• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Kyrkoherde Åke Roxberg är transvestit

Växjö 2012-02-20 | Uppdaterad 2012-02-21

?För mig är det en orimlighet att leva i största hemlighet. Det inte ett värdigt liv för någon människa.?

LäS MER

• ”Jag har förtroende för Åke Roxbergs sätt att hantera det här”
• ”Många har tydligt visat att de accepterar och respekterar mig”

Det är en kall måndagskväll i februari. Parkeringen utanför Teleborgs kyrka fylls på. I entrén står en kvinna klädd i grå kjol, mörklila tröja med matchande sjal. Håret är axellångt hår och ansiktet prydligt sminkat. Det är Ann-Christine som tar emot och hälsar välkomna. Rummet i församlingshemmet fylls till sista stol, fler stolar får hämtas för att de drygt sextio åhörarna ska få plats.
– Jag tillhör en minoritet. Gissa vilken? Jo, jag är vänsterhänt. Ungefär tio procent av befolkningen är vänsterhänta, inleder Ann-Christine.
Isen är bruten.
Sedan följer en stark berättelse om hur kyrkoherde Åke Roxbergs liv gestaltat sig. Som ung pojke kände han en längtan att klä sig i flickkläder, han tog upp frågan med sin mor som lade locket på. Sådant pratade man inte om på 1960-talet.
Som 20-åring träffade Åke Roxberg sin hustru, året därpå gifte det unga paret sig. Då hade Åke Roxberg berättat för henne om en personlighet.
– Jag har levat med en inre oro och haft många jobbiga perioder i livet. Jag bekände min synd inför Gud, bad om att Gud i mig skulle skapa ett rent hjärta. Så här fick man inte tänka eller känna. Jesus har burit mig i mina svåra perioder, säger Åke Roxberg.
Han vågade inte tro att orden ”alla är älskade” gällde honom.
För två år sedan kom ytterligare en svår period i Åke Roxbergs liv. Hans hustru rådde honom att söka samtalshjälp. Det gjorde han. Åke Roxberg ler snett då han säger att hans fru nog inte väntat sig att han skulle komma ut som transvestit.
– Jag har skämts hela mitt liv. Det är enbart min fru har vetat om det här. Jag har inte haft en koffert med kvinnokläder på vinden.
Att leva ett dubbelliv och sköta transvestismen diskret var inte att tänka på för Åke Roxberg.
– Jag kan inte leva ett dubbelliv, hur kan jag vara er präst då? I lögnen och självförnekelsen finns ingen frihet. Det är självklart för mig att acceptera mig som den jag är – hemlig har jag varit hela mitt liv.
Den andra augusti 2010 var en omvälvande dag för Åke Roxberg. Det var första dagen hans alter ego Ann-Christine såg dagens ljus. Det skedde i Malmö. Före den dagen ägde Åke Roxberg inga kvinnoplagg, än mindre smink. Den inre dörren hade han varit livrädd för att öppna. Men han hade lovat sin kurator i Malmö att komma klädd som kvinna vid deras sista möte.
– När jag var klädd sa min goda vän: Nu när du väl gjort dig så mycket besvär kan du lika gärna gå en sväng på stan.
Så Ann-Christine gick en vända längs Södra Förstadsgatan i Malmö.
– Många tycker kanske att en karl i kjol och köpehår är stolligt. Men då fick jag känslan att jag kommit hem.
Då den närmaste familjen fått reda på Åke Roxbergs hemlighet var biskop Jan-Olof Johansson bland de första som fick reda på sanningen. Detta var hösten 2010, innan han vigdes till biskop.
– Han var naturligtvis förvånad som alla andra, men han sa att han står bakom mig. Det betydde ordentligt mycket för mig. Biskopen är inte min chef men han är betydelsefull som andlig ledare.
I maj förra året kom turen till medarbetarna i Teleborgs församling. Åke Roxberg säger flera gånger hur tacksam han är gentemot sina medarbetare som givit honom ett stort stöd.
På mötet i församlingshemmet får Åke Roxberg många frågor: Hur han vill bli tilltalad, hur han lärt sig sminka sig, om han går klädd i kvinnokläder hemma. Namnfrågan är en ickefråga menar Åke Roxberg, att bli medlem i en förening för transvestiter var anledningen att han tog sig namnet Ann-Christine. Hos en av sminkkedjorna i Malmö gick Åke Roxberg en sminkkurs, sedan har han övat själv. Klädvalet som kvinna är självklart:
– Jag vet vad jag vill ha, jag har haft långbyxor på mig i 57 år. Då må det vara förlåtet att jag har kjol!
På frågan om Åke Roxberg skulle kunna tänka sig att stå som kvinna i predikstolen blir svaret:
– För mig skulle det inte vara några problem, men församlingen skulle nog ha svårt för det. Vi är där för att tillbe Gud, då räcker det om mässhaken sitter snett för att fokus försvinner. På 1970-talet fick jag lära mig att man som präst ska ha putsade skor, ansade naglar och använda oparfymerad tvål. När människor knäböjer för att få sakramentet ska inga dofter eller smutsiga skor ta bort fokus. Du som präst ska inte stå i centrum.
Därför menar Åke Roxberg att frågan om kvinnokläder i predikstolen inte är aktuell nu. Han är väldigt tydlig med att det är upp till församlingen.
– Men höjs det röster i församlingen att de inte vill se en transvestit i kyrkan blir påföljden att jag som ett skott ställer mig omklädd i predikstolen! Alla har en plats i kyrkan som de är.

Hilda Frankki
hilda.frankki@smp.se
Telefon: 0470-77 04 81

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus