Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
The Band 2008-08-22 | Uppdaterad 2008-08-22
I öst fann de en mentalitet som närde drömmen om något större. Något bättre. Skitig glamrock och pumpande hjärtan brann energi som riktades lika mycket utåt som inåt. Fyra unga män från Växjö förenade öst och väst med hjälp av lyckorusande diskopop. Och de kallade sig The Mo.
Nicklas Stenemo spelade under nittiotalet gitarr i källarband som Furbowl och Wonderflow. En musikalisk virtuos på en Växjöscen som var en krutdurk. Syntrockande Venus Outback, med bland andra Pelle Ljungberg, skulle bli explosionen. Men bandet blev, trots skivkontrakt med EMI och hitten Sodom is free, aldrig större än tanken på genombrottet.
Samtidigt som Venus Outbacks mörka och eskapistiska dystopirock var i framhuvudet, hade Nicklas Stenemo en massa annat bubblandes i bakhuvudet. Något glatt. Och poppigt. I turnébussen sjöng och knåpade han ihop låtar, samtidigt som Clash, Scorpions och 70-tals-Uggla ljöd i öronen. Det landade i demon Fast love take away och en jakt på drömbandet.
– Jag ville vara i ett öst-stats-punkpopband. Med mer hjärta än hjärna. Vi ville göra den musiken vi tycket var ballast – pianobaserad, livevänlig partypop.
Vi, i det här fallet, var Nicklas Stenemo, Otto Björnberg, Dick Magnusson och Richard Karlsson. De tre förstnämnda skrev in sig automatiskt i bandet. Inte bara hade de spelat tillsammans tidigare. De höll alla till i samma trerummare på Ängelsholmsgatan i Malmö och snackade skit, men mest musik. Richard anslöt så småningom. Med akustisk gitarr i ena handen och folköl i den andra satt de fyra och sjöng stämmor och skrattade hela natten när de kände att allt tog form och "blev så jävla bra". Mo var bildat. Året var 2000.
So we're givin'
and she gets into the Mo,
now she's livin'
and we're makin' a so fantastic, everlasting show
(från låten The Mo)
De visste inte vad jante var. Utan sjöng mycket och gärna om sig själva. Ett narcissistiskt hyllande om ni så vill. Eller bara glädje? I låten The Mo går en tjej på Mo-konsert och "går in i" The Mo. Ett tillstånd alltså. Var Mo ett tillstånd?
– Vi var passion, säger trumslagaren Otto Björnberg. En ganska tydligt dekadent "live fast, die young"-attityd präglade hela grejen. Vi ville helst förflytta folk till en annan plats. En mer romantisk, fulsnygg verklighet om man så vill. Samtidigt var vi på många sätt ett väldigt ambitiöst band. Vi repade otroligt mycket och så här i efterhand vet jag inte om vi gjorde en enda riktigt dålig spelning.
Spelningar ja. De hann bland annat med att besöka CBGBS i New York ("världens mest berömda och sunkiga punkhak"), klubbar i Los Angeles och tog flera vändor i Europa. Men när jag ska be Richard Karlsson berätta om det gig som han minns bäst blir det debutspelningen i Uffes källare.
– Ett kaosgig. Mitt under vår konsert så hoppade Nicklas upp på min synth och lyckades byta ut pianoljudet mot någon slags bell-pad. Så de närmaste låtarna spelade jag bell-pad med en hand och knappade febrilt för att hitta tillbaks till pianoljudet med den andra. Vi hade dessutom lyckats få ett extremt stökigt förband som kastade flaskor och gapade konstant i "logen", förutom när de uppträdde då de gjorde samma på scen. Men vilken spelning vi gjorde!
I samma veva som det började hända saker för Växjös pophopp – de skrev svettigt svängiga låtar som Monaco och I'm gonna dance och fyllde konsertställen trots att inte skivorna sålde –verkade de inte helt obekanta Melody Club och The Ark. Frukten av trojkans framgångar blev Växjös popstadsutnämning 2003.
– Det var ju väldigt vackert att samlas alla under Popstad och minnas den gamla goa tiden då vi bodde i stan och umgicks och festade, och samtidigt njuta av att det vi alla hade redan då, faktiskt var värt något, och att vi alla nått viss framgång, säger Nicklas Stenemo.
Men framgången kom av sig. 2005 var sagan Mo slut. Otto Björnberg beskriver det som att passionen var borta och hade ersatts av nån slags strävsamhet som inte gjorde någon glad. Richard Karlsson kände att det var dags att göra något annat och Dick Magnusson beskriver det som att de hamnat i ett slags stiltje som de inte kunde ta sig ur. Frontmannen Nicklas Stenemo har ett uns av bitterhet när han ska prata om uppbrottet:
– Början till slutet för The Mo var nog att bokningsbolaget gjorde ett dåligt jobb på andra plattan så trots tracksetta (Nostalgia locomotive) satte de väldigt få gig, vilket ledde till knapp ekonomi, och i samma veva gjorde vi en slitig Tysklandsturné.
Trots det kommersiella misslyckandet pratar ex-Mo:arna i dur. Basisten Dick Magnusson kan omöjligt välja ut ett ögonblick när han hoppar på Mo:s nostalgitåg.
– Det finns så många minnen, nyårsaftonen när vi fick skivkontrakt, när turnébussen la av i Finland mitt i vintern, när min bas försvann i Austin Texas, när P3-demo spelade en låt av oss första gången, alla Malmöfestivalspelningar, när vi körde motorcykel inne på KB inför extranumret, när vi fick en Tracksetta, alla underbara människor runt omkring The Mo.
Otto hittar en fint nostalgisk avslutning på Mo-sagan:
– Sista spelningen på Ven och avslutningsfesten på KB i Malmö var helt underbara kvällar. Det var kompisar i kören, alla var där och vi körde fullt blås på nostalgin. Lite grann som att få spela på sin egen begravning och se alla stå där och njuta och minnas och fälla en tår. Riktig onani faktiskt.
Jonas Allgulin
jonas.allgulin@smp.se
Telefon: 0470-77 06 25
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
