• SKRIV UT
• KOMMENTARER (11)
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

3. Älmhults stolthet heter The Creeps

The Band 2008-10-10 | Uppdaterad 2008-10-10

Man blir inte profet i sin egen stad. Släng det ordspråket. För ett drygt år sedan äntrade Robert Jelinek, Hans Ingemansson, Anders Johansson och Patrick Olsson stora scenen i en gång stora nöjesstället Silverdalen. Deras första spelning sedan de lade av 1997, ja förutom när Anders Johansson firade 40 år och något företagsgig.
- Vrålet, alltså det var någon av roddarna som gick förbi på scenen och vi fyra var ensamma i logen och hörde hur de där 2000-3000 i publiken bara jublade till. Då blev jag riktigt rädd, vad fan har vi gett oss in på, säger Hans Ingemansson. Vi kände att vi var ute på en extremt hal is, fyller Patrick Olsson i.

Bara några år tidigare konstaterade han att han levt mer än halva livet tillsammans med The Creeps.
- Egentligen otroligt. För då finns det ju inga andra, inte föräldrar, inte någon som kan bryta sig in i den gemenskapen.
Men trots det halva livet i gruppen var de så nervösa att de inte riktigt hade koll på var de befann sig den där septemberkvällen ifjol, missade hur de gjort upp om att gå på scenen.

Efteråt pratade publiken och recensenter om hur The Creeps förflyttade både sig själva, alla som sjöng med, ja till och med hela Silverdalen tillbaka nästan två decennium. Bandet hade visserligen gjort halt i tio år men nu var de på marsch igen och det var lika mycket på riktigt nu som då. I höst gör de tre nya spelningar på KB i Malmö, i Trägårn’ i Göteborg och på Berns i Stockholm.

De har bara träffats alla fyra tillsammans några enstaka gånger sedan bandet upplöstes. Ändå är det som att trycka på en knapp, The Creeps sköter snacket själva, fyller i åt varandra och framförallt. Skrattar.
Precis som de skrattade tillsammans under hela uppväxten, när Robert Jelinek blev Älmhults första punkare 1978 och musiken och stilen föste ihop ett gäng unga i byn som annars regerades av raggare.
- Vi hade ett skateboardgäng, blandat med ett cykelgäng, blandat med något punkgäng. Ja alla som raggarna skulle slå ihjäl, så enkelt kan man väl uttrycka det. Den underbara vi mot dom känslan. Så vi får väl tacka den motorburna ungdomen på orten för den här framgången, säger Patrick ”Putte” Olsson som själv kom till Älmhult till gymnasiestarten och hade en skiva med i bagaget. Han var trummis i punkbandet Spy från Linköping.
Det blev helt enkelt en nördig klick som hängde och som var mer intresserade av musik och mode än något annat. Som kunde jubla över den som lyckades smuggla hem ett par Chelsea-boots från London.
- Sådana där kreativa klickar uppstår nog på många ställen. Skillnaden var väl att i Älmhult tvingades vi umgås tillsammans så många olika grupper, säger Anders Johansson.
- Och nörderi kan leda någonstans ibland, säger Robert Jelinek.
Band fanns det flera av, i Backdoor Men fick sångaren och Hasse Ingemansson i början av 1980-talet ge ut sin första platta och spela ute i Europa.
Men det var med the Creeps, psykedeliska hammondmattor, en magisk soulröst och mycket inspiration från 1960-talet som lyftet kom.
- Det funkade helt enkelt för oss fyra. Vi åkte ner till den sydeuropeiska garagescenen, det var ett fruktansvärt stort äventyr för oss från lilla Älmhult. Att få ställa sig i Aten och spela, säger Hans Ingemansson.
- Det var plötsligt mycket intressantare för när vi gjort vår första platta Enjoy the Creeps 1986 spelade vi i Hamburg, eller någon annan stans. Helt annat än att spela på en fritidsgård i Nyköping för en kycklingsallad och en dricka, fortsätter Putte Olsson.

De blev snabbt ett namn och gav ut skivan Now dig this 1988, en skiva de själva fortfarande rankar som sin bästa. Stenen började komma i allvarlig rullning.
- Vi drevs ju nästan som av en fanatism att komma någonstans. Att göra något bra, säger Robert Jelinek
- Jag tyckte det var något unikt med oss, med den kraften som fanns i bandet. Vi kunde trissa upp varandra till energinivåer som till och med jag som deltagare tyckte var fantastisk.
Energin finns fortfarande kvar och den märktes på scenen i Silverdalen.
- Det hänger ihop med att ingen av oss är särskilt duktig som musiker. Så vi låg och ligger i någon mening på en sorts smärtgräns för hur vi kan spela. Då verkligen kämpar vi och det ger energi i musiken, säger Robert.
De fångades upp av skivbolag och kollegor. 1989 hamnade de på Roxettes sommarturné medbjudna av Marie Fredriksson.
- Vi hade ingen koll. Hade aldrig varit på en så stor scen. Vi åkte ut på en grusväg utanför Halmstad fyra timmar innan premiären och övade danssteg och så hamnade vi mitt i en militärövning
Den perfekta sommaren beskriver bandet det som. Inget ansvar, 25 minuters spelning varje kväll och fri tillgång till den kylda champagnen, ölen och vinarna.
- Vi hade nog inte klarat mer än en sommar till i det tempot erkänner Patrick Olsson.
Turnén var en perfekt reklamplats. Skivan Blue Tomato släpptes efter jul och sen är det svensk musikhistoria. Grammis för årets bästa svenska artist 1990. Listetta med Ooh I like it, Klädkampanj för HM. Och ett Älmhultsband som gav de blåa spandexbrallorna och fuskpälsen ett svenskt ansikte.
- I retrospektiv kan man tänka, fan vad smarta ni var som hade de här kläderna, presenterade er på det sättet med den här musiken. Kläderna och stilen var bara en reaktion på att vi var skittrötta på att gå klädda i 1960-talskläder, säger Hans Ingemansson och Robert Jelinek fyller i:
- Vi bad bara någon på SVT att dra hit det mest smaklösa de kunde hitta i London. Vi snackade om George Clinton’s Parliament Funkadelic , extremt utflippade negerkläder från 1970-talet.
Hela Blue Tomato beskriver de som ett undantag. Något som stack iväg.
- Vi var ju aldrig några musikaliska entreprenörer som tänkte nu bildar vi det här bandet och har en uppåtgående kurva och blir så och så stora
- Det fanns givetvis människor runt omkring oss som var sådana, som hade de där planerna åt oss. Marknadsaktörer, stora skivbolag. Vi har aldrig gått in i det på det sättet. Allt som hände var ju bara extremt bisarrt. Det hade ett eget liv och vi bara åkte med, vi kunde inte kalkylera på det där. Då hade vi gjort en annan uppföljare eller en annan sista skiva, säger Robert Jelinek.
Då som nu gör The Creeps vad som känns kul för stunden. Och just nu är det kul att vara tillsammans och spela igen.
- Frukten av att vi hade det här bandet är som om vi byggt en båt. Som vi kan segla ut med lite då och då. Det är extremt lyxigt att ha och det upptäckte vi först förra året när allt funkade fortfarande, säger Hans Ingemansson.
Han utesluter inte fler båtturer framöver.


The Creeps om...
... två legendariska Växjöspelningar:
- 1988 och spelningen i Rockkällaren, ett helt enormt gig efter att vi hade varit på TV och alla hade sett oss. Till hela den turnén hade vi bokat för små lokaler. Genomtänkt eftersom vi ville ha 300-400 pers som stod utanför och inte kom in. Lite Stureplanstänk (Johansson)
- När Putte var så packad i Växjö på en drogfri spelning att vi fick gaffa fast trumpinnarna på händerna. Det finns på film. Gaget fick vi ut för att vi lovade att vi skulle spela igen (Ingemansson)

... 1980-talsmusik:
- Det var lätt att stå ut när all annan musik lät för jävlig. Punken hade ebbat ut. Hårdrocken kanske bubblade till men i övrigt var det ju ren skit. Du kan fortfarande inte gå på en fest och någon lyssnar en hel låt eller en hel kväll på den musiken, folk orkar fortfarande inte med skiten…(Olsson)

... att splittra bandet:
- Det var aldrig något bråk. Vi hade hållit på så länge och var inte särskilt framgångsrika precis då. Det är klart hade vi varit lika stora som U2 hade vi väl hållit på än. Men man har bara ett liv och vi ville väl alla prova på något nytt också. Då hade vi levt med det här bandet i 10-15 år som den viktigaste beståndsdelen i livet. Jag blev skraj för att vakna upp som en 50-årig alkad gammal rocksnubbe (Jelinek)

... svenska mediers bild av svenska band utomlands:
- Vi var ändå förberedda på hur mycket det överdrevs om svenska popbands framgångar. Vi visste att vi skulle spela på en sunkig klubb på Portobello Road och att Expressen skulle dunka upp helsida efter helsida om hur vi la London för våra fötter. (Ingemansson)

… återföreningar:
- Band som återuppstår och man kommer med bil från öst och väst och hoppar in, det är inte särskilt kul att titta på folk som skrattar åt sin egen karriär. Det är ett tråkigt förhållningssätt. Vi skulle inte göra det här om vi inte kände att det var blodigt allvar när vi väl står på scen. (Johansson)
- Att gå in i det med en livrädd satsning, då blir det vad det är och det är det unika. (Jelinek)

Jens Nielsen
jens.nielsen@smp.se
Telefon: 0476-487 56

• SKRIV UT
• KOMMENTARER (11)
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: