200 år vid tronen – så har hovet överlevt
Det är i dagarna, den 5 februari närmare bestämt, 200 år sedan Karl XIV Johan steg upp i den svenska tronen för att bli Sveriges konung – 55 år gammal. Han hade några månader tidigare anlänt till Sverige från Frankrike, då under namnet Jean Baptiste Bernadotte.
Han föddes bortom adelskretsarna i enkelt hem i södra Frankrike, men skaffade sig genom det militära, i egenskap av Napoleons marskalk, både berömmelse och rikedomar. Dessa medel stoppades sedan in i statskassan i det Sverige han kom att styra under 26 års tid.
– Samtidigt lärde han sig aldrig svenska. Allting han skulle bestämma kring och diskutera med regeringen måste gå på franska, och på slottet hade man en översättningsbyrå, säger författaren och populärhistoriken Herman Lindqvist.
Vid den här tiden var Sverige ett fattigt bondeland med drygt ett par miljoner invånare. Trots att det fanns både regering och riksdag, och att författningen sade att landets styrning skulle delas mellan dem och monarken, hade kungen närmast oinskränkt makt.
– Han bestämde allt, han var allenarådande. Likaså hans son Oscar I, han gjorde likadant. Näste kung, Karl XV, han försökte också, men där vände det.
Under 1860-talet rörde det konstitutionella landskapet på sig. När liberala krafter drev på för ökad regeringsmakt tvingades kungahuset rätta sig i ledet. Bland annat avskaffade man ståndriksdagen och införde statsministerämbetet.
Lägligt nog fann den tredje kungen i släktordningen andra intressen att utforska.
– Han var glad, pigg och var med på alla fester och gjorde heller ingen skillnad mellan pigor och grevinnor, säger Herman Lindqvist och beskriver Karl XV som Sveriges mest populära kung, en folkig "rockstar" med en livsstil som också tog ut sin rätt genom att han avled några år efter 40.
1914 uppstod åter friktion mellan hov och regering i samband med den så kallade borggårdskrisen. I ett tillspetsat tal med uttryck som ”min armé” och ”min flotta” krävde kung Gustaf V ökade militära resurser, vilket regeringen uppfattade som ett maktövertramp. Det satte igång en rad händelser som i efterhand bedömts vara det närmaste Sverige varit en statskupp. Krisen fick dock en fredlig lösning när kungen accepterade ett parlamentariskt system, med följden att Sveriges statskick skiftade från brittisk till amerikansk modell.
– Vi fick då en regering förankrad i riksdagen och en kung som avlövades olika funktioner som statschef, säger Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap.
Kungen tilläts dock behålla viss politisk makt men den fråntogs honom under Torekovskompromissen 1974, när avtal om en ny regeringsform slöts mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna.
– Kungen blev då helt en bandklippare. Hela monarkin har förändrats genom varje generation, säger Herman Lindqvist och påpekar att Sveriges nuvarande kung Carl XVI Gustafs välspråk – "För Sverige – i tiden" – skulle kunna gälla för hela släkten.
– Anledningen till att de har funnits kvar är att de hela tiden har anpassat sig till tiden. Om de inte gjort det hade de blivit utsparkade för länge sedan.
Vad gäller framtiden ser den ljus ut för hovet, åtminstone vad gäller tillgången på potentiella tronarvingar. 1980 infördes kognatisk tronföljd, vilket innebär att äldsta arvinge oavsett kön ärver tronen.
– Kungen bestämde också att alla de ingifta ska få prins- och prinsesstitlar. Det gör att det nu, när prinsessan Madeleine föder i mars, finns nio tronarvingar. Så många har det aldrig funnits i Sveriges i historia. Om inte politikerna gör någonting är monarkin tryggad hur många år framåt som helst, säger Herman Lindqvist.
