Ljus berättelse om en pappa på psyket

Texten är skriven av Sara Stridsberg och tangerar hennes roman "Beckomberga" (2014). Men "Dyksommar" är i stället en barnbok om en liten flicka, Zoe, vars pappa plötsligt har försvunnit från frukostbordet. Läsaren ser världen med hennes ögon. När hon äntligen får besöka honom är han på en plats där "änglar" ser till att han inte flyger i väg.

I Sara Lundbergs bilder blir de sjukvårdspersonal som ömsint stoppar om honom.

– Om texten blir abstrakt måste bilden vara konkret och tvärtom, så att det inte blir för snårigt, säger hon.

2017 fick Sara Lundberg Augustpriset för den helt egna boken "Fågeln i mig flyger vart den vill", en bilderbok för alla åldrar om en flicka och konstnär, Berta Hansson, som på 1940-talet vägrade acceptera den utstakade vägen på ett jämtländskt småbruk. Numera är Sara Lundberg restriktiv med att ta på sig illustrationsuppdrag åt andra författare men det här var en text som hon inte kunde motstå.

– Manuset var så bra att jag inte kunde säga nej. Det är ett himla svårt ämne och då går jag i gång. När jag känner att texten rör vid mitt innersta, då är den värd att ta sig an. Sedan är det också mycket humor och värme, det finns ett ljus. Den behandlar ett fruktansvärt svårt ämne på ett ljust sätt.

Ljuset återfinns även i illustrationerna vare sig flickan åker buss eller spelar schack i sjukhusets uppehållsrum. Även om Beckomberga aldrig nämns i "Dyksommar" är det därifrån, och utifrån samtal med Sara Stridsberg, som Sara Lundberg har hämtat mycket inspiration.

"Kräkrosa tapeter, ledsna människor" skriver visserligen Stridsberg. Men det var inte bara ångest i väggarna, konstaterar Sara Lundberg.

– Jag har varit där och tittat för att se hur det såg ut, jag har tittat på gamla flygfoton och bilder. För mig och för Sara Stridsberg är det Beckomberga även om det inte står rakt ut. Det fanns också skönhet där och en vacker park.

Pappan säger att han har träffat många fantastiska människor där han är. När flickan tycker att de är "skitkonstiga" får hon honom att skratta.

Men pappan blir efter en tid så ledsen att han inte längre vill ha besök. Flickan åker dit ändå, och möter i stället kvinnan Sabina, modellerad delvis med tanke på de kvinnliga konstnärer som har vistats på Beckomberga, inte minst Sigrid Hjertén.

– Sabina är en ung vacker kvinna som skulle kunna placeras i vilket sammanhang som helst. Vi skulpterade fram henne i samtal och det kändes bra att få göra henne fin. Det finns så många idéer kring psykisk sjukdom och kring hur inlagda människor ser ut. Hon får representera de kvinnor, konstnärer och författare, som har blivit inlagda på sinnessjukhus, framhåller Sara Lundberg.

– Jag har gjort de här bilderna också som ett slags hyllning till dem.