Kultur & Nöje 2010-03-25 | Uppdaterad 2010-03-25
Överingress:
När Sofi Oksanen nu återkommer med en ny roman efter framgången med Stalins kossor gör det lika ont som då. Läs om du orkar skriver Cecilia Köljing.
Utrensning
Författare: Sofi Oksanen
Översättning: Janina Orlov
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Hur kan jag beskriva Sofi Oksanens nya roman? Den sänker mig totalt. Jag kan bara läsa korta stunder och måste sen ta mig upp till ytan och andas.
Boken följer tre generationer kvinnor, inte helt olikt Oksanens första roman Stalins Kossor. Systrarna Ingel och Aliide växer upp i ett självständigt Estland på 1930-talet. Man får följa dem och Ingels dotter Linda när Sovjet tar sitt grepp om landet efter andra världskriget. Och sen Lindas dotter Zara som letar sig tillbaka till sin mormors hemgård på 1990-talet när landet åter utropat sin självständighet.
Språket är fantastiskt och berättandet är präglat en ovilja att väja för det smärtsamma, våldsamma och smutsiga. Den upphuggna berättartråden som hoppar mellan de olika tidsåldrarna skapar känslan av att lägga pussel. Och bilden som framträder är allt annat än ljuv.
På djupet ser man hur olika typer av strukturellt förtryck genomsyrar de tre generationerna. Det sociala arvet är påtagligt; man kan inte fly sitt öde, skammen går i arv. En natt förhörs Ingel, Aliide och Linda av Sovjetmilisen. Efter det går Aliide alltid med dubbla underbyxor. På samma sätt raseras Zaras liv när hon fastnar i ett traffickingnät efter att ha blivit lovad jobb i väst nästan 50 år senare.
Aliides helvetesnatt höljs i dunkel, vi kan bara gissa vad som hände med hjälp av dova antydningar och avhuggna meningar. Zaras öde är däremot mycket explicit, läsaren får följa hennes liv som prostituerad i Berlin och det är inte vackert.
Det är kring dessa två som boken fokuseras, en kvinna som har förgåtts av ångest och skam och en som ännu kan räddas. En som fortfarande minns hur livet var innan och en som för länge sedan glömt. En våldtagen kvinna känner igen en våldtagen kvinna, på blicken, den gapande munnen, skammen. På så sätt känner Aliide igen sin systers barnbarn trots att de aldrig träffats. ”I flickans röst fanns samma speciella ton. Man hörde frustration, syrebrist och desperation.” De har båda skendränkts, piskats, våldtagits; erfarenheten har tagit sig fysiska uttryck. Det uppstår ett samförstånd mellan dem.
Cirkelrörelsen är påtaglig i boken, allt återupprepar sig. ”Trots att rubeln var utbytt mot kronan, att stridsflygplanens turer över hennes huvud hade minskat och officersfruarna sänkt sina röster, trots att självständighetssången tonade ur högtalaren i Långe Hermann varje dag, kom det alltid en ny kromläderstövel, det kom alltid en ny stövel, likadan eller olik, den trampade på samma sätt över strupen.”
Redan på de första sidorna anar man oråd när tuppen galer olycksbådande medan Aliide står och konserverar grönsaker i köket. Och den kommer gala tre gånger under bokens gång. Liksom denna bibliska intertext så handlar boken om svek, och i takt med att pusselbitarna hamnar på plats börjar läsaren få grepp om dess magnitud.
Det här har varit en sällsam läsupplevelse. Jag har på samma gång dragits till och vänt mig från boken. Den lämnar ett dunkel i bröstet som inte skingras så lätt. Oksanen är tveklöst en stor litterär begåvning med en kompromisslöshet och vilja att skildra det mest obegripliga. Så det enda jag kan säga är: läs om du orkar.
Cecilia Köljing



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (53 ST.)
ANNONSERA