Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Kultur & Nöje 2009-05-31 | Uppdaterad 2009-05-31
Sköna damer och elaka män, snälla bovar och elaka sheriffer. Och så några roliga fruntimmer och en himla massa statister på det. Friluftsteatrarna ute i Teaterborgen följer sitt givna mönster och så också i år.
I lördags var det premiär för årets föreställning. Robin Hood - legenden från Locksley. Strålande sol, klarblå himmel och fyllda rader med publik bådade gott för herrarna John Martin Bengtsson och Björn Elmgren som för femte året ligger bakom det mesta i produktionen och dessutom spelar huvudrollerna som Robin Hood (Bengtsson) och Lille John (Elmgren - tidernas mest självklara rollbesättning).
Storyn i sig behöver ingen närmare beskrivning, vi känner alla till legenden om stråtrövaren som stjäl från de rika och ger till de fattiga i ett England som plågas av Prins John och Sheriffen av Nottingham under Rikard Lejonhjärtas korståg i det heliga landet.
Det är både en tillgång och en belastning för föreställningen. När ensemblen med en tydlig vink till Kalle Anka på julafton berättar om en kommande nattlig räd för att stjäla guldpengar ur Prins Johns sovkammare skrattar vi glatt, men alltför ofta känns skådespelet som en enda lång transportsträcka mot de händelser vi vet ska komma. I korthet: sheriffen plågar byborna, Robin Hood kommer och gör honom till åtlöje, Robin Hood möter Marion, Prins John blir arg och använder Marion för att fånga Robin Hood, Rikard Lejonhjärta kommer tillbaka.
Va, avslöjade jag hela handlingen nu? Nej, det är ju det som är grejen, det finns inga överraskningar i handlingen, vi vet ju redan hur det kommer att gå. Och det vet Bengtsson/Elmgren också. Därför kryddar de anrättningen med lustiga figurer, ordvitsar, sång- och dansnummer och lite prutthumor för att vi ändå ska trivas i Strömbergshyttan och njuta av föreställningen.
Och jodå, Sven Flyboo är härligt ondsint som Prins John, Patrik Dahlberg gör sin munskänk komisk rättvisa, liksom Niklas Andersson som en härlig broder Tuck, och de tre häxmadamerna Steurre, Meurre och Skeurre (Sussie Bergström, Eva Svärdell-Dahberg och Birgitta Bark) är skojsigt virriga.
Men de börjar kännas som vi sett det förrut.
Som tioåringen konstaterade efteråt, alla föreställningar är ju likadana härute.
En konstig sak att säga med tanke på de senaste fem årens äventyr handlat om i nämnd ordning Saltkråkan, Tintin-liknande Tommy Globetrotter, Kapten Svartskägg, Billy the Kid och nu Robin Hood. Men jag förstår precis vad han menar. Efter totalt 15 år med sommarteater i Teaterborgen, fem år i Bengtsson/Elmgrens regi vet man numera vad som fungerar, vad som går hem - så då kör man på det. Igen och igen. Om än i olika kostymering.
Nytt för i år är att man lagt ner ordentligt med tid på den förinspelade musiken (hela soundtracket finns på cd att köpa på området). Jättebra, men i de som vanligt storslagna masscenerna med omkring 100 skådespelare och statister i alla åldrar ligger de förinspelade partierna så högt att man inte får någon känsla av att ensemblen faktiskt sjunger på riktigt på scen.
Så slutligen, är det värt pengarna och tiden att göra sig en utflykt till Teaterborgen i sommar? Ja, det är trivsam familjeunderhållning som bjuds, sjuåringen skrattar högt åt levande murbräckor och slagsmålsscener och vuxenskämten haglar friskt. Och mer än så kanske man inte behöver begära när solen skiner.
Stort GRATTIS till en lyckad premiär! Nej storyn kanske inte bjuder på några större överraskningar, men det tycker jag föreställningen gör ( t.ex de söta sagoprinsessorna i Marions sång, mycket vackert och inslag av riverdance, suveränt). Suveräna skådespelarinsatser av samtliga och suveräna sång och dansnummer gör föreställningen helt klart sevärd, och öppningsscenen är som alltid hur bra som helst. Man får inte stående ovationer för intet. Till alla inblandade:
Tusen tack för en fantastisk föreställning!


