• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Victoria Myrén: Iris

Kultur & Nöje 2011-10-11 | Uppdaterad 2011-10-11

Foto: Melker Dahlstrand

FAKTA

Iris
Viktoria Myrén
Ordfront

Det är som om romanen, hennes andra efter debutantprisnominerade I en familj finns inga fiender, tagit sig alldeles för långt in under mitt eget privata skinn.
Här vill jag gärna, om någon som känner mig blir orolig, påpeka att jag inte vare sig blivit våldtagen av grannen, är gravid i Nicaragua eller upptäckt en dödfödd syster, men något i Viktoria Myréns täta prosa slår an en ton som är väldigt svår att värja sig mot. Mot slutet skriver hon detta: ”Någonting händer i den där sekunden. Han ler och ändå. Jag har varit med om det förut. En människa man tror man känner, som blir en annan, och det är en långsam rörelse i utkanten av ens lilla värld som man inte får syn på, inte förrän något händer - en gest, ett ord, en märklig smekning, och då drabbar det med full kraft som om det skedde i just det ögonblicket och inte redan hade skett - i en räcka av små och stora ögonblick.” Ajajaj! Och det är bara ett exempel av många på hur Myrén berättar en historia, om specifika personer, på särskilda platser, som ändå nästlar sig in i läsarens egen känslovärld och berättar även om den. Alla otydligheter, alla dubbelheter, alla vaga förnimmelser. På ett sätt som blir hänsynslöst i sin rättframhet går hon in i dem, rotar omkring, stannar kvar, stannar ännu längre när det nästan blir för mycket att läsa. Emellanåt tänker jag: ”Det här kan man faktiskt inte skriva om.” Men det gör hon.
Nåväl. Iris är en död bebis, hon och huvudpersonen Malva delade livmoder tills födsloögonblicket då Iris dog. Malva lever, men med en onämnbar skuld som ständig följeslagare. Hon har just flyttat med sin kille till Nicaragua där han arbetar och hon ska föreställa någon sorts volontär, precis som de andra utlandsposterade fruarna. Parallellt, i ganska korta stycken som inte är att räkna som riktiga kapitel och som bryter av varandra nästan väl tätt inpå, försöker Malvas mamma Viola hantera de plötsligt uppdykande minnena av ett övergrepp samtidigt som hennes make, Malvas pappa, försvinner längre och längre in i Alzheimers.
Iris är också svår att berätta om därför att den undersöker så många saker samtidigt utan att bli splittrad. Den handlar om sorg, moderskap, gemenskap, åtrå, besvärliga gränsdragningar, graviditet på ett sätt som jag knappt läst förut, maktbalans och kön. Hon drar fram det som ofta tas för givet och visar på problemen: det här och det här är inte självklarheter, trots att vi matats med antaganden om att det är såhär det är. Väldigt fint är det med alla parasiter som frodas, dels som faktiska magparasiter i Nicaragua, dels som symboler för annat: hjärtdjur, stjärtlösa djur, klohänder…
Om jag har några invändningar är det kanske just bristen på kapitelindelning som gör att kasten mellan olika personer i olika delar av världen och ibland i olika tider blir väl tvära emellanåt. Det är ansträngande att läsa, rent tankemässigt. Någon dialog om u-land och situationen som utlänning i en korrupt miljö är kanske lite övertydlig också, men det är den förmodligen i verkligheten med.
Jag har hört en skröna om en psykolog som påstår att människor med sköra flicknamn av typen blomma, är överrepresenterade som patienter i terapi. Malva, Viola, Iris och systern Rosa kom aldrig dit, de fick sin historia berättad av Viktoria Myrén i stället. I en djärv och hänsynslös roman.

Rebecka Åhlund

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus