The Top
(Earache)
3/5
White Wizzard spelar sin musik som om året var 1979 och musikstilen som kom att gå under beteckningen The New Wave Of British Heavy Metal strax skulle slå igenom på bred front. Man tänker på band som Angel Witch och Diamond Head, men kanske framför allt på Judas Priest före plattan British Steel (1980) och Iron Maiden när Paul Di'Anno sjöng. White Wizzard lyckas bra med det instrumentala partierna och de Maiden-influerade soloinsatserna i High Roller är nästan som originalet, däremot är själva grunden i låtarna och framför allt refrängerna inte tillräckligt starka för att det ska bära ända fram.
KLAS LUNDGREN

• SKRIV UT
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: