• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

5. Klubben med melodier

The Band 2008-09-19 | Uppdaterad 2008-09-22

Foto: Lina Haskel

Foto: Lina Haskel

Foto: Lina Haskel

FAKTA

Melody Club
Medlemmar: Kristofer Östergren, sång, Erik Stenemo, gitarr, Jon Axelsson, klaviatur, Nicklas Stenemo, bas , Andy A, trummor
Era: 2000–
Genre: Syntpop
Från: Växjö
Melody Club i korthet: Gruppen bildades i början av 2000 av Kristofer Östergren, Erik Stenemo och Jon Axelsson, som tidigare spelade i banden Lipsticks och The Tambureens. Då hade Växjösönerna flyttat till Stockholm. 2001 anslöt Magnus Roos på bas och Rickard Ankers på trummor. Stora genombrottet kom året därpå med singeln Palace Station från hyllade debut­albumet Music machine. Bandet fortsatte röna framgångar med refrängstark popmusik på skivorna Face the music (2004) och Scream (2006).
Aktuella: Spelar in sin fjärde skiva i egen studio i Stockholm. Den beräknas komma ut i vår.

Det är ingen barnlek att stämma träff med de syntpoppande ex-växjöiterna. De är inte på någon plåtning. Inte heller sitter de på skivbolagsmöte. Eller galamiddag.
Nej.
Melody Club ska repa.
Reptid är helig tid.
Annat var det när ett ungt Tambureens flyttade från Växjö till huvudstaden i slutet av nittiotalet. Jon Axelsson, Erik Stenemo, Kristofer Östergren och Richard Karlsson hade ryggsäcken full av lovord från hemstaden i allmänhet och Ulf Ekerot (då manager)i synnerhet.
Men i stället för att fortsätta på en eriksgata av vän och poppig sextio-talsmusik på heta Stockholmsklubbar satt de mest i en lägenhet och beklagade sig för att det var dags för ännu ett rep.
–Antingen tar Stockholm död på bandet eller så hjälper det till. För Tambureens var det för mycket nya intryck, så mycket att göra. Det var ogreppbart och vi tappade fokus, säger Kristofer Östergren.
Vi sitter på en terass vid Erik Stenemos hyreshus i centrala Stockholm. Det är i slutet av juli och en sådan där dag när luften dallrar och handflatorna klibbar. Trummisen Andy A är i USA och gifter sig. Övriga fyra femtedelar av Melody
Club jobbar. Nio till fem. Med att repa och spela in kommande skivan. Deras fjärde studioalbum. Men när blev de arbetsmoraliska?
–Det började faktiskt direkt med Melody Club, säger gitarristen Erik Stenemo.
–Ja, fyller Kristofer Östergren i. Jag var mållös när Tambureens lade ned och gav mig tusan på att börja med ett soloprojekt. Men efter några dagar satt Jon med. Och snart var Erik också med och jammade. Melody Club var bildat. Och vi var mer målinriktade än någonsin.

14 juli 2006. Borås torg. Nära 20 000 nyktra boråsare står upp i solskenet och hyllar Melody Club.
Efter att bandet gått ned för trappan bakom scenen tänker de, som vanligt, gå fram till publiken och skriva autografer. Men till deras förvåning hejdas de av scenvakten. Han konstaterar att det inte finns en chans i världen att de kan gå ut dit. ”Folk är som tokiga”.
Kommande minuter beskriver keyboaristen Jon Axelsson som rena Beatleshysterin:
–Det var helt sjukt. De satte oss i en buss med svarttonade rutor och körde genom publikhavet. Folk sprang efter hela vägen till hotellet.
Albumet Scream hade precis släppts. Singeln Destiny calling var en av de mest spelade låtarna på radio och Melody Club var inte längre The Arks lillebrorsor.
I Stockholm drygt två år senare lyfter Kristofer Östergren blicken och sluter ögonen några sekunder när han tänker tillbaka på den där sommarkvällen.
– Det är ett sjukt stort steg från att sitta hemma och klinka på en gitarr till att ha tiotusentals människor framför en scen som sjunger med i ens låtar. Man bara flinar, tittar på varandra och tänker ”fan vad sjukt”.

Melody Club har gjort smått osannolika 450 spelningar på sex år. Det inkluderar turné med Kent, The Ark och Kylie Minogue och besök i Tyskland, Norge, England och New York. Succé kan man kalla det. Men frågan är hur i vittula de orkar ha så mycket spelningar?
–Jag tycker det blir roligare och roligare att spela, säger Kristofer Östergren. I början var det kul att spela live för att man inte hade gjort det innan. Nu har man mer blivit en räv som tar det med en klackspark. Det sitter så sjukt bra. Jag vet exakt när Andy slår en cymbal.
–Det är inte så kul att stå på en scen om man känner sig osäker. Känner man sig trygg är det en helt annan grej, säger Nicklas Stenemo som ersatte Magnus Roos på bas 2006. Den spelning som sitter på hans näthinna är från Grekland förra sommaren.
– Vi gjorde en spontanspelning på en klubb på Rhodos mitt i natten. Det var ett coverband som spelade och det kom fram en kille och sade ”you look like you’re in a band”. Vi lånade deras instument och spelade halv fem på morgonen i en jäkla bar. Perfekt.
De fyra trettioplussarna älskar att ha konserter. De lever på dem. Både bildligt och bokstavligt. Trots att de sålt imponerande 90 000 exemplar av sina tre skivor inser de att det främst är turnérandet som ger pengar. De har ännu inte bestämt var och hur de ska distribuera sin kommande skiva.
–Vi hade kontrakt på tre skivor med EMI och ville inte vara kvar hos dem.
Varför?
–Ja, man vill ju inte snacka skit om dem sådär, men det kändes som det var dags och att det skulle vara roligt att byta, säger gitarristen Eric Stenemo.
–De gjorde ett bra jobb i Sverige, men så går det så dåligt i skivbranschen så alla som vi jobbat med har de sparkat, fyller Nicklas Stenemo i.
För första gången både producerar de och spelar in en skiva helt på egen hand.
Vad är för- och nackdelarna med att vara sin egen?
– Fördelen är att man får bestämma allt själv. Det finns inte nån jävel som säger något annat, säger Kristofer Östergren.
–Nackdelen är samma sak, det finns ingen som säger stopp, säger Jon Axelsson.
När jag vill prata sound och låtar. plockar Jon Axelsson i stället fram mobilen och spelar upp några snuttar av det nya materialet. Det låter attackerande. Direkt. Och poppigt. Och så är det saxofon på en låt (!). Kristofer Östergren försöker:
– Vi vill smalna av oss lite och (lång paus) göra en lite klarare skiva?...
– ... tydligare, tycker Jon.
– Vi tänkte göra en dubbelskiva först, men vi backade för vi insåg att det kommer att ta så jävla lång tid att spela in den, säger Erik Stenemo.
–Vi vill göra en skiva som jag kan tycka att förstaskivor kan vara ibland, lite mer (lång paus) jävligt pang på, inte försöka bygga upp något landskap, utan mer som en fet smäll.
Våren 2002 kom singeln Palace Station. Förstod ni tidigt att det var en låt som kunde slå rejält?
–Nja, vi valde ju att göra en riktig demo på den, men vi tröttnade faktiskt på låten, säger Jon Axelsson.
–Ja, vi spelade inte ens den live, säger Kristofer Östergren. Men sen skulle vi gå in i studion och spela in den igen och då sade alla upp sig från jobbet direkt och bara ’det här kör vi på’. Då var vi sjukt panka allihop. Det tog typ ett halvår innan man fick in en spänn.
–Men det gick ju bra, flinar Erik Stenemo. Vi har inte behövt ta vanliga jobb sedan dess.
Vad har Växjö betytt för er?
–Det handlar mycket om personer man träffat. Jag hade nog inte spelat musik om inte Norregårds fritidsgård fanns, säger Kristofer Östergren. Ja, hade jag inte bott i Växjö hade jag nog sysslat med konst.
–Tillgängligheten och konkurrensen var viktig, fyller Nicklas Stenemo i. Det fanns så mycket band. Det var liksom inte ’nu är vi enda bandet i byn’. Man var tvungen att sticka ut och göra en riktig show.
–Växjösound i alla ära, fortsätter Kristofer Östergren, men just showandet har vi nog lite gemensamt med Ark och Mo. Vi hade lite av samma energi och någon form av jävlar anamma på scen. Ingen shoegazing utan vi tog för oss. Extravagans och stora gester. Det är grejen.

Jonas Allgulin
jonas.allgulin@smp.se
Telefon: 0470-77 06 25

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: