• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Birgitta Stenberg: Is och eld

Kultur & Nöje 2010-06-15 | Uppdaterad 2010-07-21

Foto: Marika Lindbom-Jakobson.

FAKTA

Eldar och is
Birgitta Stenberg
Norstedts

LäS MER

• Kristian Lundberg: Mörkret skulle vara som ljuset
• Tonie Lewenhaupt: Inte bara mode
• Haruki Murakami: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Man ska öppna dörrar så mycket det går, säger Birgitta Stenberg. Man måste bekämpa förtrycket mot kvinnor och alla moraliska regler kring kvinnors erotiska liv. Hon är som ett feministiskt frigörelseprojekt där hon sitter i studios och promotar sin nya roman Eldar och is.
Stenberg har öppnat alla dörrar hon velat öppna och några till. Det vet alla som följt hennes författarskap. När hon berättar om sina polygama relationer öppnar hon dörrar med sin 78-åriga kropp, presenterar möjligheter för hur det är möjligt att leva genom att själv leva det. Liksom hon har levat för att visa vad som är möjligt att skriva. Just så är hennes författarskap, hon har alltid skrivit med livet som insats, hon har observerat, tagit på det som bränner och fått sina läsare att brinna. Stenbergs självbiografiska serie kan man läsa som underhållande berättelser och intressanta skildringar av historiska kontexter utifrån Stenbergs unika perspektiv. Och man kan läsa det som poetik om skrivandets villkor.
Nu är den sista boken i den självbiografiska serien skriven och Stenberg har bestämt sig för att sluta se varje händelse i livet som en potentiell litterär scen. Jag ska inte utnyttja världen längre, jag ska bara vara i den, säger hon i en intervju.
Eldar och is ska vara den sista pusselbiten i det självbiografiska livsverket. I denna roman går hon bakåt i tiden och skildrar Almas och Ingeborgs liv, sin mormor och mamma. Utifrån dessa två berättelser låter hon Birgittas liv träda fram.
Eldar och is skiljer sig från de tidigare böckerna i serien eftersom Stenberg i skildringarna av mormor och mamma inte kan göra anspråk på att ha levt deras historier. Istället berättar hon utifrån sin kunskap om deras liv och samtid. Men perspektivet är det typiskt Stenbergska. Navet i Eldar och is är liksom tidigare berättelser erotiken. Stenberg låter Almas och Ingeborgs erotiska drift styra deras handlanden, liksom hon själv i sina tidigare böcker. Skillnaden är att deras straff blir hårdare när de motas tillbaka in i kvinnofållan av det fördömande samhället.
I Eldar och is ska Birgittas liv läggas till rätta i ljuset av mormor och mamma. Men liksom livet så är en text, när den är som bäst, inte ett stillastående objekt. Den är så djup att man inte ser dess botten. Det blev inte som författaren Stenberg hade tänkt sig, frågorna som skulle besvaras blev till större frågor. Figurer ur det förgångna dyker upp och lägger fram andra teorier om Stenbergs ursprung. Andras berättelser om vad som egentligen hände lägger sig emellan Stenbergs berättelse och sanningen. Vem var egentligen Birgittas pappa? Vad för slags liv levde egentligen hennes mamma som ung? Det är inte svaren på frågorna som är bokens egentliga behållning, även om det är underhållande att dras in i gissningsleken. Det hisnande är insikten om att ett liv består av många lager sanningar. Och spelar det någon roll vems version av verkligheten som är sann när berättelsen redan är berättad? Vad är sanningens roll i litteraturen?
I tv-studion sitter Birgitta Stenberg och svarar på frågor om sin nya roman. Varken Stenberg eller reportern gör egentligen skillnad på Birgitta i boken och Stenberg i studion. Hon berättar att hon har underlag för DNA-analys, för att ta reda på vem som var hennes förälder på riktigt. Hon är rädd, om den skulle visa sig vara på annat sätt än hon föreställt sig. Birgitta Stenbergs liv går vidare. Vi får se om det blir en till bok.

Marit Östberg

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: