Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
lördag 26 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
lördag 26 maj 2012
Uppvidinge 2008-04-16 | Uppdaterad 2008-04-17
Det romantiska skimret är borta, men hantverket detsamma, även om allt går så mycket smidigare med hjälp av traktor och motorsåg.
– Man ska ju använda de hjälpmedel som finns, det hade säkert kolarna förr också gjort om de hade haft tillgång till dem, säger Erik Hjärtfors. Han säger det närmast som en ursäkt sedan han tömt några skvättar bensin ur motorsågen, ned över den ved han staplat upp på milans topp.
En tändsticka senare flammar elden från den lilla hög av kapvirke som han köpt från en industri i Åseda. Den brinnande veden ska snart ned i den tändtrumma som finns i milans mitt. Efter tre påfyllningar av ved, täpps tändtrumman igen i toppen, med granris och fuktig spån. Och då startar själva kolningsprocessen.
Erik Hjärtfors besitter en kunskap som i stort sett är på utdöende i Sverige. Det handlar om kunskapen hur man förvandlar trä till kol i kolmilor, som man i princip inte behöver något annat material till än det som går att hitta i naturen. Det som ska bli kol är klena stockar av barträ eller lövträd, som staplas mot varandra, i en konformad mila. Timret täcks sedan med ris och därefter med spån eller jord.
I dag finns industriell tillverkning av kol i Kilafors, där företaget Skogens Kol driver vad som enligt deras egen företagsinformation är Skandinaviens enda industriella koltillverkning. Där sker tillverkningen i stora ugnar. Det finns också en och annan mindre koltillverkare i Sverige som använder sig av ugnar istället för milor.
Men Erik Hjärtfors håller sig till milan, som produktionsmetod.
– En sådan här mila ger grillkol som räcker i två år, förklarar han.
Kolet använder han och hans bror Per Johansson i de turist- och äventyrsaktiviteter som de driver. De säljer dessutom kol till deltagare i dessa aktiviteter, liksom till allmänheten via Näshults Lanthandel.
6 kubikmeter kol blir det av de 14 kubikmeter klentimmer som är råvaran. Det motsvarar 43 procent och det är Erik Hjärtfors belåten med.
– De kolare förr som var allra duktigast kunde nog pressa upp resultatet så att utbytet blev runt 50 procent, men där någonstans går gränsen, säger han.
Erik Hjärtfors har tidigare haft kolmilor på föräldragården Horseryds ägor, i anslutning till det skogsmuseum han där byggt upp. Där finns också en kolarkoja, av det slag som förr fanns vid alla kolmilor och där livet, åtminstone så här i efterhand, syntes ha ett romantiskt skimmer över sig. I varje fall om man ska tro Dan Andersson och andra som skaldat om kolare och milor.
Den här gången ligger milan invid bostaden i Lövsjö vilket gör hela processen betydligt smidigare. Men behovet av regelbunden tillsyn är lika stort där som vid en mila i skogen, där kolaren behöver övernatta i sin koja för att med jämna mellanrum kunna besiktiga milan.
De som inte får hända är att det uppstår hål i tätningen, så att allt för mycket syre kommer in i milan. Då brinner nämligen timmerstockarna upp istället för att förvandlas till kol. Därför gäller det att snabbt se till att täta hål och springor där man kan se hur röken börjar leta sig ut. Från en tät mila ska röken endast kunna ta sig ut genom den skorsten som finns vid dess sida.
Fram till andra världskrigets slut var kolning en utbredd sysselsättning i Sverige. Kolet användes i första hand av järnbruk och smedjor.
Storgatan 2
360 70 Åseda
Kontaktinformation Uppvidingeredaktionen
uppvidinge.red@smp.se
Telefon: 0474-717 50
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (45 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
