• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Ulysses som ny

Kultur & Nöje 2012-02-02 | Uppdaterad 2012-02-02

Foto: Scanpix

James Joyce 1904.

Erik Andersson.
Foto: Dick Claésson

FAKTA

Roman
James Joyce
Ulysses
Översättning av Erik Andersson
Bonniers

Arbetsbok
Erik Andersson
Dag ut och dag in med en dag i Dublin
Bonniers

Den 16 juni infaller Bloomsday, dagen för handlingen i James Joyces Ulysses (1922), och namngiven efter romanens Leopold Bloom. Man hur högtidlighåller man en dag i en rätt tråkig annonsackvisitörs liv i Dublin anno 1904? Börjar man den dagslånga odysséen med att ge sin hustru frukost på sängen (Calypso), för att sedan i tur och ordning besöka det kommunala badhuset (Lotusätarna), begrava en flyktig bekant (Hades), hasta förbi tidnigsredaktionen (Aiolos), fastna i insnöade teorier om Hamlet på biblioteket (Scylla och Charybdis), misshandlas av sjöbusar på tavernan (Cykloperna), ägna sig åt gubbsjuka fantasier längs klipporna (Nausicaa), besöka sjukhuset (Helios oxar) och bordellen (Circe), allt medan man högst ovetande bedras av sin maka (Penelope), som slutligen drömmer sig bort i otyglade medvetandeströmmar utan skiljetecken?
Eller förvandlar man möjligen dagen till en konstruerad språkutflykt, där man med hjälp av litteraturforskaren Stuart Gilberts schematiska disposition över romanen samtalar med varandra medelst olika tekniker – entymemiskt, dialektiskt, kateketiskt –innan man sjungande springer nedför O’Connell Street, förbi Storstjärtigen Vladinmire Pokethankertscheffs och Kriegfried Ueberallgemeins avmätta fysionomier?
Dublin som fängslande dårhus och språkligt drivhus.
Vad man förstås egentligen hyllar är en av världslitteraturens märkligaste och mäktigaste skapelser. Joyces egen kommentar om verket –”Jag har lagt in så många gåtor och pusselbitar att det kommer att hålla professorer upptagna i århundraden” – var uppenbart ingen överdrift. Så korresponderar förvisso romanens arton kapitel med episoderna i Homeros hjälteepos Odysséen, och uppvisar dessutom en oöverskådlig mängd raffinerade förbindelser med verkets schematiska helhet (”en vetenskaplig upptäckt”, löd T S Eliots omdöme), men utan att romanen för den skull kan reduceras till ett experimentfält för olika intertextuella och lingvistiska grepp.
Den 16 juni 1904 hör i alla händelser till litteraturhistoriens mest väldokumenterade och skärskådade dygn. ”Jag vill återskapa Dublin så troget att staden, om den en dag skulle försvinna från jordens yta, skulle kunna byggas upp igen efter min bok”, lär Joyce själv en gång ha yttrat. Hans egen rekonstruktion har hur som helst Martello Tower, fästningen vid ”det snorgröna havet” i Dublin Bay, som utgångspunkt. Här sker upptakten till den dag där Stephen Dedalus/Telemachos (Odysseus son) först ett antal hundra sidor senare skall komma att förenas med den vankelmodige fadersgestalten Leopold Bloom/Odysseus i dennes hem på Eccles Street.
Tolkningarna av detta 1900–talets i särklass mest omtalade roman är lika talrika som de exegetiska striderna. Sistnämnda faktum kan delvis förklaras av att Ulysses i brist på något sammanhängande komplett manuskript hittills har getts ut i ett femtontal versioner, men där Hans Walter Gablers textkritiska utgåva från 1986 oftast används som tillförlitlig referens.
1946 kom så Thomas Warburtons gedigna och ännu gångbara svenska översättning, som han själv reviderade så sent som 1993, då med ändringar och rättelser i enlighet med Gablers edition och kommentarer. När Ulysses nu släpps i Erik Anderssons nyöversättning (även denna med Gablers utgåva som underlag) möter läsaren en version med ett något mer moderniserat idiom. I övrigt är det hugget som stucket mellan de två tolkningarna; stundtals känns Anderssons språkton fräschare, ibland är Warburtons eleganta lösningar på de lingvistiska krumelurerna att föredra. Man bör alltså inte betrakta Anderssons version som ett försök att ersätta Warburtons, utan snarare som en alternativ uttydning av det 800-sidiga mästerverkets väldiga chiffer.
I Anderssons egen lilla bok Dag ut och dag in med en dag i Dublin, som nu ges ut parallellt med Ulysses, vecklar han heller inte in sig i några textkritiska diskussioner om Joyceforskningens senaste rön, utan ger snarare ett par intressanta och roande inblickar i det fyra år långa arbetet med översättningen och i hans relation till det litterära Irland. Med stilistisk udd och kåserande gemyt filosoferar han kring den minst sagt kniviga uppgiften att hantera den väldiga romanens många intrikata betydelseskiftningar, dolda fallgropar, ordlekar, stilimitationer, perspektivförskjutningar, lärda referenser och allitterationer, och i allt detta försöka hitta den bästa svenska motsvarigheten. Det handlar ju trots allt inte om någon ”brittisk normalprosa”, som han själv påpekar, utan om en total språklig inventering av människans samlade erfarenheter.

Martin Lagerholm

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus