• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

I sin egen sannings tjänst

Kultur & Nöje 2009-01-16 | Uppdaterad 2009-01-16

Foto: Karin Grip / SvD / SCANPIX

LäS MER

• Liza Marklund försvarar sig mot kritiken

Journalisten och författaren Liza Marklund har under många år framställt sig själv som engagerad sanningssägare med målet att föra upp frågan om våld i nära relationer på den politiska agendan. Nu har dock glorian förbytts till törnekrona då hon av en källkritisk journalistkollega anklagas för att ha förlett sina läsare.
Den debatt som orsakats kring de fabricerade fakta som Marklund bygger sina dokumentärromaner i Gömda och Asyl på är svår att överskåda trots att debatten mestadels gått i svart och vitt. Det beror på att debatten rör ett flertal problematiska frågor som är svåra att hantera under samma paraply.

Det kan vara intressant att för ett ögonblick höja blicken över den hätska och upprörda mediedebatten för att se hur den som fenomen kan förklaras utifrån den forskning som bedrivits om produktion och mottagande av samtida skönlitteratur med sanningsanspråk.
Ett perspektiv i den inflammerade debatten har varit att ta ställning till huruvida Marklund är en lögnaktig och skrupelfri journalist eller om hon i egenskap av skönlitterär författare kan åberopa sin konstnärliga frihet gentemot verkligheten. Att frågan ens aktualiseras visar att Marklund på ett vårdslöst sätt blandat samman de två helt olika uppdragen.
Upprörda journalistkollegor börjar nu befara att Marklund skadat allmänhetens förtroende för en hel yrkeskår. Piratförlaget, som ägs av trion Marklund, Jan Guillou och hans sambo Ann-Marie Skarp, har i dagarna tvingats försvara sig mot mediedrevet. Det samlade budskapet är att man förvånas över att läsarna inte har samma genreinsikt som branschfolket och därför beklagligt nog ”läst fel”. Det står inte ”ett sant reportage” på bokens omslag utan ”en sann historia” av det enkla skälet att ett reportage definitionsmässigt måste vara sant”, skriver Skarp på förlagets hemsida.

Min forskning visar dock att Gömdas läsare ställer samma autenticitetskrav på Marklund om hon lovar ”en sann historia” som om hon levererar ett ”reportage”, just för att hon i marknadsföringen av romanen frekvent refererar till sina erfarenheter av och trovärdighet som grävande journalist.
Det är emellertid inte något nytt fenomen att författare skriver dubbla kontrakt med läsarna – vid lanseringen av en roman kan man hävda att den är självbiografisk, för att en tid senare hävda att det är ren fiktion (eller vice versa). Det öppnar för att författaren och hennes medproducenter, som Piratförlaget, efter en tid just kan hävda att läsarna har ”läst fel”. Resultatet blir att en bok som börjat tappat mark på försäljningslistorna får ny marknadsföring och därmed nytt liv.

Finns det anledning att misstänka att man på liknande sätt från Piratförlagets sida vill vända de senaste veckornas debatt till sin ekonomiska fördel? Det har redan hänt en gång – undertiteln ”en sann historia” fanns nämligen inte i originalutgåvan från 1995, utan kom till först i den reviderade upplagan fem år senare. Med Marklunds ursäkt till läsare som känner sig lurade i åtanke, är det möjligen åter dags för en reviderad utgåva där sanningsanspråken tonas ner.
Skarp och Marklund hänvisar vidare till föreställningen att skönlitterära skildringar kan åstadkomma en annan, men inte mindre giltig, sanning än journalistiken och att detta låg bakom beslutet att skriva om Mias öde i romanform.
Som litteraturvetare gläds man givetvis över den insikten men förefaller det inte med den utgångspunkten kontraproduktivt att lägga till undertiteln ”en sann historia”? Och varför då ödsla energi i författandet på att hänvisa till dokument som läkarutlåtanden och polisrapporter? Å andra sidan påpekar Leif GW Persson i Aftonbladet med anledning av Marklunddebatten att många polisprotokoll också är ”ganska fantasifulla”.
”Sanning” är alltså i sig ett problematiskt begrepp och kan inte knytas till speciella textgenrer. En enda sanning giltig och godtagbar för alla är heller sällan möjlig att nagla fast. Ett hett spår i debatten om Marklunds dokumentära romaner är frågan om vilka sakförhållande som är sanna respektive falska i berättelserna om den misshandlade och förföljda Mia, men den ovissheten lär vi nog alla få lära oss att leva med.
Annette Årheim

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: