• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Illustration: Alexandra Severinsson

Den gamla världen klamrar sig fast

Kultur & Nöje 2009-02-14 | Uppdaterad 2009-02-14

Vad är en digital fil värd? Egentligen?
När rättegången mot The Pirate Bay startar på måndag är detta en av de centrala frågorna. För hela anledningen till åtalet är ju att motparterna anser att de har förlorat pengar på att upphovsrättsligt skyddat material spridits på internet med hjälp av The Pirate Bay-sajten.
Frågan är dock inte helt lätt att besvara. Särskilt inte eftersom det de senaste åren skett en väldig förändring när det gäller hur människor betraktar och värderar information. Grunden till den här förändringen är digitaliseringen.
Alla förstår att det är dyrt att framställa en inbunden pappersbok, liksom att ägaren till en bokhandel på öret kan räkna ut vad varje kvadratcentimeter på hans hyllor kostar i månaden. Samma sak har gällt alla fysiska varor som någonsin producerats.
Till en början gällde samma principer i den digitala världen. Här fanns också en lagerkostnad – i form av serverutrymme.

Vad som har hänt de senaste åren är att kostnaden för digital förvaring har sjunkit till nära nog noll. Den musikdistributör som lägger upp ännu en musikfil i sitt försäljningsbibliotek kommer inte att märka av någon extra kostnad.
Du märker detta själv i din vardag genom att gratistjänster som till exempel Yahoos e-post plötsligt erbjuder dig obegränsat med utrymme. Varför? Jo, därför kostnaden inte spelar någon roll längre.
Du kan också märka det i dina möjligheter att själv spara saker. Den hårddisk du köper i år ger dig troligtvis möjlighet att lagra ungefär 200 000 musikfiler. Om fem år beräknas den normala hårddisken rymma fyra miljoner låtar. Och om mindre än tio år kommer du utan problem kunna lagra 64 miljoner musikfiler.
Det innebär att man inom en framtid som inte är alltför långt borta kommer att kunna bära med sig all musik som någonsin har producerats.

Man kan då fråga sig vad en enda av dessa filer kommer att vara värd för innehavaren. Antagligen i stort sett ingenting.
Och frågan är om vi faktiskt inte redan är där i dag. De digitala filerna har skapat en överflödeskultur, där det just är tillgången till överflödet i sig som är poängen. Något som utan problem – och utan kostnad – kan framställas i ett oändligt antal exakta kopior och dessutom lagras och sändas vidare i stort sett gratis, kommer av naturliga skäl inte att betraktas som värdefullt av ägaren.
Om man nu ens kan prata om en ”ägare” när ägaren inte själv lägger något värde vid objektet.
I sommar kommer tidningen Wireds chefredaktör ut med uppföljaren till sin internationella storsäljare The Long Tail. Boken kommer att heta Free och handlar om vilka affärsmodeller som existerar i en tid där saker och ting förlorar sitt värde. Eller med andra ord: hur man kan tjäna pengar på att vara entreprenör i en gratisvärld. Själv är han övertygad om att det gäller för företagen att våga tänka nytt om de över­huvudtaget ska ha något kvar att sälja i morgon. Hans tes är: allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras. Och allt som digitaliseras kommer utan undantag att förlora sitt värde och i någon form bli gratis för konsumenten.

För den digitala generationen – den allra första som vuxit upp med internet och som nu faktiskt går ut i arbetslivet – är det här fullständigt naturligt. De förutsätter att digitalt är lika med gratis. Under ett seminarium i Malmö nyligen, berättade Chris Anderson att han hade berättat om planerna på sin nya bok för sin familj, varpå hans son hade tagit sig för pannan och utbrustit: Va? Ska du skriva en bok om DET? Eh, pappa...
De branscher som nu försöker stämma kablarna av The Pirate Bay-männen ser naturligtvis den här utvecklingen komma som ett expresståg mot sig. Men de har valt att försöka utvinna så mycket av den gamla världen som möjligt innan den nya är etablerad fullt ut. Det är lätt att förstå tanken.
Men det är också lätt att inse att rättegången inte på något sätt kommer att påverka utvecklingen. Oavsett vad tingsrätten och kommande instanser kommer fram till, kommer inte fildelningen att minska. Inte heller kommer internetanvändarna att börja betrakta digitala filer på ett annat sätt än i dag – tvärtom. För varje dag som går kommer nya legala gratistjänster, som både har begripit vad dagens kulturkonsumenter vill ha och hur man ska kunna tjäna pengar på det. Den svenska musiktjänsten Spotify, som låter användaren få fri tillgång till ett enormt musikbibliotek mot att då och då lyssna på reklam, är kanske det bästa exemplet just nu. Om fem år – den tid det beräknas ta för The Pirate Bay-fallet att vandra genom alla tre rättsinstanserna – kommer de legala gratisalternativen högst troligen att vara marknadsledande för alla former av digital kultur. I ett sådant läge kommer naturligtvis allmänhetens rättsmoral att reagera mot att man dömer ett gäng fildelstekniker till att betala mångmiljonbelopp i skadestånd. Varför? Jo, för att den beräkning som just nu görs i tingsrätten – att varje fil är värd ett visst antal kronor – helt enkelt inte längre stämmer med någons verklighet.
Den reella faran är dock en annan. Hela branscher låser nu fast sig vid att göra rättsprocesser till en del av sina affärsmodeller. I en tid när saker förlorar sitt värde, ligger framtidsmöjligheterna i att framgångsrikt lära sig att exploatera gratisvärlden. Detta bortser dagens företagsledare inom nöjesindustrin ifrån och väljer i stället att stenhårt satsa på att stämma folk.
Och för att kunna vara framgångsrika i detta krävs hårdare lagar och strängare straff. På så sätt skapas en ond cirkel, som inte leder framåt för någon.
Inte för upphovsmännen, inte för företagen och inte för konsumenterna.

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: