måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Kultur & Nöje 2010-08-30 | Uppdaterad 2010-08-30
Årets Säljerydfest har pågått i snart en vecka, men stämningen är knappast avslagen för det.
Årets Säljerydfest är troligtvis länets största, sett till antalet artister.
Nina Christensen har en säregen röst och chosefri scenpersonlighet.
Final Days Society, svartklädda och allvarliga, levererar gitarrbaserad konceptmusik med precision och intelligens.
Det är fredag kväll och regnet hänger ännu i mörkblåa moln. Ingmar Karlsson går omkring på området och delar ut spelscheman, hejar på varannan människa han ser, som den festivalpappa han är.
– Kom, kom! ropar Ingmar och leder in oss under ett för året uppbyggt tak framför Utescenen. Jäts Bluesband är inne på sina sista låtar, och det svänger lagom där under tältdukstaket. Traktens stoltheter!”, deklarerar Ingmar innan han kilar vidare.
Årets upplaga gör Säljeryd troligtvis till den största festival länet skådat, räknat i antal artister – bara i helgen uppträdde ett 70-tal band. Plötsligt går Gula gubben över stenmuren som skiljer campingen från festivalområdet, denna Hultsfredsikon har kanske hittat ett nytt hangaround. Fast egentligen går det inte att jämföra Hultsfred och Säljeryd. Denna festival byggs av besökarna, här finns inga staket eller öltält, loger eller visitationer. Här finns inget bolag som kan konka. Här är all mat vegetarisk, och saknar man något så bygger man upp det själv. Smålands eget Woodstock.
Och precis som på Woodstock finns här också fenomenal musik. Inne i ladan bland all möjlig bråte står killarna i Final Days Society. Svartklädda, allvarliga fyller de den lilaskimrande ladan med sin majestätiska postrock. Kvartetten levererar sin gitarrbaserade konceptmusik med sådan precision och intelligens att kontakt med publiken egentligen inte behövs. Tre tusen procent känslor lyckas ändå förmedlas via riffen och den sparsmakade sången.
Samtidigt på våningen över, i logen, myser publiken till dansksvenska Fylgias traditionella folkmusik. Scenen är klädd i rosaröda tyger, utmed väggarna sitter folk nersjunkna i soffor och mysbelysningen lägger ett varmgult sken över alltihop. Att Fylgia egentligen är rätt så tråkiga gör i inte så mycket i sammanhanget.
Utanför har duggandet sakta övergått till riktigt regn. Lägereldarna kämpar mot vattnet, och besökarna flyr in under taken till de fyra scenerna. I det rödvita Tyrolentältet går TIC lös med sin hårda rock. Frontkvinnan och sångerskan är underbart stenhård och poserande, även om publiken är mer blöt än intresserad. Samtidigt kämpar Peter O Ekbergs senaste projekt/hobby Zero Hero mot regnet på utescenen. Tälttaket har börjat läcka, någon sätter parasoller över högtalarna och fokus försvinner lite från den inåtvända bluesen. Synd.
Några som däremot får fokus riktade mot sig är Malmöbandet Skilla. Vilket är helt rätt. Tjejerna borde till och med få ännu mer uppvaktning, varför inte från sisådär två hundra indiepojkar? Eller tjugo musikjournalister. Det förtjänar dem. Deras utsökt finstämda version av popmusik förtjänar mer uppmärksamhet, även om publiken inne i ladan gör sitt bästa. Nina Christensens säregna röst och chosefria scenpersonlighet tillsammans med de intressanta arrangemangen är en fröjd för öga och öra. I en bransch så fattig på tjejband är det märkligt att detta inte är större.
När det blir allsång till låten Australia dånar regnet utanför. Gräset utanför förvandlas till lera när tretton band fortfarande återstår att visa upp sig för den säljerydska natten.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
