Cannes filmfestival är nu tre dagar gammal.

Det startade i onsdags med invigningsfilmen Den store Gatsby, baserad på F Scott Fitzgeralds roman från 1925 om en man som lever den amerikanska drömmen, men som ändå inte tycks få ro då hans nyrikedom gör att han aldrig blir fullt ut accepterad av socie­teten han umgås med.
I torsdags premiärvisades Sofia Coppolas The Bling Ring. I denna hennes femte långfilm skildrar hon en grupp ungdomar i Los Angeles som satt i system att göra inbrott i kändiselitens lyxvillor; detta för att uppgradera sina garderober med stjärnornas kläder och andra märkesvaror. Filmen baseras på verkliga händelser där bland annat Paris Hilton var ett av offren.
Det är lite smålustigt att det är just dessa två amerikanska filmer som varit de stora dragplåstren under festivalens två första dagar. Detta då Coppolas film är skarpt kritisk mot vår tids kändisfixering, vilken faktiskt en stor del av Cannes affärsidé bygger på. Likt festivalen anordnar också karaktären Gatsby exklusiva fester för människor han inte känner enbart för att tillskaffa sig status. Men trots glamouren och sitt vackra yttre är han ett svart hål på insidan.
Nu tror jag att ingen ser dessa filmer som något slags självkritik från festivalens sida, men lite intressant är det att dessa ämnen behandlas då just statushets är ett så pass slående fenomen härnere.
Det är inte bara filmstjärnorna som är på Rivieran för att synas. I alla led är festivalen ett hierarkiskt spel i positionering och bekräftelse.
Jag hinner knappt stiga av flygbussen på torget i ena ändan av Croisetten innan jag möts av synen av en äldre journalist mästrande en yngre kollega med sina synpunkter på filmprogrammet. Tre minuters gångmarsch senare var det dags att hämta ut ackrediteringen varpå jag snubblar över en tysk branschbesökare som precis då får spel efter att ha insett att hans ackreditering inte är av den viktighetsgrad han tänkt sig. Exemplen på fåfänga och desperation är otaliga och gäller väl egentligen för alla branschkonvent. Men som en av filmindustrins största köp- och säljmarknader är det i Cannes upphöjt med fem i jämförelse med andra stora filmfestivaler.
Å andra sidan, kan man bara släppa sin kanske lite svenska kräk­reflex över hierarkier så är det här samtidigt det bästa stället i världen för en cineast.
Möjligheten att få se och lyssna på några av världens främsta filmskapare finns runt hörnet, och framför allt finns chansen att se deras nya filmer.
Som till exempel Le passé, vilken jag tänkt se i morgon. Regisserad av iranska Asghar Farhadi som senast gjorde Oscarbelönade Nader och Simin – en separation är mina förväntningar skyhöga. Detsamma gäller för Claire Denis The Basterds, och bröderna Coens Inside Llewin Davis, och…
Listan kan göras lång och festen har just börjat. Det lär finnas anledning att återkomma till dessa filmer. Det brukar vara så med Cannes, dess urval och dess inflytande.
”Likt festivalen anordnar också karaktären Gatsby exklusiva fester för människor han inte känner enbart för att tillskaffa sig status.”
Andreas Degerhammar
är distributionschef på Triart film.
Han skriver filmkrönikor
i Smålandsposten
var fjärde vecka.
KRÖNIKÖR

I Växjö ställde kulturjournalisten Camilla Carnmo fram bokborden klockan åtta på morgonen. Och allt eftersom solen rör sig över himlen så växte boktravarna.
– En man som var här tidigt lämnade en hel pappkasse med böcker utan att ta några med sig, förklarar hon.
Men det var bra böcker, tillägger hon, som resulterat i flera nöjda bokbytare. Strax före lunch var antalet besökare uppe i 17, vid tolvtiden blev det nästan trängsel.
Vid ett kafébord sitter Malou Jirsell och arbetar med sin dator. Hon tycker att idén med en bokbytardag är så bra att hon stack hem och hämtade en packe böcker.
– Jag, syrran och morsan byter alltid med varandra, berättar hon.
Hon har alltså bra rotation i sina hyllor, men just de här böckerna hade hon faktiskt köpt själv. Som Helena Henschens Hon älskade.
Camilla Carnmo, tidigare kulturredaktör på Smålandsposten, har väntat på att någon skulle arrangera bokbytardagen lokalt i Växjö. Det fem år gamla arrangemanget startade i Stockholm och har sedan spridit sig. Det ska vara gratis, öppet för alla och fritt för vem som helst att ordna. Camilla Carnmos ledord är roligt och lätt. Dessutom att det ska vara ett tillfälle att stifta nya bekantskaper – både när det gäller människor och böcker.
– Du måste ta minst lika många som du lämnar, instruerar Camilla Carnmo vänsterpolitikern Carin Högstedt, som undrar om det verkligen är nödvändigt.
Hon berättar att hon har flera hyllmeter olästa böcker. Bland annat ville hon lämna Monika Fagerholms Den amerikanska flickan. Men den var för bra för att inte läsas, tyckte arrangören, så den fick tas med tillbaka till den högstedtska bokhyllan.

Som ett stort långfinger. Så kändes The Knifes spelning i söndags när jag efteråt vandrade mot Köpenhamns centralstation. Nu kan jag inte sluta tänka på vad det egentligen var som hände där i konsertlokalen Stora Vega.

Som ett stort långfinger. Så kändes The Knifes spelning i söndags när jag efteråt vandrade mot Köpenhamns centralstation. Nu kan jag inte sluta tänka på vad det egentligen var som hände där i konsertlokalen Stora Vega.
Efter ett kort inledande pass med death electro emo protest aerobics gick vi-känslan att ta på. Känslor, svett och förväntningar förenade oss allihop. Men snart blev det uppenbart att det som utspelade sig på scenen hade väldigt lite att göra med ljuden som strömmade ur högtalarna. Instrumenten var attrapper. Befann sig ens syskonen i The Knife bland dansarna? Det där kittet som jag vill ska uppstå, nej levereras av artisterna, på en spelning försvann.
Jag har så klart läst om Karin Dreijer Anderssons och Olof Dreijers obehag inför att ha blivit en vara på popmarknaden. Och det har pratats mycket om svåra franska filosofer i samband med skivan och turnén Shaking the habitual. Men jag tycker att några rader från A tooth for an eye säger tillräckligt om vad The Knife handlar om 2013:
Borders lie
The idea of what’s mine
a strange desire
Drawing lines with a ruler
Bring the fuel to the fire
Nationalism, kapitalism, sexism. Och motstånd. Det är teman som känns igen från tidigare, likaså syskonens masker och behovet av rörelse.
Den inledande besvikelsen handlade om att jag inte fått det som jag någonstans ändå såg fram emot – smart och dansbar poptechno. Den påföljande, större och viktigare besvikelsen handlade om att The Knife inte levde upp till förväntningarna på att de skulle leverera en färdig revolutionär produkt. Jag ville ju att det skulle räcka med att köpa en biljett till en bättre värld.
Tidigare har det alltid gått att dansa till The Knifes version av revolutionen. Nu var de i stället konsekventa, fick mig att tänka mer än dansa. De nådde inte ända fram. Men Shaking the habitual är en oavslutad show som inte är över för att publiken går hem. Sällan har en spelning gjort mig så sur. Sällan har jag omvärderat en spelning så mycket.
Andreas Larsson ansvarar för film, litteratur, arkitektur på kultur- och nöjessidorna.

Salongen är fullsatt och scenen upplyst av en mängd ljuspelare. Innanför pelarna kommer snart 70 minuter av samtid skildras. En samtid där ordet terrorist blivit ett attribut som alltid beskriver dem och aldrig oss. Jonas Hassen Khemiris manus Jag ringer mina bröder tar avstamp i Taimour Abdulwahabs självmordsdåd i Stockholm 11 december 2010. Pjäsen är även Sveriges bidrag till det europeiska projektet Europe Now. Projektet vill med nyskriven dramatik beskriva ett samtida och framtida Europa präglat av nya befolkningsstrukturer, gränsdragningar och identiteter. En ny europeisk verklighet. För den här pjäsen handlar egentligen inte om han som tömde ut sitt blod på en gata i Stockholm den 11 december 2010. Den handlar om mig och dig. Om vi och dem som är oss. Ett oss som riskerar att pulveriseras samman av rädsla för varandra. Den handlar om Amor som irrar runt i Stockholm dagarna efter självmordsdådet. Han upplever en värld i förändring med växande fördomar och rasism. Det här är en berättelse om utanförskap och hur rädsla upprätthålls i en värld där man inte längre vet vad som är yttre hot och inre demoner. Men tro inte att vi sitter allvarliga i 70 minuter. Det gör man aldrig när man möter Khemiris texter. Hans rappa, rytmiska och enormt humoristiska språk verkar ha tankats in i regissörens huvud och rakt ut genom de fyra skådespelarna på scen. Replikerna, som är monologer snarare än dialoger, viner fram och tillbaka som träffsäkra pingisbollar. Träffar skratt-reflexerna och skjuter på samma gång genom hjärtat och maggropen. Flera karaktärer omger Amor. Han provar sin identitet mot andra karaktärer på scen spelade av ensemblens övriga tre skådespelare från Malmö Stadsteater. Där finns kompisen Shavi, släktingen i hemlandet, telefonförsäljaren, mormor, ungdomskärleken. Alla är nära men ändå outhärdligt långt borta. Davood Tafvizian spelar Amor, en rotlös man som förirrar sig i en stad präglad av misstänksamhet. Ett leende kan vara ett hot. En väska kan vara en bomb. Ett telefonsamtal kan vara en död släkting. I Farnaz Arbabis regi är inget vad det ser ut att vara och när Jag ringer mina bröder når sitt slut vet vi inte om Amor är en gärningsman eller ett offer. För man är alltid både och. Amor ringer sina bröder. Khemiri ringer oss och säger att terroristen är vår egen spegelbild. Själv ringer jag Khemiri och säger att han måste fortsätta påminna oss om en ny europeisk verklighet som vi helst vill blunda för.
Replikerna, som är monologer snarare än dialoger, viner fram och tillbaka som träffsäkra pingisbollar.
JANNA LI HOLMBERG

Nike Markelius, musiker i punkbanden Tant Strul och Nike & Röda Orkestern får Svensk socialpolitisk förenings, SSF, hederspris för sin artikel på Dagens Nyheters kultursidor om sina upplevelser av jobb- och utvecklingsgarantin och Fas 3. Juryn motiverar: "Få har som Nike Markelius lyckats sätta ord på det människor i arbetsmarknadspolitikens utmarker utsätts för och känner. [...] Nikes artikel visar arbetslinjens baksida." SSF är en obunden förening som bevakar bland annat socialpolitik.

SMP

Musikerförbundet och Svensk Scenkonst kom i går överens om villkor för ett treårigt kollektivavtal. Avtalet innebär bland annat höjda ersättningar för musikerna. Branschen hoppas även på ett lyft i och med en ny överenskommelse om ersättningar för digitala överföringar (streaming och on demand) av konserter. Det meddelar Musikerförbundet i ett pressmeddelande. Svensk Scenkonst är arbetsgivarorganisationen för landets teatrar, länsmusikstiftelser, symfoniorkestrar och operahus.

SMP

I Moskva finns det skrönor om vad som händer nere i stadens tunnel­banesystem när ingen ser på. Att det i själva verket finns en egen värld där nere, ett skuggsamhälle. I Metro: Last light får du själv chansen kliva in i det.
Året är 2034, ett år efter händelserna i spelet Metro 2033, och allt är ett elände.
– Vi har fortsatt att göra ett vuxet och långsamt spel, åtminstone för att vara ett actionspel. Vi gör inget spel för barn eller den som inte vill tänka eller känna, säger Huw Benyon som är, eller kanske var, spelets talesperson.
För ingenting har varit enkelt eller spikrakt med den här spelserien. När jag gjorde intervjun med Benyon förra året ägdes rättigheterna av amerikanska THQ. Men för två månader sedan gick för­laget i konkurs, och rättigheterna köptes av tyska Deep silver.
Spelet har dock hela tiden utvecklats i Ukraina av studion 4A Games, som även gjorde förra spelet. Båda har dessutom gjorts i nära samarbete med Dmitry Gluhkovsky, författaren till succéromanen Metro 2033 som spelen bygger på. Att romanen skulle bli spel är något han inte hade en tanke på när han skrev den.
– Fast jag älskar actionspel och att få vara med och skriva en spelstory har varit hur spännande som helst. Det är som att öppna upp en helt ny sida av den värld jag skapat, sa han när jag intervjuade honom för två år sedan.
Metrospelen utspelar sig alltså i Moskva. Efter en kärnvapenkatastrof har de överlevande människorna flytt ner i tunnelbanesystemet. Ovan jord härskar mutanter och demoner, under jord slåss olika grupper med varand­ra om de knappa resurserna. Med jämna mellanrum måste människorna dessutom bege sig upp till ytan igen och för att med risk för sina liv leta efter saker de behöver.
– Spelets blandning av överlevnadsskräck, action och smart berättelse gör att det skiljer sig ganska markant från andra spel. Det påminner kanske lite om Half-life, men det utspelas i en helt annan slags värld, säger Benyon.
I Last light är hjälten från det första spelet tillbaka, Artyom. Det enda man ser av protagonisten är hans hand och de vapen han håller i; trots det lyckades Metro 2033 ge spelaren en väldigt stark relation till hjälten. Inte minst lärde man känna honom genom de datorstyrda personernas kommentarer om Artyom och deras reaktioner på hans närvaro. För att vara en actionhjälte är Artyom också ovanligt fundersam. Något som antagligen får tillskrivas att Gluhkovsky själv skriver alla dialoger. Fast Benyon har en mer generell förklaring till Metros mörka universum och svårmodiga hjälte:
– Det är gjort i Ukraina, inte i LA. Här lyser solen varenda dag, där är det en mörkare och svårare tillvaro. Det märks, vi hade aldrig kunnat göra något liknande i USA.
THOMAS ARNROTH

Kvinnliga dirigenter tillhör inte vanligheterna. I vissa länder är det också extremt svårt för kvinnliga orkesterledare att ta sig fram. Nathalie Stutzmann har jobbat med Musica vitae en gång tidigare och är glad åt återseendet. Med franska som modersmål berättar hon på engelska att Växjös kammarorkester är en grupp vänliga personer som verkligen spelar den bästa musiken.
– Musikerna har en fin attityd till sitt artisteri, säger hon och ler.
Nathelie Stutzmann beskrivs som en av de allra bästa. Hon är både sångerska och dirigent och när hon lämnar Växjö reser hon till Oslo för att sjunga Mahler. Men när Musica vitae i morgon ger sin sista ordinarie konsert för våren håller hon i dirigentpinnen.
Under den öppna repetitionen verkar det mesta välrepeterat. Nathalie Stutzmann försäkrar att avbrotten varit fler de tidigare repetitionsdagarna.
– Jag sjunger ungefär 60 procent och dirigerar resten av min arbetstid. Jobben är helt olika, men jag tror att jag har en fördel av min sångkarriär när jag dirigerar. Som kvinnlig dirigent är det lättare att jobba i Skandinavien för ni är mer moderna. Tyvärr är det så att en medioker manlig dirigent lättare kan göra internationell karriär än en bra kvinna.
Ensemblen spelar igenom Dvo?áks Serenad. Nathelie Stutzmann har ett dansant kroppsspråk när hon dirigerar och ibland händer det att hon också sjunger. När stycket är avslutat förs en diskussion med ensemblen och vissa partier spelas igenom än en gång. Så ler Nathelie Stutzmann och brister ut i ett: ”I like it!”
– Hon har en musikalisk finkänslighet för frasering, inte bara för detaljer, säger Mårten Sundén, som är violinist, och fortsätter:
– Det känns bra att få jobba med henne, för även om orkestern har en viss grundnivå vill vi hitta nya vinklar och jobba med andra detaljer.
Fotnot: I morgon fredag konserterar Nathalie Stutzmann och Musica vitae på Utvandrarnas hus i Växjö.

Rocksångerskan Bonnie Tyler gästar Allsången i Linnéparken i Växjö den 15 juli. Det skriver Sveriges Radio Kronoberg P4 på sin hemsida. Brittiska Tyler är aktuell i Eurovision song contest med låten Believe in me. 61-åringens största hit Total eclipse of the heart firar 30-årsjubileum lagom till hennes framträdande i Växjö. Det är elfte året i rad som Sveriges Radio Kronoberg P4 anordnar allsångskvällar. Vilka andra artister som kommer till Linnéparken är ännu höljt i dunkel.

SMP

NOAH AND THE WHALE
Heart of nowhere
(MERCURY)
Betyg: 3/5

Det är indie med noterna hämtade ur folkrock/pop och det är brittiskt, så långt allt väl. Men det är faktiskt inte bara på pappret som denna kvintett låter lovande. Nej, det finns mycket godbitar att hämta, i synnerhet bland äldre material, för den som vill dyka ner i bandets diskografi.

Charlie Fink står för låtskrivandet såväl som röstinsatserna men Noah and the Whale är inget band som enbart imponerar med en duktig frontman. Snarare härrör mycket av det som fängslar från låtarnas luckra och välsorterade bibliotek av toner. Där trummor, violin och keyboards skapar fina höljen åt låtarnas lyrik. Föregångaren Last night on earth gav precis samma känsla även om det finns väsentliga skillnader. Fjärde plattan Heart of nowhere har inte riktigt samma genomgående fingertoppskänsla utan styrs med en lite mer yvig hand. Majoriteten av spåren håller midtempo och blir lättuggat lagom utan att tappa allt för mycket själ. Men däremot blir det på bekostnad av den indieintegritet bandet tidigare omgett sig med och nya plattan överglänser tyvärr inte Last night on earth. Vilken kanske förvisso är deras i särklass bästa platta.

Lyrikmässigt bjuds vi på många tillbakablickar, på relationer och på livet som har passerat. Genom Lifetime och Still after all these years går det inte att säga annat än att Charlie Fink är en smula nostalgisk i sina yttringar. Inte för att hans ringa ålder på 26 år ger honom så mycket att summera, kanske är det snarare en betraktelse av ungdomsåren sett ur nya perspektiv från vuxenvärlden.
LOUICE PETERSSON

BETH HART & JOE BONAMASSA

Seesaw

(Mascot)

Betyg: 3/5

Sångerskan Beth Hart och bluesgitarristen Joe Bonamassa fick mersmak efter samarbetet 2011 och plattan Don't explain. Samma recept följs även denna gång, vilket betyder fler versioner av mer eller mindre kända låtar. Att ge sig på Nutbush city limits utan att hitta en ny infallsvinkel jämfört med den Ike & Tina Turner hade kan inte gärna bli mer än en snygg karaokeversion. Roligare låtval är Buddy Miles Miss lady och Melody Gordots If I tell you I love you, även om originalen står ohotade. Seesaw är en coverplatta med ett vasst urval av låtar snarare än odödliga och oumbärliga versioner av dessa.

KLAS LUNDGREN

DUNGEONESSE

DUNGEONESSE

(SECRETLY CANADIAN)

Betyg: 3/5

Den amerikanska duon Dungeonesses självbetitlade debut kan kortfattat beskrivas som sorglös pop.

Jenn Wasners röst tas fram mer här än i hennes tidigare projekt (Wye oak, Flock of dimes) och ger en helt ren r'n'b-vibb. Bland Jon Ehrens otaliga musikprojekt sticker Dungeonesse ut som något mer lättlyssnat och just sorglöst. Och det är på det musiken faller. Det behövs ett djup under den välpolerade ytan. Det är trall- och dansvänligt, välprogrammerat, Private party kräver dans och flimrande ljus. Men det fastnar inte riktigt.

HANNES LUNDBERG ANDERSSON

ENTRAILS

RAGING DEATH

(METAL BLADE)

Betyg: 2/5

Det finns ingenting originellt med Entrails. Det är metal med 1990-talets Sunlightdöds som största inspiration. Likadant stämda gitarrer, samma blasts och punkiga d-takt. Och det är synd. Linnerydarna blir nämligen som bäst när de ignorerar ramarna, som i Chained and draggeds solopartier. An Ever flowing stream of blood, sjunger Joakim Svensson i Headless dawn, en referens till genrekollegorna Dismember. Tyvärr blir det inte mer eget än så. Inte mer eget än Left hand path-rippet i The cemetery horrors. Men potential finns någonstans i manglet. Så gräv upp den!

HANNES LUNDBERG ANDERSSON

PRIMAL SCREAM

More light

(Ignition)

Betyg: 4/5

Bobby Gillespie och hans Primal Scream är framme vid album nummer tio. More light är det intressantaste de gjort på väldigt länge. Från att att ha gått från Stonesriffande soulrock via electronica känns det som om de nu öppnar alla spjäll. Producenten David Holmes lyckas även få till freewheelande fusionjazz som svänger av svett i låtar som Hit Void och River of Pain. Här finns också ett mörkare psykedeliskt inslag än tidigare. Bobby Gillespie lär aldrig upprepa framgången med Screamadelica från 1991. Men med More light tangerar han den i sina bästa stunder.

ANDERS TAPOLA

THE FALL

Re-Mit

(RED CHERRY RECORDS/BORDER)

Betyg: 3/5

Detta är engelska bandet The Falls trettionde studioskiva sedan debuten 1979. Än mer anmärkningsvärt är att det är fjärde i rad med samma medlemmar. Bandets överstekuf Mark E Smith är inte känd för att vara lätt att samarbeta med. Över sextio personer har kommit och gått. Hur låter det då? Som The Fall. Det är yxigt, kantigt och stampigt. Bitvis svängigt på ett märkligt sätt. Mark E Smith är kanske inte den mest välartikulerade sångare världen skådat, men han sluddrar bättre än de flesta. Han är förvisso från Manchester. Den lokala dialekten ses som ett talfel av landets övriga invånare.

OLA CLAESSON

HUGH LAURIE

Didn't it rain

(WARNER)

Betyg: 3/5

Om man sett tv-serien House vet man att skådespelaren Hugh Laurie spelar piano. Dessutom behärskar han gitarr och sång, även om gästsångarna är strået vassare. Och han älskar blues. Det här är mer än ett genomsnittligt skådis-släpper-skiva projekt. Hans första Let them talk var en hyllning till New Orleans, nu fortsätter vi i bluesens väldigt tidiga fotspår i södra USA bland pionjärer som WC Handy och Jelly Roll Morton, men också senare namn som Dr John. Egentligen är det en fyra i betyg, lyssningsvärt och fullt med kärlek och sväng, en kulturgärning med gungande knän, men upptäck också gärna originalen.

OLA CLAESSON

Väntan på det första smakprovet från Black Sabbaths nya platta, den första med Ozzy Osbourne bakom mikrofonen sedan 1978 (de två vissna låtarna på Reunion räknas inte), är över. Det är inte utan viss skepsis som jag klickar igång låten via Spotify.

Det finns lite historia som jag helst inte vill ska befläckas alltför mycket. Mitt första möte med gruppen måste ha varit 1983. På den tiden visste inte Svenne Banan vad Paranoid och Iron Man var för något. Det var i princip bara långhåriga snubbar med moppemustasch och duktigt många tygmärken med olika hårdrocksmotiv på sina slitna jeansjackor som hade koll på denna heliga gral. Jag lyssnade knappt ens på Ozzys soloplattor även om Johan, klassens mest initierade hårdrockare, ivrigt förespråkade dem. Jag tyckte att hans skräckimage låg alltför nära det min favorit Alice Cooper hade gjort tio år tidigare och såg inte humorn i hans galna upptåg då. Ett reportage om Black Sabbath i det proffsiga svenska fanzinet Hammer väckte dock mitt intresse och Johan fick bistå med expertråd. Sabotage, var svaret på min fråga om vilken platta jag skulle börja med.

Jag minns fortfarande knocken, även om den inte kom med en gång. Inledande Hole in the sky lät förvisso bra och det efterföljande instrumentala partiet, Dont start (Too late), invaggade mig troligen i den falska trygghet som det är tänkt innan Tony Iommis monumentala riff i Symptom of the universe drog igång. Jag slutade upp med att studera omslaget och tittade på min bror, som fram tills dess inte visat något som helst intresse för min nya platta, och hörde honom säga Det här är ju bra!. Bra? Det var det absolut tyngsta jag dittills hade hört.

Det första intrycket av nya God is dead? är inte lika omtumlande. Och varför i herrans namn heter låten så? Hans gitarr hörs ju klart och tydligt. Det tar sex minuter innan låten på klassiskt Sabbathmanér byter tempo och landar i den avslutande och nya dimensionen där Geezer Butlers bas brummar och briljerar och Ozzy trycker på så gott han kan i dag. Ett dussin lyssningar senare kan jag ändå konstatera att den kommande fullängdaren 13 troligen kommer att infria och kanske till och med överträffa mina mest optimistiska förhoppningar. God is not dead!
KLAS LUNDGREN


Tre andra omvälvande musikupplevelser

1. Lasse Dahlqvist - Örnungar (Gå upp och pröva dina vingar)
Jag var max fem år gammal och Örnungar hördes på radioapparaten som behövde värmas upp ett par minuter innan den fungerade. Jag höjde så mycket det gick och tryckte höger öra hårt mot högtalaren.

2. Terry Jacks - Seasons in the sun
Johan hade tagit med favoritsingeln Seasons in the sun till roliga timmen i trean. Vi krävde att den skulle spelas hela lektionen även om fröken Birgit lyckades få b-sidan att snurra en gång med stort missnöje som följd.

3. Metallica - Eye of the beholder
Samtalet liggandes skavfötter med Johan upphörde. Vi satte oss upp i en perfekt synkroniserad rörelse och lyssnade med spetsade öron. Vad var detta för riff? ... And justice for all var på väg och vi hörde första livstecknet via en knastrig engelsk radioutsändning.

Hårdrocksbandet Dynamite lät tala om sig redan i höstas när de spelade in en musikvideo som inleddes med ett bankrån. Filmandet på plats i Ryd gick inte riktigt som planerat utan slutade med polisutryckning. Allt slutade dock gott och nu ligger videoklippet så klart på youtube.
I dag släpper Dynamite, som består av Sebastian Hed-Plikas, gitarr, Mattis Karlsson, sång och gitarr, Jonas Hagström, trummor, och Adam Butler, bas, sin första platta på Denomination records.
– Allt började med att jag skrev låtar. Sedan kom Adam och Mattis med för vi kände varandra sedan tidigare. När vi så hittade Jonas var sättningen komplett, säger Sebastian Hed–Plikas.
Han och Mattis Karlsson sitter i en soffa på Palladium i Växjö och berättar att de alla fyra har rötterna i Ryd, Tingsryd och Urshult.
De har alltid spelat och att det blev hårdrock förklarar de med att det är bästa genren. Svängigast.
– Plattan spelade vi in i somras för vi bestämde att allt skulle vara klart innan vi letade skivbolag, säger Sebastian Hed–Plikas.
– Vi spelar inga konstigheter, utan rak rock. Enkelt och svängigt. Sedan hör det till att se lite hård ut, säger Mattis Karlsson.
Killarna i bandet har alla passerat 20-strecket med ett eller flera år och deras plan just nu är att satsa fullt ut på musiken.
– Ingen av oss vill jobba civilt, säger Mattis Karlsson och ler.
Sommaren ser lite oviss ut, säger de. Inget är egentligen spikat, men de jobbar på att få turnera i Tyskland. Spelning på festivalen Hölje rock i Olofström blir det, likaså ett framträdande på Karl Oskar-dagarna i Växjö senare i sommar.
– Responsen är positiv. Det känns som om det gått ganska snabbt och någon sade att vi gjort plattan AC/DC inte hunnit göra. Och AC/DC är bästa bandet. Det är facit, säger Mattis Karlsson.
På fredag blir det släppfest på Palladium och den blir spektakulär, lovar både Mattis Karlsson och Sebastian Hed–Plikas.
– Det kommer att bli en sjuhelvetes show. Vi har tillstånd att köra på med bomber och eld. Man ska vara försiktig med vad man lovar, men det här blir något extra, säger de.

Det är som att kliva in i en sommaridyll. Fåglarna sjunger. Hästarna betar. Det påtas i trädgården. Dea möter upp oss i en armégrön jacka och lågklackade stövlar. Med sig har hon en korg med äpplen som hon ska ge till hästarna.
– Nu kommer de komma springande, de vet att jag kommer med äpplen, säger hon.
Hon ser så där härligt avspänd ut samtidigt som hon lyser upp precis allt i sin omgivning. Hon skulle passa in i vilket modereportage som helst. Trots glamouren i eurovisionscirkusen står hon stadigt med båda fötterna på jorden.
– Här hemma odlar jag grönsaker, myser med hästarna. Det är spaden i och jord under naglarna som gäller. Det är nog det som gör att jag klarar av det här jobbet. Jag är en bonnatjej i grunden, säger hon.
Men för Dea har det aldrig varit ett problem att vara tjejen från den lilla blekingska orten Bräkne-Hoby.
– Det har varit en jättestor fördel tror jag. Jag har ju vuxit upp med fötterna på jorden och är inte rädd för att ta i. Därför har jag alltid känt mig trygg i mig själv. Jag vann ju bästa attityd i Elvisshowen Viva Elvis i Las Vegas för ett par år sen. Det är lite kul.
I dag lever Dea sin barndomsdröm. Hon har körat bakom flera artister på stora scener i hela Sverige. Hon började som många andra, via kommunal musikskola och sen musikinriktning på gymnasiet. Sen började hon på Kulturama och pluggade både på dans- och musikallinjen. Efter det började hon frilansa som körsångerska.
Den första gången Dea satte fötterna på Melodifestivalenscenen gjorde hon det med besked. Det var 1999 tillsammans med den före detta skolkamraten Charlotte Perelli. De vann både den svenska och den internationella tävlingen det året, och Dea hamnade mitt i.
– Vilken cirkus det blev! Att jag lyckades pricka in ett vinstår den första gången var ju jättekul, säger hon.
Sen rullade det som man säger bara på. Det ena jobbet ledde till det andra.
– Det är så mycket roligt som jag har fått göra. Så många stora artister som jag har körat bakom. Charlotte Perelli, Carola, Tommy Körberg, Lena Ph, Orup. Det har ju blivit några stycken nu.
Dea är flitigt anlitad i Melodifestivalsammanhang. Runt år 2006 blev det uppemot 24 bidrag av 32 som Dea var med och körade på. Därmed har det blivit några gånger i Eurovision song contest också. Det är det få andra artister som kan skryta med.
I årets Melodifestival var Dea med igen, men denna gång blev lite lugnare än 2006. Endast två av 32 bidrag var hon med och körade på. Det var Janet Leons Hearstrings, och, såklart, Robin Stjernbergs You.
– Det är lustigt att jag lyckades pricka in vinnaren den här gången, säger hon.
Hur är Robin att arbeta med?
– Han är otroligt professionell. Jätteduktig och han har en fantastisk röst. Han har mycket press på sig nu. Det är en otrolig press att vara huvudartisten. Många tror att alla vill vara huvudartisten och stå längst fram på scenen, men det har aldrig varit en dröm för mig.
Vad är din dröm?
– Det är lite roligt, första drömmen var att stå i kören på Melodifestivalen. Inte som huvudartist alltså. Det är lite komiskt att det faktiskt blev så.
Så du lever din dröm nu?
– Ja, det tycker jag! Visst, man har ju alltid lite olika drömmar. Men min dröm var alltid att göra det här!
Framtiden då? Det är såklart svårt att säga när man är en världsartist som Dea. Sommaren ska dock spenderas i Sverige.
– Jag har en del grejer på gång, men ingenting är spikat ännu. Men jag blir kvar i Sverige i sommar!
ELIN THORNBERG

Tittarna, inbjudna artister och gäster ska dela med sig av sina färdigheter eller "skills" i SVT:s Sommarlov med start 10 juni. Till exempel laga cykelpunka eller stå på huvudet.I slutet av sommaren kommer vi att vara världsbäst på en massa grejer, säger programledaren Malin Olsson i ett pressmeddelande.
Med sig på programmets tvåvåningsbuss har hon kollegerna Kringlan Svensson och Rijal Mbamba. Dessutom blir det tv-serier, både fortsättningar på gamla favoriter och nya serier.

SMP

Lördagen den 31 augusti är det premiär för Växjö visfestival. På två scener i Kulturparken Småland blir det en heldag fullspäckad med musik. Bakom festivalen står den ideella föreningen Växjö sociala entreprenörer och klara artister är i nuläget Sonja Aldén, Åsa Jinder, Staffan Hellstrand och Lasse Tennander.
– Överskottet från festivalen går till ett utbildningsprojekt i norra Benin där Erikshjälpen driver ett biståndsprojekt, säger Gustav Einarsson som är festivalens projektledare.
SMP

På fredag 17 maj uruppförs Växjötonsättaren Thomas Liljeholms verk Merging två soloviolonceller och stråkorkester i Donetsk, Ukraina. Det internationella cellistparet Olga Veselina och Vadim Larchikov är solister i verket som framförs i Prokofievhallen med Donetsk academic philharmonic orchestra under ledning av den japanske dirigenten Masataka Matsuo. Merging uppförs som en del av den årliga internationella festivalen Donbas modern music art.

SMP

Smedberg debuterade 1976 med Inpå benen. Sedan dess har han skrivit alltifrån lyrik till kriminalberättelser. Boken Hässja – berättelser från en trakt nominerades till Augustpriset 2000. Hans senaste bok var romanen Jag är inte den du ser som kom 2008.

Den nya boken heter Borges i Sundsvall. Totalt rymmer den tolv berättelser av olika snitt, om vitt skilda öden. Här finns gifta par, bedragna hälfter, barn och föräldrar, döende och efterlämnade, bortkörda och längtande. De tampas med livet. Undrar hur man får syn på det. Vad som gör en människa till den hon är. Är det uppväxt? Gener? Det som sker?

Och vad är det egentligen som sker? ”Vissa händelser, bilder, stiger fram, vill lura dig att tro att så här var det, det här var ditt liv. Men det mesta är otydligt, vagt, ett slags bakgrundsbrus som knappt går att tyda”, skriver Smedberg i novellen Min far i solen norr om Skarpåsbäcken. Fadern finns där, i vårvintersolen, röken bolmar, hästen haltar närapå, orden söker sig fram och berättelsen dämmer upp allt. ”Och”, skriver Smedberg, ”som en sten faller han genom tiden”.

Meningen är karakteristisk för Smedbergs berättargrepp. I novellsamlingen finns, vilket fängslar och engagerar, inga raka linjer eller skarpa, avslöjande skär. Bara snitt av upplevelser, punkter som utsirat sig till avgöranden, olika nu som visar upp sig i en viss ordning, byter perspektiv och ändrar bilden.

I novellen Gudomliga iakttagelser av en outhärdlig kärlek driver Smedberg fram en serie äktenskap och skilsmässor genom ögonen på en naken liten gud. I Grand tour vandrar han detaljerat och elastiskt genom ett gammalt hus och spöklika röster. Och i titelnovellen Borges i Sundsvall åker den argentinske författaren till en norrländsk stad, en resa genom människors ensamhet och tomhet som ger upphov till hans novell Ett djur av intet.

Variationen är stor i Smedbergs samling och språket är varsamt snidat mellan rytm och frågeställningar. Alla noveller håller inte samma intensitet. Hela tiden finns dock en rad lekfulla lager av framställning i både form och innehåll, roller, spel, vägar för att nå en kärna ”i detta obegripliga hav som kallas livet”. Den rörligheten överraskar gång på gång och ger Smedbergs berättelser sällsam dragningskraft.

Karaktärerna förenas av sin ensamhet.

JONNA FRIES

Boken innehåller vittnesmål från israeliska soldater som drabbats av samvetskval. Under anonymitetens skydd berättar de om sina upplevelser i en armé som dödar barn och äldre lite grann som det passar. Utan anonymitet skulle det vara omöjligt att få soldaterna att vittna, skriver den israeliska organisationen som sammanställt de 145 vittnesmålen.

Det är inte det oregelbundet återkommande dödandet som står i centrum för soldaternas vittnesmål, utan den dagliga terrorn. Att jävlas med de människor som hålls inspärrade på landområden som år efter år blir allt mindre är den röda tråden. Variationen i det sätt på vilket israelerna jävlas är stor. Risken för att straffas om jävligheterna ”går för långt” är liten. I efterhand godkänns det mesta.

Förebyggande är det orwellska ordet för att rättfärdiga de israeliska soldaternas attacker. Principen är enkel. De andra kallas terrorister. För att förhindra ”terroristernas” terror terroriserar de israeliska soldaterna dem: ”Under det sista årtiondet har tiotusentals palestinier gripits i operationer djupt inne på palestinskt territorium som ägt rum nästan varje natt.” En soldat berättar: ”Syftet var att hitta vapen. När det kom till kritan hittade vi inga vapen. Vi konfiskerade köksknivar. Vad som chockade mig mest var att man också stal saker. En person tog tjugo shekel. Folk gick in i husen och letade efter saker att stjäla. Det här var en mycket fattig by. … Det förekom en hel del skadeglädje över människors fattigdom, killarna gillade att prata om det.”

Det kunde vara värre. En soldat berättar: ”Jag tittade på mannen genom nattkikaren. Han var obeväpnad. Det var två på morgonen. En man utan vapen som gick runt på taket. Vi rapporterade till kompanichefen. Han sade: Döda honom. Prickskytten slöt och dödade honom. … Mannen dog. För mig är det mord. Och det är inte det enda fallet. Vi brukade skratta åt det och hade kodnamn på dem: vaktposten, trummisen, kvinnan, den gamle mannen och vad det var mer. Jag kommer på det sen.”

Varför? frågar en intervjuare. En soldat svarar: ”Jag minns att vi bara hatade dem. Jag hatade dem. Även jag var en sådan rasist där. Jag var så arg på dem för deras smuts, deras elände, hela deras jävla situation.” Rasismen var utbredd. Varför patrullerar man? frågar en soldat och besvarar själv frågan: ”För att klå upp araber. Barn, araber, all sorts skit.” En soldat berättar hur han rycktes med av situationen: ”Du tittar i kikaren och söker efter någon att döda. Det är vad du vill göra.”

Den samlade effekten när det gäller att förstöra möjligheterna att leva anständiga liv för palestinierna är ofattbart stor. Människorna bryts ner med daglig terror av de mest skiftande slag. De får aldrig veta vilka rättigheter de har. Att begränsa rörligheten är A och O i förtryckets strategi. När och var som helst kan israeliska soldater sätta upp vägspärrar. När och var som helst kan israeliska soldater tränga sig in i människors hem och stjäla och skjuta.

Vittnesmålen formar sig till en upprörande dokumentation av hur de vardagliga kränkningarna av palestinierna är en systematisk och medveten israelisk politik. Ännu mer upprörande är att världens reaktion i stort har uteblivit. Denna passivitet bär ansvar för att inga förändringar är i sikte.

Israeliska soldater vittnar om daglig terror mot palestinier.

TOMAS POLVALL

Beståndet har tunnats ut en aning de senaste åren. Tungviktare som BLM och Artes har ännu inte fått några värdiga efterträdare, men även insomnade tidskrifter som Res Publica och Pequod, för att nämna blott ett par, har lämnat tomrum efter sig. Kvarvarande kämpar på efter förmåga, och visst finns det exempel på tidskrifter som fortsätter att utkomma år efter år, decennium efter decennium: välmående gamlingar som Ord & bild, Lyrikvännen och Paletten, liksom något yngre kollegor som Glänta och 10TAL.
Gemensamt för tidskrifterna ovan är att de ligger i topp på listan över erhållet produktionsstöd från Kulturrådet, samt kan räkna med viss draghjälp från storstadspressens kultursidor. Det har förvisso blivit allt trängre i spalterna, men det tycks lättare för de redan etablerade tidskrifterna att behålla sin smala del av utrymmet än för nya att klämma sig in. Tidigare kunde obalansen i viss mån avhjälpas genom ambitiöst redaktörskap utanför storstäderna, men tidskriftsbevakningen i landsortspressen har gått från ringa till i det närmaste obefintlig.
Kontentan är att långsiktig välmåga tarvar kapital: i mindre utsträckning kulturellt (renommé och recensioner) och i högre grad ekonomiskt. För de flesta innebär det senare statligt stöd, men det finns undantag. Kulturkonservativa Axess har en solvent stiftelse i ryggen och kan stoltsera med en rad namnkunniga skribenter. Innehåll och inriktning blir inte sällan utskällda i spalterna, men ett försök till någorlunda objektiv betraktelse skulle nog ändå landa i att kvalitativt är Axess en av de jämnare tidskrifterna. Hög lägstanivå, som det heter på sportspråk.
När anrika och ansedda litterära tidskriften Granta (grundad vid Cambridge i slutet av 1800-talet) nu lanseras på svenska är kapitalet i hamn redan från start. Den engelska förlagan ägs av Sigrid Rausing och den svenska utgåvan är ett samarbete med Bonniers. Kreditvärdig såväl ekonomiskt som kulturellt sålunda. Nu gäller det att förvalta klokt. Och att hantera eventuella förluster med fördragsamhet. Det är inte första gången en ambitiös litterär tidskrift sjösätts. Någon som i dag minns Atlas litterära tillägg (ALT)? Två nummer blev det.
Granta har emellertid fördelen att ingå i ett internationellt nätverk; den brittiska modertidningen har på senare år fått ett tiotal avkomlingar, från Brasilien till Norge. På så sätt kan en text som visat sig gångbar i en nationell utgåva prövas också i en annan. Och i svenska Grantas premiär­nummer är det just de översatta bidragen som lyser starkast. Här finns kända namn som Murakami och Junot Díaz, men mest övertygande är en trio som härmed introduceras på svenska: brittiske Robert Macfarlane och hans fascinerande hybrid av reseskildring, essä och berättelse (Sebald, någon?), Nigeriafödda Chinelo Okparanta med sin starka novell om förbjuden kärlek samt norskan Invild H Rishøi och hennes gripande skildring av en fattig, ensamstående mamma med femårig dotter.
Ett premiärnummer är bara en början, ett första steg, och om framtiden är det som bekant svårt att sia. Men inför kommande nummer har redaktör Haegerström ändå en viktig uppgift i att försöka knyta till sig inhemska förmågor som kan hålla jämna steg med utländska kollegor. De svenska författare som medverkar i första numret gör ett förvånansvärt blekt intryck. Ingen nämnd, de flesta redan glömda.
PETER VIKTORSSON

Communityteater, som är relativt ny i Sverige, kan handla om att männi­skor med olika bakgrund inom den professionella teaterns ramar får möjlighet att berätta en berättelse som har med klass, kön eller politik att göra: ett sätt att reflektera över samhället, ett sätt att vilja förändra det.
I I Have a Dream har berättelsen på scenen en tydlig, enkel dialog genom regissören Johanna Huss, som också står för manus och idé. En fet käftsmäll kan man säga att det här är, riktad mot en politik som på ett robotiserat sätt framhåller rätten att förgripa sig på en planet som tillhör oss alla. Skolans utveckling får sin smäll.
Jag imponeras av alla duktiga på scenen som gör sitt absolut bästa.
Här finns fina sång­inslag och dansnummer, och tack vare humorn får det mörka budskapet – konsekvenserna av miljö­förorening och vinsttänkande – den fullsatta spelkubens publik att beröras både till skratt och tårar. Bravo till röst och sång­instudering.
Politikern, spelad av veteranen Olof Bergström, har en ganska enfaldig roll men den spelas rutinerat bakom plastrongen (manshalsduken) likaväl som i sången och banne mig i gången! Infångad av en svärm utarmade klienter som får samma svar, eller inget alls gör han entré med tvåstavig entusiasm: avslag! Inte tid!
Simon Runstens funktionella scenografi framhäver Maria Klingetegs fina kostym: nyanser av grått. Musiken sitter fett där den ska, men samma gamla 70-talsretorik får mig att kritiskt undra: kunde vi fått se lite mer av: skyll inte bara på politiken, du är en del av den? Kanske är det just detta föreställningen vill påvisa i den här Sköna Nya Värld- version 13.0 eller vad vi ska säga.
Att det inte är för sent, men vi behöver varand­ra.
I skolan ser rektorerna, med emfas spelade av Debbie Lillo Diaz och Lennart Ofrell, till att ett nytt program: x344g, ska göra susen. Läraren (Tino Sivertsson) får ta av nattsömnen för att hinna med sitt arbete. När den oslagbara robothuben Hub 53 installeras i klassrummet ska begreppet Kunskap är makt få sitt ansikte. Mary Lou Ward är suverän som robot, lite lik gamla tiders tyranner med linjalslag över händerna. Nu är det elstöt som gäller.
Mot denna utveckling har en nästan utomjordisk motrörelse satts i i?gång: de änglalika småflickorna i blodröda klänningar och rosetter (Sara A Schill och Rebecka A Schill) som i sina Lena Cronqviststlika uppenbarelser ger order till de oslagbara ”ledsagarna”, värdinneklubben i blått under ledning av Marija Regnander att bearbeta Politikern. Jag ska inte avslöja hur det går.
Fotnot: På grund av det stora antalet medverkande kan jag bara nämna en bråkdel namn. Föreställningen spelas 12, 13, 14, 18, 19 maj.
Marija Regnander, Olof Bergström och Mary Lou Ward från Regionteatern Blekinge/Kronoberg gör tillsammans med Araby Community Arts cirka 50 amatörskådespelare en fullsatt föreställning.Foto: Per-Erik Sandebäck