Kajsa Erlandsson: ”Innan jag fick mina nya lungor stod livet på vänt”

Nyheter ,

I går lagade jag en soppa från min barndom. En trösterik värmande variant med morötter, ärtor och mycket grädde. Det gav mig inte bara näring och nostalgisk värme i hjärtat. Att laga mat ger också en känsla av normalitet.

För bara ett halvår sedan var det inte alls självklart att göra något så vardagligt. Tänk att det kan kännas som en ynnest att vika lite kläder och gå till affären och köpa mjölk. Att göra något "normalt" ger huvudet en rejäl må-bra-injektion. Och det behövs. Somliga dagar tar det emot ens att gå ur sängen. Depression är en mycket vanlig reaktion när en människa gått igenom en stor livshändelse. Också många av medicinerna har en vanlig biverkan som stavas depression.

Resultatet blir ibland en kollision mellan tacksamheten av att ha fått en ny chans i livet och depressionens fula ansikte i form av känslor av meningslöshet.

Foto:
Kajsa Erlandsson skriver själv om sina tankar under sin sjukdomstid och efter lungtransplantationen.

Jag hör en röst som säger: "Nu har du ju fått ett nytt liv. Utan dina nya lungor hade du varit död. Ta vara på tiden!" På andra axeln tutar motsatsen och någonstans försöker jag hitta tillbaka till mitt vanliga glada jag. Och det går allt bättre.

Innan jag fick mina nya lungor stod livet på vänt. Det var som att leva i en egen bubbla där all energi gick åt till att bara vara. Att träffa andra människor var också jobbigt eftersom jag inte orkade hålla masken uppe särskilt länge. Man vill verkligen inte visa sig i all sin skröplighet. Än mindre berätta att man är mer eller mindre döende.

Att ta sig en våning upp här hemma gjorde mig andlös i något som kändes som en evighet. Jag låg och flåsade och försökte slappna av från stressen av att inte få luft. När kroppen inte får tillräckligt med syre är det som om allt annat stänger av. Att i det läget vara kissnödig är som ni förstår inte någon höjdare. Det går inte att stoppa. Jag minns särskilt en jobbig tur med buss där jag fick ha en tröja knuten över brallorna. Ni förstår nog varför. Så här efteråt kan jag skratta åt eländet och utan humor hade jag nog inte klarat mig så bra.

Så här i efterhand undrar jag egentligen hur jag pallade. Folk hävdar hela tiden att jag är en kämpe. Faktum är att jag inte gjorde något annat än vad vem som helst skulle gjort: Har man inget val så lever man bara på – med de resurser man har.

Länge stod mitt hopp till att medicinerna skulle hjälpa. Efter några månader stod det klart att allt som hände var att jag blev sämre. Till slut hade jag knappt 20 procent av lungkapaciteten kvar . Till och med att äta blev jobbigt.

”Jag börjar med en soppa från barndomen och fortsätter att hitta tillbaka till ett liv som var. Det kommer inte att bli sig riktigt likt.”

 

Det var i det läget jag började planera för mig begravning i smyg. Döden flåsade mig i nacken när jag till slut hamnade på transplantationslistan. Det känns som om jag fortfarande har liemannen hack i häl. Men det har ju alla, måste jag påminna mig. Men för den som varit nära ögat några gånger blir vår allas dödlighet lite mer påtaglig, tror jag.

Det är därför återgången till det "normala" känns extra viktig. Utan mina nya lungor hade jag varit död nu. Vad ska jag göra av min nya chans? Jag börjar med en soppa från barndomen och fortsätter att hitta tillbaka till ett liv som var. Det kommer inte att bli sig riktigt likt. Ändringar är på gång och det känns skönt. Jag är enormt tacksam att jag lever och det känns som om jag vill göra något för att hjälpa andra.

Jag kommer aldrig bli riktigt som den jag var förut. Det behöver inte innebära att livet blir sämre. Tvärtom. Livet är skört och måste levas. Nästan som om varje dag vore den sista. Tänk på det.