• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Felvända reaktioner

Kultur & Nöje 2012-02-11 | Uppdaterad 2012-02-11

Jag menar inte att han är en vilde. Jag vet inte om han är ett geni. Men bilden av honom präglas av nervös oro, som om han är en naturkraft som måste besvärjas, en vulkan som när som helst kan få ett utbrott. Han görs både mindre mänsklig och mindre professionell. Som man inte kan vare sig kräva eller förvänta sig att han ska spela enligt samma regler som vi andra. Trots att han är en mångårigt rutinerad yrkesperson. Samtidigt som man höjer honom till geniets nivå sänker man honom till det oberäkneliga barnets.
Märkligt och förnedrande för alla inblandade och jag undrar om ens Thorsten Flinck själv vinner något på den här specialbehandlingen. Alla daltar, men väntar med skräckblandad förtjusning på en skandal, ett utbrott, något. Något vadsomhelst som vore otänkbart av någon annan. Hur var han, hur var han, frågar alla kollegan som intervjuade honom. Det gnistrar nyfiket i ögonen. Hur var han? Var han en människa, ett monster, vad?
I lördags kväll. Tävlingen är över. En kollega från en annan ort börjar prata. ”Reaktionerna var så himla överdrivna tycker jag.” Hon menar de många upprörda och arga reaktionerna på att nämnda melodifestivalartist tog programledaren Gina Dirawi i baken. Rövtafs helt enkelt. I direktsänd tv. Medelålders geniman grabbar tag om ung kvinnas rumpa. Men det har ni också redan läst om. Framför allt har ni nog läst om just reaktionerna på detta tafs. Att de var överdrivna.
Min enkla fråga är den här: Var han tvungen att ta henne i baken? Han kunde faktiskt precis lika gärna ha låtit bli. Men han valde att göra det och det som verkar störa de flesta var inte hans hand på hennes bak. Utan reaktionerna på handen-på-baken. Tafset blev det förväntade, det normala. Reaktionen på tafset däremot – ”överdriven”. Det är så himla konstigt. Jag vet ingen arbetsplats där det är okej att klappa en kollega i baken. Men så känner jag väl heller inga äldre manliga konstnärsgenier.
Det är som när Kristian Lundberg redogjorde för jämställdhetsstatistik i en artikel på Helsingborgs Dagblads kultursidor. Läsarstorm mot Kristian Lundberg. Inte mot bristen på jämställdhet eller förekomsten av mäns våld mot kvinnor. Eller när Hanna Hellquist pratade i radio och skrev i DN om SCB:s statistik om män, kvinnor och hushållsarbete. Hatet hon väckte.
Reaktionerna på det så kallade klassafarit på Solsidan (Saltsjöbaden, Stockholm). Man rasar mot att tala om klasshat, eller ens klass. Inte mot att klassklyftorna ökar, växer, får fruktansvärda konsekvenser, med Malmö som senaste exempel. Som samma Kristian Lundberg skrev rasande bra om i Svenska Dagbladet för övrigt.
Vad är det som pågår? När blev ojämlikhet och orättvisor och ojämställdhet det som vi förväntar oss?
Jag vägrar börja gilla läget.
CAMILLA CARNMO
är kulturredaktör
på Smålandsposten och skriver krönikor var femte vecka.

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus