De räddar världens kulturarv i krigstider

Inför världens ögon förstörde terrorgruppen IS stora delar av världsarvsstaden Palmyra i Syrien. Kriget har inte bara skördat mängder av människoliv och orsakat ett enormt lidande, det har också lett till att delar av landets historia har utraderats.

– Situationen är väldigt svår. Men trots all förstörelse i Syrien försöker vi att minimera krigets påverkan på kulturarvet, för kommande generationer, säger Maamoun Abdulkarim, professor på Arkeologiska institutionen vid Damaskus universitet.

Han har lett det enorma arbetet med att samla in äldre föremål från 34 museer i hela landet. Bara timmar innan Islamiska staten (IS) gick in i al-Raqqa flyttades till exempel tre lastbilar fulla med kulturhistoriska föremål därifrån nattetid. Sammanlagt har man skeppat fler än 300 000 objekt till Damaskus, från bland annat Aleppo.

– De största samlingarna är nu i säkerhet. Först gömde vi sakerna på olika ställen men jag bestämde att vi skulle frakta allt till Damaskus.

Problemet med kulturarv som förstörs eller säljs på svarta marknaden har växt. Inför Internationella museidagen anordnar Världskulturmuseerna därför en konferens med flera internationella gäster.

– Vi har arbetat med frågan om hotat kulturarv länge men framför allt sedan 2015 då alla rapporter kring den massiva förstörelsen i Irak och Syrien började. Nu tyckte vi att det var dags att ta kontakt med dem som arbetar med frågorna på plats, säger Eva Myrdal, filosofie doktor i arkeologi och forskare på Världskulturmuseerna.

I Sverige har det funnits en fornminnesinventering sedan 1938. I Irak, Syrien och Afghanistan har man fantastiska monument från bronsåldern och framåt, men få register. Fokus har legat på palats, tempel och "fina" föremål, enligt Eva Myrdal.

– Men det finns inte motsvarande kunskap om hur människor levde. Bakom varje palats finns ju en bonde. Och när man nu plundrar och gräver sönder platser som inte tidigare har varit arkeologiskt dokumenterade försvinner möjligheten att berätta den historien, säger hon.

Avsaknaden av arkiv gör också arbetet svårare. Eva Myrdal berättar om Qathan Alabeed, museidirektör vid Basra museum i Irak, som deltar i konferensen. Han reste till södra Irak under 2005.

– När han kom ner till några av mänsklighetens äldsta städer fanns inga kartor, inga register, ingenting. Han var tvungen att börja från början igen, förklarar hon.

Maamoun Abdulkarim har med tusentals kollegor samlat in hela 95 procent av museernas samlingar i Syrien. Nu har de också skapat en databas över alla föremål. Kostnaden har varit hög: 15 av hans kollegor har dödats. Fyra blev halshuggna av IS. Maamoun Abdulkarim blev först också skarpt kritiserad för att han samarbetade med regeringen. Men han understryker att han är neutral.

– Det här är ett fredsprojekt. Det är inte politik, det handlar om mänsklighetens kulturarv. Vi kan tycka olika i konflikten men alla syrier är stolta över landets rika historia. Vi måste rädda den och rädda vårt minne, säger han.

Eva Myrdal hoppas att nu få lära sig mer om hur Sverige ska kunna bidra. Viktigt är till exempel att förstå den svarta handeln med kulturhistoriska föremål, som numera ofta sker mellan privatpersoner. Det gör den också svår att kontrollera.

– Det måste finnas en bred medvetenhet om problemet. Och dessutom måste vi med våra basutställningar motivera varför den här frågan är viktig, säger hon.

Maamoun Abdulkarim, som numera arbetar med att rädda kulturarv i fler länder, tror att det kommer att ta lång tid att hitta allt som stulits.

– Om tio–femton år kommer fler föremål att dyka upp på svarta marknaden, precis som det var för Irak. År 2050 kommer vi fortfarande att diskutera det här.