Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Kultur & Nöje 2010-10-01 | Uppdaterad 2010-10-01
P-Floyd kommer från Skog i Dalarna där de har en egen scen dit folk vallfärdar för att få en dos Pink Floyd. Nu är de dock ute på vanlig turné genom landet och under torsdagskvällen var det Växjö Konserthus som förärades ett besök.
P-Floyd ställer upp med ett nio man starkt band; två körtjejer, två keyboard, två gitarrer, trummor, bas och och en saxofonist och det låter mycket och bra.
Efter ett fäbodspsalmsintro landar gruppen i Shine On You Crazy Diamond. Förvisso sätter inte bandets huvudsångare Hans Lundin denna helt perfekt, men sologitarristen Jan Stumsners känsliga insatser lämnar inte mycket övrigt att önska. Sången fungerar desto bättre i en riktigt levande version av Coming Back To Life från den under kvällen annars lite väl representerade plattan The Division Bell. Man luftade även What Do You Want From Me och A Great Day For Freedom från denna som inte fungerade lika bra. Troligen vill P-Floyd tänja lite på gränserna och inte spela bara det allra mest förväntade materialet. Detta är i och för sig lite av gruppens styrka då de också fritt kan välja från hela Pink Floyd-skatten, vilket innebär att man kan spela exempelvis Roger Waters solo-insats The Tide Is Turning.
En egenskap hos P-Floyd som talar både till deras för- och nackdel är viljan att lägga till något extra i många av låtarna, exempelvis tar man ut svängarna rejält i Money med lyckat resultat, medan saxofonen i Thomas Alm lägger till i Wish You Were Here snarare förvandlar låten till lätt kletig dansbandsmusik i stället för att kännas som något nytt och välkommet. Däremot är hans klarinett i oväntade låtvalet Cymbaline riktigt trevlig.
En höjdpunkt bjöd körtjejerna Jenny Hillman och Marica Lindé på i den vokala gymnastikövningen The Great Gig In The Sky som kanske var den låt som rev ner mest applåder under kvällen.
Another Brick In The Wall-sviten är svår att undvika och bandet framförde den i och för sig med den äran, men att reducera Pink Floyd-material till allsång känns inte rätt. P-Floyd borde släppa de ambitionerna.
Efter Run Like Hell, med dess märkligt infekterande riff, gick P-Floyd av scenen för att återkomma och föra konserten i mål med hjälp av Bring The Boys Back Home, Breathe och Comfortably Numb till stående ovationer.
På det hela taget är P-Floyd en imponerande ensemble, men ibland kunde man tänka att less is more och inte köra på med åtta eller nio man nästan hela tiden. Några låtar kunde gott bestå av bara ett hårt arbetande rockband och att inte spela något från Animals-plattan måste ses som något av ett kardinalfel. Ändå, P-Floyd är ett smått fantastiskt substitut för alla som uppskattar Pink Floyd och deras digra musikaliska skatt.
KLAS LUNDGREN



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA