När skolan lägger grunden – för utanförskap

Inblick Artikeln publicerades

I skolan ska alla barn känna sig trygga och få det stöd och den stimulans de behöver. Men verkligheten lever inte upp till skollagens ideal. Nationalekonomen Ingvar Nilsson har beskrivit skolan som huvudleverantör av utanförskap i samhället.

Läs vår artikelserie om hemmasittare, barn som inte klarar av att gå till en skola där de mår dåligt och istället isolerar sig i hemmet.

Förr talades det om ”skolsjukan”, att man ljög om att man var sjuk för att få stanna hemma. I Nordisk Familjebok från 1917 berättas det att vårdnadshavare medverkade till skolkandet, att barnen "stundom af klemiga föräldrar, särskilt mödrar, erhåller intyg om sjukdom”. Anledningen till att klemiga mammor gjorde så var ofta att skollokalerna var dåliga och att barnen saknade ordentliga kläder. Men utvecklingen gick framåt. ”Numera då lokalerna äro vackra och väl uppvärmda och undervisningen rolig, illustrerad som den är af all slags materiel, äro både skolsjukan och andra former av skolkning mera sällsynta”.

Hundra år senare är skolsjuka åter aktuell. Men nu talar vi istället om hemmasittare. Lokalerna må vara vackra men alla elever upplever inte undervisningen som rolig. Det är inte uppvärmningen som brister utan att barn inte får det pedagogiska stöd de har rätt till. Det handlar inte om fattigdom och dåliga kläder utan om adhd och autism.

I Skolinspektionens kartläggning 2016 uppskattades antalet hemmasittare 1 700 och minst 20 000 elever hade ”en ogiltig frånvaro som innebär en risk för skolmisslyckande och framtida utanförskap”.

Detta utanförskap kan summeras i siffran 78 000. Enligt kommunernas rapportering till SCB är det så många 15–20-åringar i Sverige som varken studerar eller arbetar.

Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är kraftig överrepresenterade i gruppen.

Autismtillstånd påverkar de tankeprocesser som är viktiga för sociala förmågor och flexibilitet. Adhd utmärks av koncentrationssvårigheter. Båda tillstånden kan innebära svårigheter i situationer som kräver organisationsförmåga och framförhållning. Därför kan ungdomar med dessa neuropsykiatriska problem ha särskilt svårt att ta de steg som krävs för att etablera sig i vuxenlivet.

Vi har träffat 23-årige Fredrik som befinner sig i just denna situation. Åtta år efter att han gick ut nian tillbringar han sina dagar mestadels framför datorn hemma i pojkrummet.

Vi har även träffat 24-åriga Malin Sjöö som fick bäras skrikande till skolan av sin mamma. Malin hatade skolan som var en nio år lång pina hon lämnade med underkänt i alla ämnen.

Ett barn som blir hemmasittare, skolvägrar för att det inte klarar av skolmiljön, utvecklar ofta social fobi eller ett isolerat livsmönster som är svårt att bryta.

Vi har träffat personer i projektet Kompisförmedlingen. Det handlar inte om att att få ungdomar att gå tillbaka till skolan eller står till arbetsmarknadens förfogande. Utan att få ett socialt umgänge, ett första steg att bryta isoleringen.