Annons

Filmrecension: Starkt men ojämnt komikeromtag

Att låta komikern Juha vara 50-plussare med ett trasigt inre är ett genidrag i filmatiseringen av Jonas Gardells "En komikers uppväxt". Den delen av berättelsen hade man velat se mycket mer av.
Filmrecension • Publicerad 9 oktober 2019
Juha (Johan Rheborg) träffar den gamle mobbaren Stefan (Jakob Eklund) i logen efter en föreställning i "En komikers uppväxt". Pressbild.
Juha (Johan Rheborg) träffar den gamle mobbaren Stefan (Jakob Eklund) i logen efter en föreställning i "En komikers uppväxt". Pressbild.Foto: SF Studios

Det handlar inte bara om att Johan Rheborg är så bra i rollen som den åldrande komikern som börjar titta på sin uppväxt med nya ögon. Det är också i de delarna, som handlar om något så uppfriskande som en mogen man som vågar se inåt och omvärdera saker, som "En komikers uppväxt" känns riktigt spännande.

Scenen där den gamle mobbaren Stefan kliver in i Juhas loge efter en föreställning, och dynamiken blixtsnabbt förvandlas till maxad grundskoleångest är en av filmens starkaste. Intressant nog spelas Stefan av Jakob Eklund – som gjorde rollen även i miniserien från 1992.

Annons

Att även hans rollfigur har åldrats tillför en dynamik som är extra drabbande. De här männen är fullvuxna, och ändå så tragiskt fast i gamla mönster. Rheborg och Eklund ger allt och har väl aldrig känts så bräckliga som i Rojda Sekersöz ("Dröm vidare") tonsäkra regi.

"Jag har inte kommit någon vart", säger Juha med en stor suck. Och det är ju sant.

Samtidigt slåss själva grundhistorien, den om de utsatta barnen i Sävbyholm på 1970-talet, om uppmärksamheten i flashbacks. Den storyn är fortfarande stenhård. Mobbade Thomas och lågstatusungarna Jenny och Juha kämpar för att hitta sin plats i skolhierarkin.

Mobbningens mekanismer är nästan outhärdliga att se men de delar av storyn som är menade att vara humoristiska kuddar mot det onda funkar inte riktigt.

"En komikers uppväxt" anno 2019 är inte särskilt rolig även om Maria Sid, Klara Zimmergren och Ulla Skoog kämpar väl i roller som placerats in i 70-talsmiljön och som lite otacksamt mest känns som maskerad.

De där nostalgiskämten om fjärrkontroller som orsakar cancer och träskor och hippor i mexitegelvillor känns lite uttjatat vid det här laget. Man suktar hela tiden tillbaka till den nutida storyn.

Slutet kommer lite väl abrupt och "En komikers uppväxt" blir en ojämn historia, som hade tjänat på att släppa ännu mer av originalberättelsens barndomsskildring för att undersöka ny terräng. Men i sina bästa stunder är det här en omtumlande historia, väl värd ett återbesök.

Miranda Sigander/TT
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons