Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
fredag 25 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
fredag 25 maj 2012
Lobbyn 2008-10-02 | Uppdaterad 2008-10-01
Många med mig har chockats över den senaste skolskjutningen i Finland. Den är ett exempel på en lång rad liknande händelser i USA, Tyskland, England, Japan och vi bävar alla för att det ska ske även i Sverige. En så extrem händelse är ofta kulmen på flera, i många fall många års lidande för en eller flera individer, främst förövaren, men säkert också för familjen, skriver Andrejs Ozolins, fil.dr. psykologi, Växjö universitet.
Människan är av naturen ett så kallat socialt djur. Vi behöver andra för gillande, stöd och trygghet och alla former av beröring, även fysisk. Det är känt att spädbarn avlider utan mänsklig beröring (sjukdomen heter marasmus, gr. för ”kasta bort”).
Icke självvald ensamhet är naturvidrig och kan vara oerhört plågsam. Om man dessutom upplever sig aktivt utstött eller avvisad blir det mångdubbelt värre. Jag är övertygad om att varje tänkande och kännande människa kan sätta sig in i detta.
Vad jag är förbluffad över är att, trots all den forskning som gjorts i det här sammanhanget, tycks få, eller i alla fall inte tillräckligt många som möter barn och ungdomar, förmå känna igen en ”ensamvarg med bisarra intressen”. Vi vet alla sedan ett stort antal år, via svensk och internationell forskning, att åtskilliga som är eller känner sig utstötta i sin ensamhet odlar ett hat och en aggression, ofta mot hela ”mänskligheten”. Och att många lever ut denna oändligt smärtsamma utstötthetskänsla på våldsamma sätt. Raden av skolskjutningar är lång.
Var finns intuitionen och observationsförmågan hos alla dem som möter dessa människor från unga år, genom skolan och vidare upp i vuxenlivet – förskolelärare, grundskolelärare, gymnasielärare, kuratorer, skolsköterskor, socialarbetare, poliser, vänner och bekanta till familjen med flera? Någon vill kanske utkräva ansvaret hos den lidandes egna föräldrar och syskon, men sannolikt är de så djupt inblandade och förnekandet är som massivast där. Nej, den ensamme vandrar en lång väg kantad av vittnen som i alltför många fall vänder ryggen åt eller stilla blundar.
Jag gjorde för en del år sedan en undersökning av skolungdomars skoltrivsel och förekomst av mobbning. Som förväntat trivdes 95 procent av ungdomarna bra, medan de återstående med upplevde sig mobbade. Det skrämmande var dock att när lärarna på samma skola fick berätta om sina observationer av mobbning, var det inte en enda – inte en enda – som hade sett något, märkt något i sin klass eller på skolan. Min slutsats var att utstötthet och avvisande berör något som är så obeskrivligt plågsamt, att bortträngningen och förnekandet blir närmast total.
Alltså, forskningen, kunskapen finns sedan länge. De flesta känner trots allt till sakernas tillstånd och utbrister i efterhand att de ”inte är förvånade”. Efter att det har hänt.
Men var finns insikten att tolka alla signaler som sänds ut, kuraget att i tid hjälpa dessa olyckliga människor? Vem tar till sig den kunskap som redan finns?
Är det möjligt att bara ha en enda antenn i taget utfälld, på senare år antennen för ätstörningar, självskador eller antennen för incest? Jag menar att här skulle alla berörda vara betjänta av utbildning i att se och möta en ensam lidande människa.
Redan i antiken förstod man att det värsta straffet var ostracism, det vill säga landsförvisning, utstötning. Vi har det i dag, men det heter mobbning: i familjer, i skolan, på arbetsplatser, och på andra ställen. Stureplansskjutningarna kan tjäna som exempel. Reaktionen kan bli fruktansvärd. Hur många gånger till ska vi ”inte bli förvånade”?
Andrejs Ozolins
Mycket intreesant att läsa vad en fackman skriver. Särskilt intressant med "Någon vill kanske utkräva ansvaret hos den lidandes egna föräldrar ... men sannolikt är de så djupt inblandade och förnekandet är som massivast där" tillsammans med "ätstörningar, självskador eller ... incest". Detta borde det forskas mer om.
Bra skrivet och angeläget ämne. Vi människor är så rädda att själva bli utstötta så vi vågar inte visa civilkurage, lägga oss i eller säga ifrån när vi stöter på saker som vi reagerar på. Vi är fega och väljer att blunda och gå undan. Men om vi lyckades vända tanken till att det var vi själva som var utsatta för något och ingen reagerade eller försökte hjälpa oss ? hur skulle det kännas? Dubbelt ensamt förstås. Tänker ofta på vad utanförskap kan göra med oss, att inte bli sedda, tagna på allvar och respekterade ? vad blir vi för sorts människor då??? Vi behöver alla hjälp med att våga se, lägga oss i och reagera.
Detta var det bästa inlägget jag läst på mycket länge i denna tidning.
Människor är så oengagerade och konflikträdda, hellre gå förbi än att ?lägga sig i?. Varför ska man inte lägga sig i? Kanske det är att BRY SIG? Att inte bry sig, är det slöhet, bekvämlighet, jobbigt, ja vad ska man säga?
Skolan borde ta upp ämnet relationer på högstadiets schema. Relationer till motsatta könet är en knepig fråga för många ungdomar. En bruten relation kan utlösa fruktansvärt våld, varför?
Grupptrycket från andra, varför är det så svårt att stå för ett eget tänkande och så svårt att få lov att vara annorlunda?
Vuxenmobbing hör till det simplaste. Kvinnor i grupp är hemskt många gånger, här vore det klädsamt om man kunde föregå med gott exempel, speciellt när man arbetar bland barn eller tar hand om sjuka.
Andrej kanske kunde hålla kvällskurser i ämnet, det finns många som borde anmäla sig.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (37 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
