• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

SMÅLANDSPOSTENS UNGDOMSENKÄT 2011

Få anmäler brotten till polisen

Inblick 2011-05-05 | Uppdaterad 2011-05-05

Foto: Lena Gunnarsson

Nino Khathapuridze, Amanda Svedlund och Pontus Fransson är kluvna inför polisanmälan. Lättare att anmäla om gärningsmannen är någon man inte känner till sedan tidigare, menar de.

Foto: Lena Gunnarsson

Amanda Svedlund, Nino Khathapuridze och Pontus Fransson.

Foto: Lena Gunnarsson

Pontus Fransson.

Foto: Lena Gunnarsson

Nino Khathapuridze.

Foto: Lena Gunnarsson

Amanda Svedlund.

Foto: Helena Söderlundh

Ola Severinsson.

FAKTA

SÅ GÖR DU EN POLISANMÄLAN

Anmäl så snart efter brottet som möjligt.

Är det stöld eller inbrott går det bra att göra anmälan på nätet, polisen.se.

Grövre brott anmäls på telefon eller genom att gå till en polisstation.

Ha det här tillgängligt när du gör anmälan: Personnummer, försäkringsbolag, uppgifter om det som blivit stulet om det är en stöld, uppgifter om tid och plats för brottet, och annat kring hur brottet gått till.

Om du anmäler ett grövre brott tar polisen upp signalement på den eller de som är misstänkta. Finns tillräckligt med bevis kallas den misstänkte in på förhör. Sedan följer en utredning, som kan leda till åtal om personen är över 15 år. Det kan också vara så att personen erkänner och man ger ett straff utan åtal.

Om polisen får kännedom om ett brott som faller under allmänt åtal är de skyldiga att själva göra en anmälan. Du kan alltså ge uppgifter till polisen om ett brott även om du själv inte är part i målet.

Om du behöver stöd och hjälp kan du kontakta Brottsofferjouren, boj.se

I Smålandspostens ungdomsenkät svarade 13 procent att de utsatts för rån, hot eller våld det senaste året. Av dem gjorde 72 procent inte polisanmälan.
– Vi är väldigt måna om att all brottslighet anmäls. Men det kan vara så att man tycker att det är jobbigt om det går så långt som till rättegång. Föräldrar behöver stötta sina barn, ingen ska acceptera att deras barn blir slagna, rånade eller hotade över huvud taget, säger Ola Severinsson.
Kan ett lågt förtroende för polisen vara orsak till att ungdomar inte polisanmäler?
– Det är inte omöjligt att det kan vara så. Men om fler berättade för oss, och berättade allt de vet, skulle vi också klara upp fler brott, säger Ola Severinsson.
Han kan inte nog poängtera vikten av att polisanmäla om man råkat illa ut. Även om det är någon man känner eller känner till som är gärningsman.
– Det är viktigt att vi står upp och inte accepterar detta.
På Norregårdskolans fritidsgård träffar vi niondeklassarna Nino Khathapuridze, Pontus "Pajen" Fransson och Amanda Svedlund. Om de skulle råka ut för något, till exempel misshandel, skulle det inte vara självklart att polisanmäla.
– När det gäller misshandel vet man ju att det ofta händer i en kompiskrets, och då antingen vill eller vågar man inte anmäla, säger Pontus Fransson.
– Det beror på vem det är. Om det skulle vara en kompis skulle jag inte göra det, säger Amanda Svedlund.
– Nej, man blir hatad. Man får alla mot sig, säger Nino Khathapuridze.
– Och vad ska polisen göra åt det? Jag vet inte vad de gör när man polisanmält. Det skulle vara bra med mer information, säger Pontus Fransson.
De skulle vilja att polisen kom till skolan och berättade vad en polisanmälan innebär, och vad som händer efter att man gjort den.
– Man vill veta om de tar anmälan på allvar. Om de bryr sig, säger Nino Khathapuridze.
Att man inte tjallar på en kompis är de tre överens om.
– Om någon jag känner skulle ta min mobil skulle jag snacka i stället, säger Amanda Svedlund.
Men grövre brott? Ja, det blir annorlunda, men det finns ändå ett motstånd.
Samtidigt tror alla tre att de skulle våga gå och vittna i rätten om det behövdes.
– Fast det är lätt att säga nu. Jag känner en som skulle vittna, men som inte klarade av det, vågade inte. Att den personen skulle vara orolig och se sig över axeln hela tiden, säger Pontus Fransson.
Hur är det då med informationen från polisen? Förr kom en uniformerad polis ut i skolorna under parollen "lag och rätt" och pratade om narkotika och vad som händer om man trimmar sin moped.
– Vi har sparat in på det. Men jag skulle vilja säga att vi är ute i skolorna mer än någonsin, vi träffar de ungdomar vi behöver träffa, säger närpolischef Ola Severinsson.
Han syftar på ungdomar som riskerar att hamna i kriminalitet.
– Det handlar mycket om att skapa relationer och bryta anonymiteten, säger Ola Severinsson.
Men Nino Khathapuridze, Pontus Fransson och Amanda Svedlund ser sällan polisen, säger de, och önskar att polisen skulle berätta mer för alla ungdomar.
– De borde informera dem som kan bli offer också, säger Pontus Fransson.
Lars Alexandersson är enhetschef på Brå. Han bekräftar oviljan att polisanmäla.
– Många föräldrar vågar inte polisanmäla av rädsla för repressalier, de till och med avråder sina barn eftersom det för med sig så mycket om man tar det till rätten. Kompisarnas betydelse har ökat och betyder allt mer som socialisationsfaktor.
Lars Alexandersson berättar om ett projekt som heter Våga vittna, där högstadieelever får praktisk kunskap i hur en rättegång fungerar och vad det innebär att vittna, och vilket stöd man kan få. I Kungsbacka går det nu från pilotprojekt till skolämne.
– Det har verkligen ökat kunskapen om rättssamhället och är mer problembaserat, mer konkret, än samhällskunskapen.
Han tror inte på att återinföra den uniformerade polisen som kommer till skolan och pratar.
– Det hade inte någon brottsförebyggande effekt. Jag tror mer på att Våga vittna-projektet skulle finnas på fler ställen i landet, säger Lars Alexandersson.

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus