• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Veckans skivor 110914

Kultur & Nöje 2011-09-14 | Uppdaterad 2011-09-14

Soul Sign. ?

SOUL SIGN
Life in the dark
(Engel)
3/5
1993 lämnade Björn Englén Växjö och flyttade till Los Angeles för att satsa på att bli en så bra basist som möjligt. När han för ett par år sedan blev medlem i den virtuose gitarristen Yngwie Malmsteens band kan man nog med fog säga att att han också hade lyckats med sitt uppsåt. Englén har, förutom sitt engagemang med Malmsteen, också andra järn i den musikaliska elden. Ett av dessa är Soul Sign som nu är aktuella med sin debutplatta. Life in the dark bjuder genomgående på välskrivna låtar som är både melodiösa och tunga då de till stor del kryper fram i ett relativt mörkt Alice In Chains-tempo även om sångslingorna ofta påminner om Axl Roses mindre aggressiva insatser på Use Your Illusion-plattorna. Främst hörs detta i två av plattans bästa spår, singeln Sign of your soul och Life, där den sistnämnda låtens bärande slinga ligger nära outrot på Guns ’N’ Roses Locomotive.
Ibland kunde man dock önska att sångaren Michael Olivieri, som också är känd från Leatherwolf, kunde ha satsat lite hårdare. En såpass tuff låt som Breaking down ourselves skulle ha vunnit en hel del på en något omildare behandling från dennes sida. Bättre fungerar i stället hans insats i den avslutande balladen In the presence of you där Engléns broderande bas dessutom firar mjukt böljande triumfer. Life in the dark är en debut som till stora delar ger mersmak även om den hade kunnat ha ett mer distinkt ljud och ett något mer varierat temperament för att övertyga fullt ut.
KLAS LUNDGREN

JORN

Live in black
(Frontiers)
3/5

Norrmannen Jorn Lande låter ofta skrämmande lik bortgångne hårdrockslegenden Ronnie James Dio när han sjunger sin trygga hårdrock. Förra året släppte Jorn också en hel platta med tolkningar av låtar från legenden och favoriten. På den nu aktuella live-plattan är det dock en spelning på Sweden Rock från 2010 och den då aktuella turnén som gjordes för plattan Spirit Black som gäller. Förutom gamla Tungur knivur från 2001 hämtas alla låtarna från Jorns tre senaste soloplattor. Det handlar inte om att flytta gränser utan att förvalta ett klassiskt hårdrocksarv och det gör Jorn oftast riktigt bra.
KLAS LUNDGREN

REVOCATION
Chaos of forms
(Relapse)
3/5

Chaos of forms är Boston-trion Revocations tredje fullängdare. Gruppen levererar en överlag både pigg och aggressiv thrash som ibland toppas med en rejäl skvätt melodiös dödsmetall. Dessutom räds inte det tekniskt drivna bandet att visa upp de extra strängar som man har på sina lyror. Lyssna bara på The Watchers som visar prov på detta med sin idérikedom och vilja att ta musiken utanför de snävaste gränserna med ett nästan storbandsmässigt blåsarrangemang, ELP-driviga Hammond-toner och ett gitarrsolo i den klassiska heavy metal-skolan. Resultatet är både medryckande och förvånansvärt bra.
KLAS LUNDGREN

RISE TO REMAIN
City of vultures
(EMI)
2/5

Rise to remain spelar den typ av metalcore som bl?a banden Bullet for my valentine och Trivium gjort sig kända med. Något som talar både till bandets för- och nackdel är att sångaren Austin Dickinson är son till en av hårdrocksvärldens mest framträdande frontmän, Iron Maiden-sirenen Bruce Dickinson. Austin sköter sig för all del utmärkt och de andra i bandet vet definitivt hur instrumenten fungerar, men låtarna i sig blir ändå inte speciellt intressanta. Några av dem har i och för sig refränger som gärna klistrar sig fast men som helhet är den här plattan trots allt en väl homogen upplevelse.
KLAS LUNDGREN

AILUCRASH
Ailucrash
(Universal)
Betyg: 1/5

AiluCrash gör soundtracket till Anders Grönros bioaktuella film Jag saknar dig. Det är tonårigt, om ens det. Sångaren Ludvig Nilsson sjunger bra men enspårigt och är inte helt olik finska The Rasmus dito. Bandet bemästrar sin anonyma poprock utan att imponera, men känns på det stora taget bara som en produkt riktad mot samma målgrupp som skulle få för sig att gå på filmen. Varje låt på denna debut låter som en något sämre karaokeversion på kända låtar man har hört förr men aldrig vetat namnet på. Jag saknar dig låter uppriktigare än övriga spår, eftersom den framförs på svenska istället för på klorinblek engelska.
HATEFF MOUSAVIYAN

LINDSEY BUCKINGHAM
Seeds we sow?
(Eagle Rock/Playground Music)
4/5

Lindsey Buckingham är snart 62 år och åldras med stor värdighet. När tidigare Fleetwood Mac-parhästen Stevie Nicks släppte comebacken In your dreams tidigare i år var hon uppbackad av ett skivbolag med stora resurser. Buckingham har istället suttit hemma i lyan och spelat in allt solo, och släpper skivan på eget bolag. Hans gitarr riktigt glöder, vare sig den är elektrisk eller akustisk. Det sprudlar om de intelligenta poplåtarna som tar oväntade vändningar, och hans röst är som vanligt omisskännligt ljus och lite eljest. Mer Fleetwood Mac än så här blir det inte, och enligt Buckingham kommer gruppen att återförenas inom kort.
ANDERS TAPOLA

RY COODER
Pull up some dust and sit down
(Nonesuch/Warner)
4/5

Efter tre lite ojämna konceptalbum gör Ry Cooder en tvärvändning. För det här är en brinnande politisk skiva. En dagsaktuell protestplatta över sociala orättvisor, finanskrisens girigbukar och krigiska makthavare i USA under den nya depressionen. Och det svänger som aldrig förr när Jim Keltner, Flaco Jiménez och Terry Evans är med och kompar. Det är den typ av rotmusik som Cooder skämde bort oss med under sina glansdagar på 70-talet. Texmex, country, blues och folkmusik i en alldeles egen tappning. Och över alltihopa svävar Woody Guthries ande. Det är bitskt med mycket svart humor.
ANDERS TAPOLA

ERIC GALES
Transformation
(Provogue)
2/5

Rockig bluestrio med drag av Jimi Hendrix – vad kan gå fel? Först och främst produktionen, som är alldeles för Limp Bizkit. Producenten Mike Varney har jobbat med Yngwie Malmsteen och där ringer väl också en varningsklocka. Musikerna verkar dessutom inte lyssna på varandra och även om Gales onekligen hittar på sin gitarrhals är det nästan inget som lyckas sticka ut. Arrangemangen saknar finess. En av låtarna, som faktiskt visar vad som kunnat bli, heter Sometimes wrong feels right. Det finns ett uppenbart skämt där någonstans. Time waits for no one har dock ett skönt riff.
OLA CLAESSON

GROUPLOVE
Never trust a happy song
(Atlantic)
3/5

Problemet med den här sortens lite kalkylerade vi-är-alternativa-och-låter-inte-som-alla-andra-band-band är att de låter som alla andra band, även om de gör det på ett lagom oföragligt sätt. Lagom är förresten ett nyckelord. Om ni har The Killers och Muse hemma i skivhyllan/datorn och gillar lite åttiotal skulle det här kunna fungera som klart godkänd fortsättning. Musiken är snygg, välgjord och förutsägbar på ett sätt som inte blir irriterande. Bitvis också intressant arrangerad. Om någon av låtarna dök upp på radio skulle man sitta och nicka med, men förmodligen inte undra vad bandet heter.
OLA CLAESSON

LIL WAYNE
Tha Carter IV
(Universal)
Betyg: 3/5

Ett par låtar in ställde jag mig själv frågan ifall Tha Carter IV är övergångspunkten: har Lil Wayne verkligen gått från skitsnackare till ordsmed nu? Men nej. Stundtals, kanske. I vanlig ordning blir det istället en revy om att äta könsorgan, vara högre än stjärnorna och ha kondomlöst samlag med världen (kan det vara 50e gången han kör den punchlinen?). Lil Waynes rockstjärneliv skänker ett snyggt mörker åt vissa passager (akustiska How to love exkluderad, om någon undrar), men det är främst för hans absurda humor jag kan uppskatta verket. Stort utropstecken för Drake på She Will också.
HATEFF MOUSAVIYAN

THE PERCIVALS
The Percivals
(Adore music)
4/5

Gillar du poprockkalabalik i garaget? Välkommen! På Göteborgbandet The Percivals debut finns åtta låtar på 27 minuter med charmigt slyngelskrammel som får pannluggen att ställa sig i givakt. Bandet låter som om de håller på att snubbla på sina skosnören och sångaren låter som om hans röst möjligtvis klarar en låt till innan den trillar ihop fullständigt. Gitarrerna springer i kapp skönt, basen pumpar på och trummorna studsar med varje taktslag. Det låter enkelt och självklart när det görs bra. Tidiga The Kinks och The Sonics bockar.
OLA CLAESSON

VICTORIA MORALEZ
Transluscent
(Victoria Moralez)
4/5

Victoria Moralez visar på ett mycket lyckat sätt att konstmusik, friformsjazz, experimentell och genrelös, inte behöver vara svårtillgänlig. På hennes andra album tas man med på en musikalisk resa åt alla håll och kanter – en sordinbelagd trumpet flätas ihop med ett elgitarrsolo som Jimi Hendrix själv kunde lirat i Bling blong ding dong, det indiska instrumentet sitar gungar med en galen saxofon i en underbar sextakt i Static Noise – och allt hålls ihop med Moralez mogna, svala röst. Denna Uruguay-svenska multiartists 27 välproducerade minuter bör ej undgå någon musikintresserad.
FANNY NILSSON

CHRIS REA
Santo spirito blues
(Jazzee blue)
3/5

På åttiotalet sålde Rea multum med välgräddad vuxenrock. 2001 blev han sjuk, opererades med femtio procents överlevnadschans och lovade sig själv att återvända till sin stora kärlek bluesen om han överlevde. Så blev det, dessutom på eget skivbolag. Om en piggare Eric Clapton haft Leonard Cohens lillebror på pratsång hade det kunnat låta så här. Vissa låtar minner om Peter Greens Fleetwood Mac och Ry Cooders gung. Är ni riktiga Reafans ska ni förresten sikta på utgåvan som ger tre skivor musik och två DVD. Då får ni dokumentärer om tjurfäktning och Florens också.
OLA CLAESSON

LINA NYBERG
Palaver
moserobie
4/5

Lina Nyberg är den enda som kan göra Rigmor Gustafsson rangen stridig om titeln Sveriges bästa jazzsångerska, så när hon släpper en ny platta är förväntningarna högt ställda. Som tur är infrias alla förhoppningar man kan ha? . Bandet är rakbladsvasst, och det genreöverskridande, med en faiblesse för det brasilianska, som man brukar förknippa med Nyberg är med hela vägen. Men det är förvånansvärt mycket som låter förvånansvärt lite jazz. Istället är klanger av amerikansk musicalmusik desto starkare. Kanske en effekt av det senaste årets samarbete med gruppen Music, Music, Music kring både turné och skiva med musik från West Side Story?
MAGNUS NILSSON

JAN JOHANSSON
In Hamburg with Georg Riedel
(Act/ Naxos)
5/5

Att höra Jan Johanssons Visa från Utanmyra med en gnutta blåare lätthet är bara det en uppenbarelse. Underbart är smått, kunde varit detta svenska jazzgenis maxim.
Från 1964 och fram till sommaren 1968, ett halvår innan sin för tidiga död, gjorde han flera inspelningar för Norddeutscher Rundfunk i Hamburg. Det är smått sensationella fynd som nu ges ut.
Folkvisetolkningarna dominerar, däribland fyra melodier (med basisten Georg Riedel) från Jazz på svenska, det album som mer än något annat kom att definiera både Johansson och den svenska jazztonen. Gräddan av Radiojazzgruppen (Domnérus, Thelin, Egil Johansen, Rune Gustafsson mfl) medverkar också men gillar man Johanssons modernistiska sida är Dimma i dag (eller Blues i dimma som den också hette), med NDR-Studioband, en höjdpunkt.
BO STRÖBERG

ROLL THE DICE
In dust
(Leaf)
4/5
När första spåret Iron bridge långsamt rullar igång börjar också förtexterna till en dystopisk science fiction-film spelas upp i mitt huvud. Det är analoga syntar, orgel och piano. Om man tillhör skaran David Bowie-fans som tycker de instrumentala halvorna av Low och Heroes är något av det bästa han gjort bör man ge In dust en chans. Eller om du gillar de där små instrumentalstyckena som ibland dyker upp på Depeche Mode-skivor. Varken lättlyssnat eller välkomnande, men med en atmosfär som gör höstmörket vackrare. Det blir nog en krautrockhöst i år.
OLA CLAESSON

RICHMOND FONTAIN
The high country
(Décor/Border)
4/5

Willy Vlautin är författare och låtskrivare i Oregonbandet Richmond Fontaine. Nu gör han ett litterärt konceptalbum. En roman på skiva, eller möjligen en samling noveller. Inte mindre än 17 stycken. Ingen av dem har för övrigt ett lyckligt slut. För det här är verkligen en lovsång till de missanpassade. Det är ett mörkt melankoliskt melodram som skildrar trasiga människoöden långt ute i den förgängliga amerikanska landsbygden. Drömmar som spricker, ond bråd död, misär och desperat kärlekslängtan. Och det låter samtidigt alldeles alldeles underbart romantiskt storslaget. En av årets bästa skivor.

ANDERS TAPOLA

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus