• DISKUTERA
•      

Veckans skivrecensioner 20120829

Skivor 2012-08-29 | Uppdaterad 2012-08-29

Foto: Pressbild

Foto: Pressbild

ROYAL REPUBLIC
Save the nation
(ROADRUNNER)
Betyg: 4/5

Malmörockarna i Royal Republic släpper uppföljaren till den framgångsrika debuten We are the royal som kom ut 2010. När nya Save the nation skulle spelas in valde man den legendariska Hansa Studion i Berlin och resultatet är både spänstigare och mer dynamiskt än förra gången. Bandets musik för tankarna till bland annat The Hives uppstudsighet och The Hellacopters garagevibbar utan att för den sakens skull vara någon kopia på någon av dessa akter. Det Royal Republic presterar är förvisso inte något nytt under rockhimlen, men de gör det riktigt bra och lyckas framförallt variera materialet genom hela plattan. Varje låt har sin egen lättigenkännliga karaktär.
Debuten gav bandet en hit med Tommy Gun och det finns en handfull låtar på den nya given som borde kunna gå samma positiva öde till mötes. Första singeln Addictive lever upp till sin titel och det känns nästan konstigt att ingen annan kommit på dumsmarta rader som ”I'm a dick, dick, dick, dick, addicted to you” förut. Everybody wants to be an astronaut är en riktigt klistrig låt på rätt sätt som nästan är omöjlig att få ur skallen. Lite tuffare tongångar bjuds det i den lätt Iggy & the Stooges-aktiga Punch drunk love som på sina ställen flirtar med deras Raw power. Det är inte utan att man undrar hur det hade kunnat låta om bandet hade satsat ändå lite tuffare och försakat lite av sina melodier för ännu mera larm.
Save the nation är en riktigt bra rockplatta som för all del kunde ha vunnit på att en ytterligare växel hade lagts i då och då, men trots detta är det genomgående en lyssning helt utan svaga punkter.

KLAS LUNDGREN

DIVINE FITS
A thing called Divine Fits
(ANTI RECORDS)
Betyg: 2/5

Divine Fits är ett sidoprojekt med Britt Daniel (Spoon), Dan Boeckner (Handsome Furs) och Sam Brown från New bomb turks. Debutplattan drar igång med singeln och det tillika lyckade spåret My love is real. Det fläktar redan här synttoner sprungna ur åttiotalet. Tempot är snällt och tyvärr inte alls särskilt elektriskt, det trötta plinkandet får låtar som The Salton sea att passera utan större notis. Förvisso finns det mer modiga, men inte nödvändigtvis bättre inslag som What gets you alone. Mot plattans sista hälft glimtar det dock till av träffsäkerhet i Civilian Stripes, For your heart och Shivers.

LOUICE PETERSSON

ALBERTA CROSS
Songs of patience
(Ark Recordings/Pias)
Betyg: 3/5

Likt många andra föll jag för den skäggiga folkpop som invaderade musikvärlden härom året med band som Band of Horses och Fleet Foxes. När den största hypen lagt sig var det dags för de flesta att följa upp framgångarna. Och nästan ingen levde upp till det de gjort tidigare.

Alberta Cross debuterade även under den här vågen och gick nog de flesta förbi. Inte helt oförtjänt då de helt enkelt inte var lika bra som de andra. Men nu har de chans till revansch, när de andra förvandlats till medelmåttor.

Tråkigt nog följer de trenden, och även här är föregångaren bättre. De är helt enkelt ganska tråkiga och oinspirerande.

RASMUS THEDIN

ANDREAS WEISE
Andreas Weise
(Sony)
Betyg: 2/5

Det som är kul med den här plattan är att en före detta Idol säger nej till en låt av Andreas Carlsson och i stället tillåts göra påkostad storbandsjazz när han skivdebuterar. Några covers, bland annat singeln Another Saturday night (Sam Cooke) och Billy Pauls Me and mrs Jones, annars egenskrivna låtar. Det som är tråkigt är tyvärr tråkigare än det som är kul. Andreas Weise sjunger oklanderligt och må vara en entertainer på scen, och även om croonermusik per definition ska vara polerad blir det här för stelt, för slickt, i låtar som inte sticker ut och som känns för mycket hotellobby.

HELENA SÖDERLUNDH

TED MORRIS
It's all about you and the rest's about me
(Blonde & Monkey Music)
Betyg: 2/5

"Man har hört det förut, kanske bara inte såhär bra", påstås det i skivans pressmeddelande. Jag kan hålla med om det första påståendet. Visst har man hört det förut, men inte är det här bättre: det låter precis likadant som 1 000 andra skivor med andra svenska unga män som vill låta som sina amerikanska kollegor. Ted själv säger att han lyssnat på bland andra Ryan Adams och Håkan Hellström när han gjort den här plattan. Och det hörs. Men han låter som de artisternas tråkigare låtar. Och varför ska man lyssna på en skiva som låter som någon annans sämsta stunder?

Visst är det mysigt, men det fastnar inte.

RASMUS THEDIN

WILD NOTHING
Nocturne
(Bella Union)
Betyg: 2/5

När Wild Nothing kom klumpades de ofta ihop med Beach Fossils. De kom samtidigt, låg på samma bolag och lät likadant. På Beach Fossils andra skiva, som också lät likadant, medverkade dessutom Wild Nothing.

Nya skivan låter mindre som kollegorna. Det handlar om rakare pop och mindre reverb, vilket är synd. För även om produktionen innan gjorde att de var svårare att skilja från kollegorna, var det ljudbilden som gjorde både Wild Nothing och den perioden inom den alternativa musikhistorien till vad den var.

Wild Nothing är fortfarande ganska anonyma. Men anonymt och distat är nästan alltid bättre än anonymt och ordinärt.

RASMUS THEDIN

KAIPA
Vittjar
(INSIDE OUT)
Betyg: 3/5

Det svenska progressiva rockbandet Kaipa verkade första gången mellan 1974 och 1982. Nu firar gruppen tio år efter det att man dök upp på scenen igen med Notes from the past 2002. Kaipa har alltid stått för långa och komplexa låtar och passar således de som gillar det tidiga 70-talets Genesis och Yes. Förutom de redan från början händelserika materialet har man både Patrik Lundström och Aleena Gibson på sång. Detta utnyttjas till fullo i den drygt 20 minuter långa Our silent ballroom. I titelspåret hörs också influenser av svensk folkmusik på en platta som erbjuder lyssnaren stor variation.

KLAS LUNDGREN

MONA GUSTAFSON
Countrypärlor 2
(Scranta)
Betyg: 3/5

Under många år som dansbandssångerska i Leif Bloms och egna orkestern Mona G´s fick Mona Gustafson en stor och trogen publik. Den publiken tar hon med sig även när hon fokuserar på country. Och när hon nu följer upp skivan Countrypärlor från 2010 med Countrypärlor 2 kan ingen i hennes supporterskara bli besviken. Med sin speciella röst får Mona två klassiker att sticka ut; Tennessee Waltz och Let Your Love Flow passar henne perfekt. Det gör också den egenhändigt skrivna countryballaden Som ljuset på min jord, släppt som singel hösten 2011. Med den befäster Mona sin ställning som väletablerad låtmakare.

BERNE PERSSON

• DISKUTERA
•      

Disqus