24-åriga Malin: ”Jag hade hellre sluppit att gå i skolan”

– Man ska inte gömma sig bara för att man har diagnoser. Det är inget fel på mig, jag har bara lite mer överskottsenergi än de flesta, säger 24-åriga Malin Sjöö där hon sitter i soffan i sitt vardagsrum.

När hon idag ser tillbaka på sin skoltid tycker hon att det hade varit bättre om hon helt hade sluppit att gå dit och istället fått hemundervisning. Det var inte bara inlärningssituationen som var problemet utan också att hon mobbades.

– Det hände att de spottade på mig i skolan och när jag gick hem följde de efter mig och kastade kottar och pinnar på mig. Mina föräldrar var aldrig arga på mig för att jag stannade hemma från skolan, de förstod mig.

Det är tydligt att skolåren lämnat sår som fortfarande inte är läkta.

Ändå visste man redan från början att Malin Sjöö skulle behöva extra hjälp för att klara skolgången.

– Mina föräldrar märkte tidigt att jag var annorlunda. Jag hade enormt svårt att koncentrera mig och överskottsenergi-de-luxe. Och så var jag väldigt arg, berättar Malin Sjöö.

Redan som femåring utreddes hon och fick adhd-diagnos. När hon började skolan var personalen väl informerad. Förutsättningarna var alltså goda för att göra de nödvändiga anpassningar för att hon skulle klara skolgången. Det som skollagen ger alla barn rätt till.

Men Malin Sjöö upplever att det snarare blev tvärtom. Att diagnosen blev en stämpling.

– Jag gick i världens sämsta skola och känner inte att jag fick någon hjälp. Mamma och pappa gjorde allt som stod i deras makt men det kändes som att skolan sket i mig. De kunde inget om sådant här. Jag var udda, det var jag som hade diagnos.

Malins mamma Mari-Louise Olsson är ordförande för intresseorganisationen Attention Kronoberg. Hon berättar att hon valde att vara öppen med att dottern hade en diagnos och på ett föräldramöte hade man med personal från Barn- och ungdomspsykiatrin som informerade.

– Men vi upplevde att föräldrarna istället blev rädda för att låta sina barn umgås med Malin. Hon stämplades verkligen. Hon blev utfryst, bjöds inte på de andra barnens kalas.

Mari-Louise Olsson tycker att skolan var helt oförstående inför dotterns behov.

– Vi ville helst att hon skulle ha en elevassistent som kunde hjälpa henne. Hon borde åtminstone få resa sig upp och gå en runda runt huset, eller vad som helst, när det blev för svårt att sitta still. Små anpassningar. Men det gjordes ingenting.

Många barn med adhd är känsliga för störande ljud. Klassrumsmiljön var jobbig för Malin Sjöö.

– När jag behövde extra hjälp fick jag gå ut och sätta mig ensam i korridoren och så kom det ut en lärare och hjälpte mig då och då.

Hur kände du för att sitta där ensam?

– Ja, det var ju väldigt tomt och när läraren inte var där gjorde jag ingenting.

Hur påverkade det din motivation att gå i skolan?

– Jag stannade hemma allt oftare.

Hon berättar att frånvaroperioderna var olika långa, från ett par dagar åt gången till flera veckor. Föräldrarna fick ta fajten med skolan. Men insatserna uteblev.

– Det var förfärligt, jag kände mig utstött. När jag räckte upp handen för att be om hjälp var det bara ”jobba nu”. Men jag kom ju inte vidare!

Malins mamma berättar hur hon kämpade för att få dottern att gå i skola.

– Jag fick ofta hämta hem henne från skolan för att hon låst in sig på toaletten och vägrade komma ut. Hon ville inte gå i skolan. Jag fick bära dit henne ibland. Jag tvingade henne, jag visste ju inte vad jag skulle göra. Det var jobbigt att se sitt barn må så dåligt av skolan. Det sorgliga är att det fortfarande är likadant idag trots alla lagar.

När Malin skulle börja högstadiet valde familjen att flytta så att hon skulle komma bort från sin gamla klass och få en nystart.

– Men det blev inte så. Jag blev mobbad där också.

Malins mamma minns att dottern vid några tillfällen helt enkelt rymde för att slippa skolan.

– Hon sa hejdå och gick iväg. Efter en halvtimme ringde polisen. Då hade hon gått ned och satt sig i källaren.

Frustrationen växte inom Malin och hon berättar om en dag då fördämningen brast.

– Vi skulle ha ett möte i skolan och mamma var med mig. En kille som länge hade varit taskig mot mig satt på en bänk och han sa något jag reagerade på. Jag blev så arg att jag tog strypgrepp på honom. Mamma och en lärare fick hjälpas åt för att få bort mig.

Händelsen blev en liten vändning.

– Det var som att lärarna insåg vilken attityd jag kunde ha, vad som hände om jag inte fick hjälp. Det hade gått så många år men det var först när jag tog till våld som de fattade att det inte stod rätt till.

Efter slagsmålet fick hon stanna hemma en vecka.

– När jag kom tillbaka var allt förändrat, plötsligt var alla snälla. De blev kanske rädda för mig.

Ett barn ska väl inte behöva slåss för att sätta sig i respekt?

– Nej. Och jag inser förstås att det var fel av mig ta strypgrepp på honom. Men det hjälpte mig. Det här var under en period som jag inte gick på medicin och då har jag svårt att hantera mina känslor. Sedan kan det också ha varit så att jag fick mod av att min mamma var med mig.

Efter händelsen fick Malin Sjöö en person som följde med henne till skolan och kunde se till att hon inte trakasserades av andra elever.

Även Malins mamma känner att händelsen gjorde att skolan äntligen tog mobbningen på allvar.

Malin Sjöö gick ut nian med underkänt i samtliga ämnen.

– På utvecklingssamtalen som vi hade på mellanstadiet sa de att hon klarade sig bra. Men när hon började på högstadiet menade de att hon låg på en fjärdeklassares kunskapsnivå, så det stämde ju inte alls, berättar mamman.

Med hjälp av sommarskola och tre terminer på 11-gårdens verksamhet kunde hon ta igen lite av allt det som missats i grundskolan.

– Jag hade en specifik lärare där som visste hur gärna jag ville utbilda mig och han hjälpte mig att komma in på Växjö Praktiska.

Där fick hon anpassad skolgång, något hon önskar att hon hade fått redan i grundskolan. Under de tre åren läste hon in grundskoleämnena. Hon gick sedan ett fjärde år men fick inte godkända betyg.

Nu när du nu ser tillbaka, hur skulle skolan vara utformad så att tjejer och killar som du också klarar den?

– Man måste verkligen anpassa skolan efter eleverna, alla är ju olika. Framförallt ha fler lärare. Det funkar inte med en lärare på 25 elever. Har man extra svårt i ett ämne måste man ha en särskild lärare. Och åtta timmar skola om dagen är för mycket för många. Fyra kanske kan räcka till att börja med.

Vad vill du ge för råd till lärare?

– Skaffa er kunskap om vad olika neuropsykiatriska problem innebär. Det är skandal att lärare vet så lite om det.

Vad för slags råd vill du ge ungdomar i den situation du var?

– Prata med någon lärare du litar på. Sök hjälp av BUP. Alla har inte goda erfarenheter, det vet jag, men för min del var det positivt.

Med din missade skolgång, känner du dig kunskapsmässigt handikappad idag?

– Både ja och nej. Idag har jag insett att man behöver engelskan och till viss del också matte. Men algebra och de där grejerna, varför lär man sig inte istället hur man betalar räkningar?

Hon menar också att skolan är alldeles för prestationsinriktad.

– Ställ mindre krav, ge mer hjälp i stället. När man sitter där med ångest och de säger att du ska nå godkänt innan du går ut, då ökar bara stressen och man mår ännu sämre.

Malin Sjöö fick tidigt läkemedelsbehandling som skulle hjälpa henne med koncentrationssvårigheterna. Efter ett ettårigt uppehåll fungerade den inte utan hon fick biverkningar.

– Jag fick alla känslor på en och samma gång, ångest och depression, arg och glad, allt man kan tänka sig.

Idag har hon en annan medicin som hon tar lite då och då vid behov. I fjol fick Malin Sjöö utöver ADHD, även diagnosen autismspektrumtillstånd.

Har dina svårigheter blivit lättare att hantera med din allmänna mognad?

– Jag är fortfarande som en tonåring med väldiga humörsvängningar. Men jag har lärt mig mycket av omgivningen och nu har jag väldigt trygga människor runt omkring mig.

I Kompisförmedlingen, som verkar för att bryta isoleringen för ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, är Malin Sjöös egenskaper en tillgång. Hon är kompis åt en tjej i yngre tonåren.

– Jag har väldigt lätt att förstå henne även om vi har helt olika erfarenheter av skolan. Jag älskar att arbeta på Kompisförmedlingen, det är jätteskönt att komma hem till någon och känna sig behövd.

Det är tydligt att projektet har en dubbelverkande effekt.

– Där känner jag frihet, jag kan vara den jag är. Mår jag dåligt förstår min chef mig.

Vad har du för framtidsplaner?

– Jag skulle ju gärna ha ett heltidsjobb där jag kan hjälpa människor, samtidigt har jag lärt mig av erfarenhet att inte ta på mig för mycket för då blir det bara pannkaka av alltihop.

Känner du dig utanför idag?

– Nej, det gör jag inte. Jag har lyckats skaffa mig nära vänner som förstår mig och som jag vet inte sviker. Hellre få riktiga vänner än många falska.

Malin Sjöö bor idag med sin pojkvän som har två barn. Den nya livssituationen har förändrat hennes perspektiv.

– Plötsligt fick jag en mammaroll. Jag är van vid att bara äta en gång om dagen, nu måste barnen ha tre mål om dagen, det är mycket tvätt, hjälp med läxläsning, plocka fram kläder till dem, skjutsa till skolan. Det har varit positivt, hjälpt mig att mogna.

Fler artiklar i serien: