• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Vinnarnovellen av Elisabeth Lahti: Palme var en riktig jävel

Kultur & Nöje 2012-02-18 | Uppdaterad 2012-02-20

Kvinnan lyfter geväret, lägger det mot axeln och siktar rakt på Micke.
– Jag såg er nog.
Hon står någon meter framför oss på gårdsplanen. I gruset vid hennes fötter ligger en strävhårig tax. Den ser ut att vara död. Jag hör Micke dra efter andan och jag lägger en hand på hans arm. Vill se honom i ögonen, blinka snabbt och signalera; det här fixar vi. Men jag kan inte släppa kvinnan med blicken.
Hon har blå stretchbyxor med vita revärer och en fleece-tröja med inkamönster. Hennes strumplösa fötter är nerstoppade i svarta träskor som är ett par nummer för stora.
– Det var ni som hade ihjäl Sessan.
Hon slänger med huvudet för att få undan håret som lagt sig över siktet.
Tanten måste vara tokig. Jag vill knäppa upp dräktjackan som är klibbig och trång över bröstet men vågar inte röra mig. Fötterna värker. Det är vindstilla och solen är ett runt klot högt över den röda stugan. Signaturmelodin till programmet Sommar letar sig ut genom ett öppet fönster.
Micke harklar sig och i ögonvrån ser jag honom hålla upp sin mobil.
– Jag förstår inte... Vi har fått motorstopp och det verkar inte finnas någon täckning här.
Han ställer långsamt ner portföljen och tar fram en näsduk ur fickan, torkar sig i pannan. Varje rörelse är försiktig. Vi vill verkligen inte störa.
– Ge er i väg då, svarar tanten. Men hon låter geväret sjunka. Hennes ögon är små och ansiktet svullet.
– Jag känner väl igen patrask mitt på ljusa dagen.
– Om Sara bara får ringa ett samtal så går vi sen.
Micke gör en gest åt mitt håll och jag känner doften av hans rakvatten. Det är en speciell sort. Kardemumma och så något syrligt som jag inte kan sätta fingret på.
– Ni körde förbi här i går i en väldig fart. Jag skrev upp registreringsnumret.
Tanten hissar upp byxorna med en otålig knyck. – Senare på dan hittade jag Sessan i diket.
Det blir tyst en lång stund. Solen lyser som en jävla operationslampa. Våra skuggor är svarta och korta.
– Men snälla. Det måste vara ett missförstånd. Micke böjer sig ner och öppnar portföljen. Se här. Vi säljer biblar. Du kan få en gratis om vi bara får låna telefonen.
Han plockar upp en bibel och håller fram den mot kvinnan. Hans skjorta är gnistrande vit.
– Ge mig en spade så ska jag begrava din hund. Det är inte bra att hon ligger här i värmen.
Till slut hämtar tanten en spade. Trähandtaget har grånat och blivit lent av svetten från många händer. Micke ler när han tar emot den. Jag kunde ha gjort det. Jag tycker om att gräva. Lukten av jord och värken i musklerna efter en hel dags slit. Det var alltid jag som hjälpte mormor med vårgrävningen av trädgårdslandet. Leran var tung och motsträvig men det växte bra. Rabarbern blev meterhög. Jag och mina kusiner brukade fäktas med stjälkarna. Vi begravde fåglar också. Inte i trädgårdslandet förstås, utan i skogsgläntan vid den gamla skolan. Små stackare som slagit nackarna av sig mot fönsterrutorna. Jag fick alltid vara präst. Av jord är du kommen.
Micke sätter sig på huk vid den döda hunden. Det ser ut som om han ber. Jag får följa med tanten in i huset. Hon hänger in geväret i en garderob i hallen medan hon ursäktar sig.
– Jag tyckte att det var er bil. Jag var helt säker.
Härinne är det svalt och mörkt. Det tar en stund innan mina ögon vänjer sig men när de har gjort det ser jag inget utöver det vanliga. Trasmattor. Vitmålad panel. En kökssoffa att ligga och vila på efter maten. Skära pelargoner i fönstret. Radion med Jan Guillous släpiga röst som mal på om Palme. Jag ber om lite vatten; det brukar jag göra. Tanten fortsätter att babbla om sin jycke medan hon tar fram ett glas ur skåpet. Då kommer jag på det. Lime. Mickes rakvatten. Kardemumma och lime.
– Det blir tomt utan Sessan.
Hon låter kranen stå på och känner efter med fingret tills det är tillräckligt kallt.
– Din pojkvän är snäll som hjälper mig gräva.
När hon räcker mig glaset ser jag att hennes ögon är rödkantade. Det är ett fint glas, grönt med bubblor i och vattnet är kallt och gott. Precis när jag ska säga tack slår Micke spaden i huvudet på henne.
Några ringar med stämplar och en ful brosch i en ask som ser dyr ut. Annars finns här mest bara krafs. Som tur är hittar Micke några tusenlappar i en kakburk. Folk har verkligen ingen fantasi. Vi sätter oss vid köksbordet, dricker mjölk ur varsin tetra och lyssnar på Guillou. Tanten ligger kvar på golvet vid diskbänken.
– Han verkar ha varit en riktig jävel den där Palme, säger Micke efter en stund. Eller vad tror du?
Han petar till tanten med foten men hon svarar förstås inte. Det ser ut som om hon har kissat på sig. Hennes ögon är öppna. Det känns lite läskigt, som om hon stirrar på mig. Men gjort är gjort. Jag skyller på värmen. Värmen och att den där förbannade AC:n strulade. Och det är klart. Det hjälpte väl inte att tanten pekade på oss med bössan och skrek så fort hon fick syn på oss. Hur var det nu hon sa?
Jag känner väl igen patrask mitt på ljusa dagen.

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus