Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
TT kultur 2012-01-27 | Uppdaterad 2012-01-27
De svenska skolorna brinner men få lyssnar till dem som tänder på. Varför? undrar Eija Hetekivi Olsson vars romandebut "Ingenbarnsland" är hennes sätt att ge betongförortens barn en röst, en rasande.
Säg "svenska som andraspråk" och Eija Hetekivi Olsson blir, som hon säger, "skitförbannad". De särskilda klasserna för elever vars föräldrar är födda utomlands ser hon som ett ojämlikt skolsystem, ett som exkluderar och segregerar.
I sin roman skildrar hon hur Miira genom hela grundskolan känner sig dubbelt nedvärderad, som både förortsunge och "finneballeskalle", elev i en finskspråkig klass.
- Det är inte bara stämpeln i hemspråksklassen som är ett problem för Miira. Jag tänker att klass föregår etnicitet, att klassklyftor är mer stigmatiserande.
- Och var finns den forskning som stödjer ämnet "svenska som andraspåk"? Det ligger ett slags ojämlik människosyn och barnsyn bakom blotta existensen av det skolämnet. Det har blivit en av de självklarheter som för få ifrågasätter.
Den finska brytningen träder fram när hon blir känslosam, men är oftast raderad likt dialekten hos en stockholmsassimilerad dalmas. Eija Hetekivi Olsson må vara barn till arbetskraftsinvandrare från Finland, men ser sig själv som världsmedborgare.
Medlemmarna i hennes sverigefinska romanfamilj pruttar när de skämtar. De har en i grunden varm kontakt men ibland karg dialog: "höh" respektive "no höh".
- Min bok är inte skriven till en specifik grupp av människor. Den handlar om oss alla, om förortsliv upplevt utifrån ett barn- och elevperspektiv och den är till för alla.
Redan före intervjun har hon gjort klart att hon vill diskutera innehållet i sin roman och det är framför allt samhällsfrågorna Eija Hetekivi Olsson vill lyfta. Men även om hon är fåordig när det gäller personliga erfarenheter hymlar hon inte med sin uppväxt i förorten, en förutsättning för romanen, minst lika mycket som hennes universitetsutbilding.
Fotograferingen sker i Göteborgsförorten Bergsjön, under många år Eija Hetekivi Olssons hemort. Vänner och släktingar bor kvar i förorterna. Själv har hon flyttat, men åker ändå fram och tillbaka som en jojo.
- Här städade jag trappor under många år, säger hon när vi passerar några trevåningshus på vägen till en spårvagnstunnel med fotomässig graffiti.
Hennes ambition att bli hjärnkirurg eller statsminister motarbetas av de flesta, inte minst av skolan.
- Väldigt många barn och elever upplever skolan som odemokratisk, och då undrar jag, varför är inte vuxenvärlden mer intresserad av vad unga människor har att säga i stället för att vara så upptagen av att skuldbelägga och bestraffa enskilda elever?
- Marginaliserade människor är mycket medvetna om hierarkierna i systemet och om att de tillhör de lägsta skiktet. Många barn och elever som är missnöjda och inte känner någon delaktighet i systemet använder de maktmedel de har.
Uppväxtskildringens svärta vägs upp av Miiras styrka. Hon omges av pundare och snattar det hon inte har råd med. Hon slår retsamma killar våldsamt på käften. Hon bombhotar skolan och försöker bränna ner den.
- Detaljerna är 80-tal men ämnena är ännu mer aktuella i dag, det brinner på 500 svenska skolor om året, om vi nu ska fokusera på det. Klassklyftorna ökar och segregationen likaså, det är fler barn som faller igenom nu än då.
- Tycker man något av det jag skriver om i min bok är hemskt bör man veta att det för väldigt många barn är värre i dag.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
