Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Kultur & Nöje 2011-09-12 | Uppdaterad 2011-09-12
Det är inte alltid sinnet bli så väl fyllt som under lördagens konsert med 17-årige pianisten George Li och dirigenten Christian Lindberg, två herrar som i sitt yttre är så totalt olika i uppförande det går att bli, men som gjorde en konsert som bör gå till konserthusets historia.
Det började med Christian Lindbergs eget stycke Concerto for Winds and Precussion. Det var en fullkomlig explosion av atonala klanger och en dynamik som drog in åhöraren i en tonvärld där stycket mot mitten fick en klanglig midja med en finstämd dialog mellan marimborna och pukan. Sedan var det fullt ös igen. Det kan säga något om ljudvolymen att synbarligen tuffa slag med hamrarna mot klockspelet nätt och jämt hördes igenom forsen av toner.
Dirigenten är ett under av energi och har en autentisk vilja och arbetsglädje som gör att man inte blir det minsta förvånad över att han kommer in i skjorta av guldlamé.
Om Christian Lindberg gör sitt framträdande fysiskt så är det fysiska desto mer återhållet hos den unge pianisten som hade Rhapsody in Blue på sin lott. Lindberg berättade, också vid förträffen med medlemma i Växjö konsertförening, som var medarrangör, om att han hörde George Li för fem år sedan och blev betagen av hans spel.
Att det skulle sitta en virtuos vid flygeln var självklart, sådana finns det många, men virtuoser fångar inte med nödvändighet en publik. Men det hände här. Efterhand som stycket fortskred koncentrerade sig uppmärksamheten allt starkare mot George Lis fullkomligt avspända ansikte. Han spelade med halvöppen mun, nästan utan några rörelser med huvudet, och absolut inga rörelser i ansiktet. Här gick inte att tänka på annat, inte att se något annat.
Totala lugnet rådde. Musiken bara växte.
Det fanns en tydlighet i uppförandet som gjorde att man med lätthet följde pianistens andning, själva viljan i musiken, man var helt enkelt med honom utan att han varit publiktillvänd i fysisk mening. Varje anslag mot tangenterna var som ett danssteg. Nu var det visserligen dansant musik, men detta gäller något annat, det gäller dans i kontakten mellan fingrarna och tangenterna.
Upplevelsen desto större beroende på den unika orkestern, som var en sammanställning av Musica Vitae från Växjö och Stockholms Läns Blåsarsymfoniker. Detta var ett strålande grepp som blivit möjligt tack vare att Christian Lindberg är Stockholmarnas konstnärlige ledare och chefsdirigent. På podiet fanns helt enkelt en symfoniorkester med en ovanlig klangbild men tack vare dirigenten också med en ovanlig vitalitet.
Man tänkte sig kanske att Musica Vitaes enskilt framförda stycket skulle verka blekt efter allt detta. Men så blev det inte. Konsert för stråkorkester i tre satser av Grazyna Bacewic blev också ett bärande inslag i konserten.
Avslutningen kom med Symphonic Dances ur West Side Story av Loenard Bernstein. Det blev lika vitalt, lika dramatisk och dynamiskt som allt annat denna märkliga kväll.
Åke Svensson



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA