Avhopp från politiken: ”Det finns inte så stort utrymme för egna åsikter”

Växjö Artikeln publicerades

Politik är tydligen ingen dans på rosor. I Växjö har mer än var tredje ordinarie ledamot i kommunfullmäktige lämnat sin plats sedan förra valet.

Under ytan bubblar en besvikelse över politiken och fritidspolitikerns möjligheter. Men i många fall finns helt naturliga förklaringar till varför man lämnat sin post.

22 valda kommunfullmäktige har lämnat sina uppdrag under mandatperioden. Fullmäktiges ordförande Bo Frank begärde en utredning om varför.
Foto: JONAS LJUNGDAHL
22 valda kommunfullmäktige har lämnat sina uppdrag under mandatperioden. Fullmäktiges ordförande Bo Frank begärde en utredning om varför.

22 namn med olika partibeteckningar står på listan över valda ledamöter som av olika anledningar hoppat av kommunfullmäktige i Växjö under mandatperioden. Det betyder nya namn på mer än var tredje av de 61 stolarna i fullmäktige.

Inom Sverigedemokraterna, det yngsta och snabbast växande partiet, har turbulensen varit större än i övriga partier. Men alla partier, utom Liberalerna, har något avhopp från Växjö kommunfullmäktige under de fyra åren.

En del har lämnat efter bara några månader, andra har suttit nästan hela fyraårsperioden. Det finns förstås naturliga, helt okontroversiella skäl till att man avsäger sig, exempelvis att man flyttar från kommunen eller blir sjuk.

Men det kan också bero på konflikter inom det egna partiet. Eller att det politiska uppdraget inte gav de möjligheter som man förväntade sig.

Flera av de avhoppade ledamöterna som Smålandsposten pratat med talar om partipiskan och att det inte ses med blida ögon om man har en annan åsikt än partiets. Och rösterna kommer från vitt skilda partier, från vänster till höger.

En ung ledamot som gett upp säger sig vara besviken på politiken.

– Absolut. Samtidigt har jag svårt att se hur jag skulle kunna förändra villkoren så jag valde att stiga av, säger personen som hade önskat större öppenhet i det egna partiet.

– Som jag upplevde det var det mycket partipiska och inte så stort utrymme för egna åsikter. Det mesta bestäms vid inofficiella förmöten där framför allt heltidspolitiker är med, säger personen.

En annan säger att det blev lite för mycket, lite för snabbt. Hen var inte beredd på vad uppdraget innebar och vilket ansvar det medför. Som politiker är man inte längre privat.

– Partiets åsikter, blir ens egna åsikter. Man måste vara väldigt utåtriktad och beredd att ställa upp i alla sammanhang. Det tog väldigt mycket energi.

Fritidspolitikerns pressade situation bekräftas av flera. Många har svårt att få ihop politiska uppdrag med studier eller yrkesarbete och familj. Politiken tar väldigt mycket tid, anser man. Samtidigt hinner man inte sätta sig in i frågorna på samma sätt som heltidspolitikerna.

Lars Edqvist, 70, gjorde snabb karriär i Miljöpartiet, men lämnade alla uppdrag för ett par år sedan av hälsoskäl. När han blev frisk hade han tappat lusten att jobba politiskt.

– Byråkratin styr, inte politiken, och det tar löjligt lång tid att genomföra besluten, säger Edqvist som i sitt yrkesliv varit van vid snabba puckar. Inom politiken däremot ska allt ”utredas till förbannelse”.

Han gick in i politiken med ambitionen att påverka och få upp tempot. Istället ser han fler och fler som styr och räknar och allt färre som gör jobbet.

Varför tror du så många hoppar av politiken?

– Man får mycket skäll som politiker. Jag tänker att de som skäller också borde ta sitt ansvar för demokratin och jobba politiskt några år.

Är det politikerföraktet som är svårt att tackla?

– Ja, det tror jag. Många tror att man har bra betalt som fritidspolitiker, men så är det inte. Däremot tar det mycket tid.

Men fritidspolitikerna behövs, menar han.

– Det skulle behövas fler politiker som lever för sina idéer och inte för sin försörjning. Många är heltidspolitiker för livet – och agerar som byråkrater.

Jan Pyrell (C), 69, med lång politisk erfarenhet – och som dessutom haft politiska uppdrag för tre olika partier – har haft tid att vänja sig vid det han kallar ”den nödvändiga långsamheten i beslutsprocessen”.

– Politiken innebär också att man måste kompromissa. Det kan vara slitsamt, men det är det som är politik.

Men det var varken kompromisser eller bristande tålamod som orsakade hans sorti från kommunfullmäktige. Precis som Lars Edqvist avgick han av hälsoskäl.

– Jag blev sjuk på ett sätt så att jag inte kunde sköta mina uppdrag, berättar han. Han har återfått hälsan, men valt att inte kandidera till årets val.

Pyrell tycker att det är bekymmersamt att många unga hoppar av. Kanske det beror på en ökad rörlighet i samhället, men också en annan inställning till uppdraget, tror han.

– I min generation så slutför man ett uppdrag man tagit. Det är inte säkert att ungdomar känner samma plikt, om jag får kalla det så.

Både relativt unga kandidater och personer med utländsk bakgrund säger att de känner sig som galjonsfigurer som såg bra ut på listan, men att de inte blev tagna på allvar när de blev valda.

– Man kommer inte till maktens centrum. Du ska hitta din plats och vara tyst, säger Zinar Canpolat, 39, som lämnade Vänsterpartiet strax efter valet efter en konflikt om migrationspolitiken.

– Jag såg redan då vad som krävdes – att man måste stänga gränserna, berättar han.

Det var en åsikt som inte var välkommen i Vänsterpartiet och den politiska karriären fick ett brått slut. Men han kommer alltid att vara politiskt engagerad, politik är skälet till att han som kurd kom till Sverige. Men han vill se realpolitik, inte symbolpolitik, säger han.

Sarchel Mohammad, 50, kryssades in för Centerpartiet, men hoppade av sina uppdrag efter drygt ett år. Han sade då att han hade för mycket att göra. I årets val ställer han upp för ett nytt parti, Rättvisa Rörelse partiet, tillsammans med Mohamed Abdi Elmi, tidigare socialdemokrat.

Det är inte alla som vill prata om skälet till varför de lämnar sina uppdrag. Anna Hultstein (M), 54, hade flera tunga uppdrag under många år tills hon i början av året sa tack för sig. Idag säger hon att det var ett genomtänkt beslut, men vill inte säga mer om sina skäl.

Somliga som hoppat av har lämnat politiken. Andra har fortsatt sitt politiska engagemang i andra forum. Ett av Sverigedemokraternas toppnamn vid förra valet var Dennis Dioukarev, student vid Linnéuniversitetet. Han blev invald i riksdagen som Sveriges yngste, 21 år gammal.

Anton Dackenberg (S), 29, lämnade sina uppdrag när han blev ombudsman för den socialdemokratiska arbetarekommunen i Växjö.

– När jag fick möjlighet att jobba heltid för partiet ville jag lägga min tid och kraft på det.

Hur många som lämnat andra kommunala uppdrag i nämnder och styrelser, är nästan omöjligt att redovisa. Men det kan vara bortåt hundra. I många fall handlar det om att man lämnar något uppdrag men behåller ett annat. Att man lämnar ett enskilt uppdrag behöver inte betyda att man lämnar politiken.

När tunga namn som kommunalrådet Åsa Karlsson Björkmarker (S), 39, bestämmer sig för att lämna kommunpolitiken av hälsoskäl, så blir det en dominoeffekt med byten på många stolar. På samma sätt stuvade Kristdemokraterna om när partiets gruppledare Camilla Albinsson, 51, flyttade och lämnade politiken.

Martin Edberg är gruppledare för socialdemokraterna som bytt ut sju ledamöter i kommunfullmäktige under perioden. Han vill avdramatisera avhoppen:

– Vi tar gärna med unga människor och då måste man ta med i beräkningen att vi kan tappa dem på grund av flytt, studier eller nytt jobb. De har inte slagit ner bopålarna än.

Men han tycker också att man måste ge människor som engagerat sig chansen att pröva ett politiskt uppdrag. Man ska inte behöva lova att sitta hela mandatperioden för att komma ifråga, tycker han. Om det inte fungerar, ja då måste partiet kunna fylla på med nya kandidater.

Inte heller Centerns gruppledare Eva Johansson, tycker det är så konstigt att folk hoppar av sina politiska uppdrag. Hon kan se naturliga förklaringar i de flesta fall.

– Det är ingenting vi är oroliga för, säger hon.